Riktigt namn:
Melissa Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Äta
Bor:
I skogen
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2012-10-16
Ont överallt, märken över hela kroppen, ja det är tecken på lyckat sex. dock var ju pojkvännen lite extra arg igår vilket äventyrade det hela ännu mer. Lätt det bästa sexet, men tyvärr också det sista nu när både mina föräldrar och hans föräldrar är hemma jämt o ständigt.
sommarjobbet har börjat, fucking awesome. Jobbar på turistbyrå och möter alltifrån ensamma pensionärer till cyklister som cyklat får polen. Jättetrevligt men dock väääldigt segt. Som tur är jobbar jag bara 4 timmar per dag.
När jag får mina pengar sen ska jag köpa lite fler djur. Mys!
Både jag och pojkvännen har varsitt hus för oss själva. Snacka om härligt. Men så har min plånbok försvunnit och det är ju lite svårt att handla mat då ju.. men hoppas som fan att den kommer fram innan föräldrarna kommer hem igen.
Aja, livet är på topp och det känns underbart! :D
Det går bra nu, så lycklig. Och det är bestämt, När degusarna fixar sin rang ska jag få köpa pygmémöss med. Honor då som får bo i ett litet akvarium eller en duna så de inte rymmer de är ju så små att de kommer igenom alla gallrer typ.
En vecka kvar tills pojkvännen kommer hem, hoppas på en hel pojkvän som inte blivit söndertuggad av ormar och insekter. Hoppas självklart att han har med sig något husdjur hem från spanien också.
en mest av allt saknar jag honom. men aja, jag ska klara det här det kan väl inte vara så svårt? HAHAH
Livet flyter på för en gångs skull, jobb har jag fixat också men efter teatern som jag går på ska jag vara ledig en månad sen jobbar jag och pengarna ska gå till mina framtida husdjur och mina nuvarande då såklart. <3
Frustrerad, pojkvännen har dragit till spanien, två veckor, och jag ska sitta här och bara vänta haha.
Jag behöver prata med någon. Få ur mig allting. Mina funderingar och min stress. Det som jag inte riktigt vågar skriva ut hur som helst, inte ens på min privata blogg.
Jag vill att något nytt och spännande ska hända i mitt liv. Och det är så svårt, när man inte ens fyllt 18 än och fortfarande studerar och sådär. Jag vill frammåt men jag vet inte ens vilken väg. Jag vill göra så mycket men jag kommer varken ha råd eller tid till det. suck.
Den enda personen som inte accepterar mig som jag är, det är min mor. Kräver att jag täcker min kropp, vägrar låta mig gå utanför dörren utan en inspektion på vilka kläder jag har på mig alt. med mig.
Möts vi på något allmänt ställe och jag har fel typ av kläder låtsas hon som om jag inte finns, som om hon aldrig träffat mig förut. Fastän jag är hennes biologiska dotter.
Hon skäms över mig, för den jag är och rättar jag mig inte efter henne blir jag nerdränkt i blickar och kommentarer eller helt enkelt ignorerad.
on lägger ner massa onödig energi på något som jag inte kan göra något åt nu. Mina ärr kommer för alltid finnas på min kropp och jag tänker inte be om ursäkt för att jag har mått jävligt dåligt. Jag tänker inte skämmas för den jag är. Men de känns lite surt när ens egna mor inte tycker att man duger som människa hur hårt jag än kämpar. Låt mig få komma bort härifrån och bevisa henne fel, Att jag är mer än bara mina ärr.
Usch, jag ska flytta så långt bort jag bara kan så fort jag är klar med gymnasiet.
Jag är så duktig och stolt över mig själv.
Jag förtjänar verkligen att berömma mig själv.
Jag slängde mitt blad idag, efter 4 år i ett helvete av blod, tårar, ångest och depression så mår jag nu faktiskt rätt bra. peppar peppar ta i trä.
Ett beroende omöjligt för de flesta eller nästan alla att förstå.
4 år av att ständigt blivit missförstådd så har jag nu äntligen lyckats sluta bry mig.
Jag skiter i om folk tycker jag är äcklig, jag tvingar inte någon att kolla på min kropp. Jag vägrar skämmas för något som är jag, som är en del av vem jag är. Folk som inte kan acceptera det behöver jag inte umgås med heller.
Nej jag ska njuta av allting jag missat nu och leva livet nu mitt sista sommarlov.
Och så en liten shoutout till mina underbara vänner som faktsikt försökt förstå mig och stannat hos mig de här två åren när det varit som värst. Ni ä riktiga sanna vänner och jag älskar er och jag vet aldrig hur jag ska kunna tacka er. Utan er hade det här inte varit möjligt. puss <3
tillägger att jag fortfarande har en bit kvar på mitt recovery, men det går otroligt bra just nu <3
Min mupp-degu började skrika mitt i allting,
Antagligen lät det som något farligt utanför huset eller liknande men jag lyckades få det på fim - hans varningsrop hahaha <3
