Riktigt namn:
Panda Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Nörda
Bor:
Med någon
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2008-08-15
ligger i sängen nu och försöker inte tänka allt för mkt...
det är första gången på över 4 månader som jag ska sova ensam och det känns jätte jobbigt.
såg nyss en film om otrohet, sex och kärlek. Varför har dessa 3 saker poppat upp i mitt huvud mest de senaste veckorna?
jag mår ärligt talat skitdålig över dessa sakerna. mår dåligt över mig själv. Försöker tänka positivt ur alla vinklar men , de flesta tankarna går i en cirkel. de har inget slut.
blir galen av ensamheten. försöker göra det bästa av tillvaron.
Men ibland räcker inte porr och onani till. lixom porr använder jag i desperata tillvaron. men det är bara en temporär lösning. Jag vill känna kroppsvärme, höra andetagen, känna den lena huden, klösa på ryggen och verkligen känna all den känsla och kärlek som är nedlagd i stunden. sex handlar inte om att få en orgasm hit och dit. Det handlar om att uppleva en fantastisk tid med någon man håller nära hjärtat. det handlar om tillit,kärlek och njutning. Otrohet handlar om misstolkningar, utebliven kärlek, och själviskhet.
Jag som har svårt för att slappna av i min vardag pga att jag bara är sjuk, älskar sex. sex är en av de få saker som verkligen kan få mig att slappna av. och det jag strävar mest efter på dagarna är att får känna avkoppling ifrån min sjuka, stressiga vardag. vilket oftast inte går så bra vilket gör mig ännu mer uppstressad och spänd. vilket gör att jag kan få humörsvängningar och få psykbryt och utbrott. vilket jag önskar att jag slapp. jag vill verkligen bara vara nära någon jag älskar....
Här har jag bara ett täcke och 2 kuddar.....
Ett stort tomt rum med en klocka som tickar högt i ena hörnet.
det här rummet har skadat mitt psyke mycket under mina år. men har alltid lyckats kämpa mig igenom de stunderna som varit som värst med hjälp av de som fanns omkring mig.
men nu? jag är totalt ensam. Jag brukade bo här. nu känns det som jag inte ens känner till varenda hörn av rummet som jag så länge har bott i.
ensamheten kryper fram ur mörkret.
vill inte vara ensam. är så himla ensam i hjärtat.... hela hjärtat ekar.
på tal om att jag inte klarar av att sova ensam...
vet inte vad som är fel på mig idag... är så jävla kelsen att jag börjar gråta till kärleksfilmer.ÅT VARJE MINSTA LIlla MYSIG JÄVLA DEL. Tanken på att skaffa barn skrämmer inte mig :S
och ajg vill bara kramas och kramas och kramas.... HJÄLP MIG: håller på att bli galen D:½!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Är så trött på att må dåligt. varför ska man må dåligt? är väll jävligt onödigt eller?
gah blir galen.
Att kämpa varje dag från ångesten och paniken. kämpa mot tårarna som bara attackerar en helt plötsligt....
tillslut orkar man inte mer.
men att få vakna upp vid din varma sida ger mig leenden på mina läppar...vill bara ligga och krama om dig hela dagen. hela natten. Alltid. Ditt leende smittar av sig. vill alltid bara se det. att slippa ångesten...
klarar inte av tystnaden. Klarar inte av ensamheten. Klarar inte av det förflutna som jag fortfarande ältar.
Kan det inte bara försvinna ur mitt minne? bara kasta iväg Ramminnet och ersätta den med en ny?
Vill glömma allt som har gjort mig till den hopplösa individen jag är idag. Kan inte göra en sak rätt. allt jag säger blir fel. det jag gör duger inte. Blir äcklad av mig själv. ingenting funkar. mediciner hjälper inte, terapier funkar inte.
jag vill bara inte vara ensam. men jag kan heller inte vara med någon jag inte litar på. vill vara med någon jag kan gråta i famnen på, en som säger att allting kommer att bli bra. en som bara kommer att krama om mig utan frågor.
vill alltid bara vara nära någon som jag älskar.... vill alltid somna vid någon som kan hålla om mig tills jag somnar.
vill alltid vakna upp i någons famn med en puss på pannan. vill alltid bara kunna njuta av de goda stunder livet ger.......
ville egentligen bara säga att jag har egentligen ett underbart liv. jag går i skolan med bra omdömen även med min höga frånvaro. jag har fler än ett HEM. jag har vänner som stöttar mig och familj som förstår mig mer som en vän än en familj.
jag har underbaraste pojkvännen jag borde uppskattat mer än vad jag gör, jag får sex, jag har mat, jag får kärlek.
varför duger inte det här för mig? varför måste jag ändå ha neurologiska trauma och massa problem hit och dit. Så länge jag mår dåligt psykiskt kommer jag att fortsätta må dåligt fysisk. jag har alltid varit medveten om det. Men vad ska man föra åt saken ?
Även om jag går runt och försöker intala mig själv att allting kommer att bli bra så mår jag tyvär inte bättre utav det. jag önskar att det vore så lätt.
Jag önskar verkligen det......
sometimes i'm really blind to what i really feel...and to what i really want... and that messes up everything.
så jävla trött på att vara JAG. vill inte vara mig själv längre..vrför måste jag må som jag mår? varför måste ajg vara såhär jävla hopplös?
jag vill bara kunna hoppa över denna fasen ur mitt liv..vill inte känna såhär och må skit stup i kvarten över ingenting...
har ingen att prata med och allting bara känns skit.
det är okey att gråta ibland. men inte varenda sekund. livet går vidare, men jag har stannat i det förflutna.
hur kan jag någonsin få bort denna känslan?
jag ber väldigt sällan för mig själv, mest för andra. men när jag gör, då är det oftast om att få slippa må så pass psykiskt dåligt att självmord poppar upp i huvudet. självmord är bara ett permanent lösning på en tillfälligt problem...i know that.
Jag tänker inte säga att ingen förstår hur jag känner mig, men tänk er ist in i min kropp.
att känna ständig smärta. att kroppen helt plöttsligt tvingar dig att gråta utan anledning. hjärtat dunkar snabbare och hela bröstet gör ont. andningen blir svårare. att tårar sprutar omedvetet eller ofrivilligt. att må dåligt över ingenting.
att man har bundit sig till en person. endast en person man vågar lita på gör att man fastnar för personen. så fort personen ej är närvarande så mår man tillräckligt dåligt för att kunna spy. är man någon annan stans mår man dåligt. man är som en hund som knyter band med endast en husse. man mår dåligt utan den. så fort den är borta känns det som den har dött , man känner sig inte trygg med någon annan, man tvingar fram leenden och skratt. man kan aldrig hitta sin rätta plats någon annan stans.
att må dåligt med sig själv.
få saker som kan få mig att slappna av totalt. så jävla spänd hela tiden. bara tänker och håller på. rädd för mina kännslor och tankar. rädd för ångesten. att vara rädd för ångesten är en välldigt jobbig grej '' säger bup''
vissa kan inte inse hur jobbigt det här är för mig. andra störtar mig genom eld och vatten. andra förstår inte hur de ska hantera situationerna.
alltså jag lovar. jag vill prata om det här för folk nära mig. men det är svårare än ni tror.
ända sen jag varit liten har jag haft jätte svårt at berätta hur jag mår. har alltid haft ett stort dilemma när det kommer till det. ända sen ajg varit liten har jag alltid börjat gråta när jag ska berätta att jag mår dåligt. vare sig det är ont i magen eller psykiskt dåligt så börjar jag alltid att gråta.
det kanske inte verkar så allvarligt att gråta?
för mig är det hela världen. att visa mig svag för någon gör att jag mår ännu sämre.
ville aldrig binda mig till någon. det bara hände. och nu kan jag inte komma ifrån hur mkt ajg än skulle försöka.frö jag skulle må ännus sämre av att såra någon med en lögn. såra någon nära mig. bara för att ajg själv vill må bättre. tror ärligt inte att jag skulle må bättre av det. utan sämre i ett tillstånd jag redan varit i.
jag gör saker jag själv inte kan förklara.
vad ajg ville säga är att...n är jag mår som sämst, fråga mig inte hur jag mår eller vad det är. ge mig en kram ist...
folk i skolan vågar inte ge mig kramar för att jag själv har sagt att ajg inte vill va närgången...haha....eller något...
av någon kosntig anledning så funkar det ibland att skriva av sig..vet inte varför. men since jag itne vågar prata med nån eller hittat den rätte att prata med så funkar det här alldeled utmärkt.
ursäkta särksrivningar och stavfel. svårt att hitta rtt knapp med tårar i ögonen.
vill hem vill tbax vill va ensam ångrar alllaa beslut jag gjort de närmsta 4 månaderna. låtsas le, är olycklig.
när jag mmår bra får jag inte göra det allt för länge, 'r som en bomb som spricker av tårar när som hellstå
vill bort bort bort
orkar inte psykiskt eller fysiskt. åtalar mig själv att det bara är en fas jag går igenom...
det har varat i ett år, 3 månader o 8 dar....psykiskt, fysiskt har varit allt för länge.... orkar inte vill inte. har inget att falla tbax ch vila mitt tunga hjärta på.. vill bara spy ut all ilska sorg och smärta. föör att hjärtat, den svider
hur mkt jag än försöker så trivs jag ingenstans.... förstår inte vad problemet är.
jag trivs inte hemma
här i stockholm känns det heller inte rätt,
inte i thailand heller.
när jag är hos andra tänker jag bara tbax till min säng. ensamheten och mörkret. mår dåligt hos andra människor.
så hemskt att man måste låtsas att allt är bra för att slippa prata med folk hur man verkligen känner.
hatar att bo här.
kämpar igenom varje dag även då jag inte vill vara kvar.
allt känns bara så fel. världen är så stor. någonstans måste jag väll passa in?
aå jävla besviken bara. slutade lita på folk när de valde annat före mig. när de prioriterar saker framför levande ting.
liksom saker existerar föralltid. men små stunder och människor, de kan försvinna vilken sekund som hellst.
så varför kan man inte lära sig att ta vara på de små stunderna med människorna ist?
jag vet inte . jag vill bara bort här ifrån. orkar inte känna det tunga i bröstet, och rösten i huvudet som säger att allting kommer bli bra.
in my ass att jag bara har träningsverk. att det inte är njuren som gör ont , det kan jag förstå. men att det är njuren som åstadkommer smärtan. det vet jag mycket väl själv. vilket jävla påhitt att det är vanlig ryggvärk.
så idiotiskt att de inte kan utreda det här..... jag som tyckte att läkarna hemma hos mig sög.
men läkarna här , de log inte ens, de var sura små as, otrevliga. nej fy nej. och de kunde inte göra någonting. blir så arg.
lixom en halv minut efter att man kom in i doktorn säger han '' nej, tyvär kan jag inte utreda det här''
vilket jävla idiotiskt system. mitt motiv till att flytta tbax har bara ökat. vill inte bo kvar här om jag ska fortsätta må dåligt fysiskt och psykiskt. så jävla trött på det. om jag så måste gå i en vanlig tråkig linje, okey. jag bryr mig inte längre så länge jag kan få vård. ååh hh blir så galen.
vill inte ha med bup att göra, vill bara må bra... varför ska det vara så jävla svårt
så jävla ledsen är jag. så trött på allt här. så trött att på att börja gråta så fort jag kommer hem. ångest.
Asså seriöst, jag hatar människor, trodde det bara var en ''fas '' jag gick igenom. men mitt hat bara växer mer och mer för varje dag. rädslan av att behöva prata med folk man stöter på . tvungen att le och låtsas som ingenting. hatar människor. hatar folk. jag hatar ingen specifik, jag hatar folk i allmänhet. vill inte prata med någon jag känner. vill inte lära känna någon. vill inte prata , ha det ''trevligt'' , festa, chilla, träffa någon alls. så jävla trött på alla som tror dom vet och kan allt. trött på alla som tror dom vet ens bästa. trött på folk som bara antar.
varit för mobbad för lång tid för att kunna vänja mig vid allmänheten.
jag tycker om tystnad. inga människor, och ensamhet. fyfan. där ingen är ivägen. där man får göra som man vill utan att folk ska säga till en hack i häl att man gör fel, för att det är inte så dom brukar göra saker. det finns saker som heter ''nytt'' här i livet och majoriteten lär sig inte det.
har försökt och orkar verkligen inte. trött på folk och allmänhet. Önskar seriöst jag var osynlig 18 timmar om dygnet.
vill inte vara ''hemma'' har alltid haft den stora rädslan för att komma ''hem''
tror inte att många förstår vad man menar . men när man hellre spenderar tid i skolan, än hemma där man bör känna sig trygg . då är det något allvarligt fel.
denna tjocka rädsla har växt något enorm de senaste åren. och ajg har alltid hatat att ''komma hem''
kännslan av att kvävas i sitt eget rum, känslan av tårarna som sakta väller fram när man tar första steget in.
så jävla trött på mitt liv , för alla rädslor ingen kan ta ifrån mig, för all hat som bara växer.
vad är det för fel på mig.......
blir galen.
de finns väldigt få människor jag kan känna mig trygg med och det är min familj. ibland inte ens det.
ibland är helt för mig okända människor mer trygga i mitt huvud än min egen familj. just för att ajg slipper prata, slipper höra de, slipper veta något om de. för jag är seriöst inte nyfiken någonstans.
är trött på giriga människor som bara vill ha ha och ha, aldrig ge ge och ge. folk som har dåligt tålamod, folk som bara finns till för att göra det jobbigare för andra. kommer ta sönder tangenterna om jag skriver mer . geh .....HFPOVJDSINVPK NFÄPOVSKDÅPFK PO arg.trött, besviken.
det är inte det att jag vill vara otrevlig. det bara är sådan jag är. jag vill ta avstånd. jag vill inte veta vilken färg du har på strumporna och hur mkt de kostade, eller vad du åt för luch för 3 veckor sen när du var i mallorca. jag vill heller inte att du ska rättstava mig bara för att jävlas och göra min dag surare. åhhh.
menar inget illa men jag gillar inte folk i allmänhet bara. har alltid varit ensam varg och så är det. s trött på att bli sviken bara. om och om och om och om igen.
