Karma's a bitch

fick tag på tony idag, inte fört det hjälpte . mannen är hopplös och antar mig för att vara grinig hela tiden när jag egentligen bara vill prata med ngn om hur jag mår. Gud vill tydligen inte att jag ska få berätta för ngn för jag lyckas inte ett skit
finns en som erbjuder sig att prata när som helst var som helst dygnet runt. Men jag orkar seriöst inte honom. han är halvt kär i mig och jag orkar inte med alla hans dåliga skämter och ursäkter och konstigheter. vet att han för det mesta bara skämtar men orkar inte med det. hade han itne varit så himla barnslig åt det hållet hade jag ringt honom direkt.
men nu är fallet inte så.
Och Batman känner ajg heller inte som att jag vill prata med på det viset även om han nu är det närmsta jag har . han ställer upp och skriver till mig hela nätterna och är supportiv och snäll... försöker få mig att tänka på andra saker. även om vi inte säger så mkt så finns han där och inte bara är en sån som säger ''finns'' och sedan är spårlöst försvunnen. men vi har varit för intima en gång i tiden för att jag vill visa mg svag igen för honom. vill inte sätta en sådan press på honom igen som för över ett och ett halvt år sen. Dock är väll detta snäppet värre kan man väll säga men mådde i princip lika dåligt då som nu.
Vill inte att han ska höra min ledsna röst och få han att se hur svag jag har blivit under alla dessa år.
För jag erkänner att jag brukar aldrig vilja visa hur jag mår. men jag klarar det här inte själv längre. jag är allt för svag nu.. smärtan ökar lika snabbt som en förkyllning sprider sig. dagarna blir bara längre och längre tårarna blir bara mer.
att jag valde att pusha iväg alla bekanta är i detta läge det sämsta jag gjort men samtidigt det bästa.
har sagt det så många gånger nu men anledningen är för att jag är för svag för att orka bry mig , vill inte ens bry mig längre.
folk säger att de bryr sig, men sedan får man aldrig ett ''hej'' eller ett ''hur mår du'' , de låtsas inte ens bli förvånade när man berättar över hur man mår i dagsläget. visar inte ens att de bryr sig. man får ett ''jaha, det visste inte jag''
fast man berättat förut om hur illa det egentligen är.
men som sagt. folk som aldrig varit där , kan själv inte föreställa sig hur illa det känns.
det finns få människor i mitt liv jag önskade kunde bara ta lite tid till sig för att spendera på mig och fråga om min dag. fråga om hur jag mår och hur det går för mig . Tydligen är det för mkt att be om.
Jag är nu tillochmed så sjuk att jag inte har ngr känslor kvar. känner mig varken glad eller arg, varken älskad eller älskar, det ända jag kan känna är smärtan över hela kroppen och i hjärtat. det fysiska har tagit över det psykiska.
känt såhär sen januari.
Jag har alltid trott att jag skulle dö ugn. står fortfarande vid mitt ord. när jag var yngre bettade jag på 15år. men jag har tydligen nästan lyckats till 18... vad gills som ung? 26? 32?
när jag var 12 , är nog den gågnen jag trott att jag varit som närmast döden. hhaha. jävla okända skorpion.
jag vart glad då den dagen när jag låg där förlamad i ena benet upp till magen.. jag tänkte '' äntligen''
men så blev det inte. ....
Ibland undrar jag om man verkligen behöver smärtan, kan man inte bara dö helt plötsligt ist? eller måste det börja med en smärta?

iaf ville jag bara säga att jag är besviken och ledsen. jag hade hoppats på att fler människor skulle stötta mig i sådana lägen. kan inte ens få tag på mitt ex...
Ibland undrar man vad man någonsin gjorde fel för att förtjäna detta. men eftersom jag mår så här så förtjänar jag väll det? karma's a bitch right?

försökt dra ifrån mig från datorn ett tag, men eftersom jag inte har en telefon kan jag heller inte få tag på de få människor jag vill få tag på... jag ska helt enkelt sluta försöka nu. jag får gråta helt ensam i mörkret som jag har gjort nu de senaste månaderna. . . . ..
sammanfattar det såhär :

kan ju ärligt säga att jag är inte glad, jag mår inte bra, jag är ledsen och jag är ensam. oavsett hur många människor än er omkring mig så är jag så ensam jag bara kan bli. för hela mitt hjärta är tomt... så mörkt och tomt.