Är lite chockad här. Trodde jag skrev rätt kasst.
Men beskåda denna minimalistiska prestation;
Lite kul ändå.
Här är dikten för den som är nyfiken;
Host
It told me It was a necessity
I tried to remain sane
tried to explain
that I don't drink to overcome
my overwhelming
anxiety
I just try to find some
clairity
trapped between different shades of
reality
in this profound excuse for a living
I greet the day
when the dusk decides to leave me pleading
ripping away
my dark veil of security
leaving me naked and sobbing like the first time I gambled with logic
I lost what I gained
gained what I lost
in a paralyzed trance
I gobbled and swallowed
my new
Host
Det här inlägget är inte en värdelös dikt som de innan. Tänkte berspara er det
Har tagit ett jävla jobbigt beslut tillsammans med en av mina närmaste vänner. Vi ska ha en helt nykter månad, sedan försöka oss att få det till ett halvår. Jag tror ärligt inte jag varit nykter längre än 2.5veckor sedan jag var ca 14, 15 år ungefär. De två 2.5veckorna var pga medicin jag var tvungen att käka.
Så på fredag nästa vecka åker vi till Danmark. Ska köpa lite alkohol och festa där. När den är slut blir det inget mer. Är ärligt talat livrädd. Kommer väl få flytta in på psyket för jag arbetar. Visst har klarat att bryta ett 9års drogmissbruk, men hur mycket hjälper det om jag blir alkolist istället.
Ska bli spännande att utsätta mitt psyke för det här. Men behöver verkligen ta tag i träningen igen så är väl för det bästa eller något.
Adjö du fagra vardagsalkolism, vi hade en jävligt skev men härlig relation.
Varför ska sex vara
så jävla
romatiserat
ses som någon
skenhelig
kraft som binder samman
två parter
skapar ett band
eventuellt en
ungjävel
sex är svettigt
äckligt
ett primitivt behov
inte en glorifierad
dans bland lakan
vi föds på grund av sex
för att ha sex
sedan när vi dör
och tror oss slippa detta
vedervärdiga konstanta
knullande
så kan jag lova att
satan står där
och kommer
spänna på oss
i en evig jävla
evighet
redlös likt en ren
på hal is
för första gången någonsin
kämpade jag och krigade
mot mina motoriska
minimerade muskler
jävla amfetamin
jävla alkohol
hur mycket jag än
kvider, vänder, vrider
kan jag bara
inte få
in
min sladdriga
patetiska
ursäkt
till kuk
natten dånar förbi mitt fönster och mitt besudlade sinne.
det är mörkt, svart.
det ökar risken.
andas snabbare.
förhoppningsfullt.
hoppas, hoppas kan jag alltid.
ett snabbt och härligt avslut.
en enda explosion som lyser upp mörkret.
och folk påstår att jag inte är optimistisk?
När whiskey är mer lättdrucket än öl när man är bakis. Är det illa, egentligen? Avskyr bakfylla så brukar passa på att dricka när man vaknat och är i det transcendens stadiet mellan full och bakfull. Det är betydligt enklare att slippa bakfylla med whiskey istället för med öl. Sen att det kanske är något av en varningsklocka är väl en tråkig detalj men, what the fan kan man do egentligen.
svetten från pannan
dimper ner som regndroppar
nu är det nog
det är min tur nu
med båda armarna utsträckta
med båda långfingrar utsträckta
likt midsommarstolpar
kliver jag mig över kanten
och i ett sista fallande
"dra åt helvete och sug min kuk"
till hela världen
ler jag för första gången
genuint
på år
innan jag träffar marken
det var 33våningar
men vad fan spelar det för roll
en person med vapenlicens
förlorar licensen och vapnet
om hen
missbrukar vapnet
det var den logiken
jag och Pär
lutade oss emot
när vi
klippte av våldtäktmannens testiklar
med en sekatör
Guala, guala, guala.
Vimlar runt i en jävla dvala. Varför ska responser vara responser när de bara är döda små signaler som sticker lik testiklarna gör när de blir kommer i kontakt med isvatten? Verkar bara onödigt, ett slöseri. Det mesta är egentligen slöseri. Små vardagliga flykter som låter oss titta åt det andra hållet än vi egentligen behöver titta. Varför förstå det jag bör förstå när jag kan förstå enklare ting som inte kräver lika mycket förståelse för att inte förlora förståndet? Finner ingen logik i det. Vem hade gått upp för en 101stegstrappa när det bara går att blunda för den. Utmaningar utmanar bara faktumet att det är en utmaning, utmanas vi av utmaningen i sig eller bara för att det är en princip av utmaningen som underminerar undermedvetet? Ingen aning och även fast det går att ana och anta ett stabilt antagande bör jag antagligen inte bry mig mer än om andra ting, vilket är en liten smula bröd som svällt upp i någon liten vidrig ankdam där en ful och snorig skitunge stått och kastat bröd på ankfanskapen tills ungens kinder var så röda att hen tappade andningen av överansträngning. Så likt denna lilla fula och snoriga skitunge som ligger där i sin vinröda overall från polarn & pyret och hyperventilerar ut koldioxid likt rök från ett tåg hyperventilerar jag själv när jag stör mig på mitt jag, då mitt jag inte är jag eller i alla fall inte ens i närheten av det jag jag hade viljat skulle vara jag. Även denna frustration är frustrande för mitt frustrerade medvetande. Bara för att det är jobbigt att påverka kommer jag aldrig ens orka försöka. Försök är för världens optimister. Jag är mer en realist. Alkolist. Funktionell än så länge. Men ser mig själv lite mer som en tjock liten hund. Finner jag en fabliskt fin pinne och fastnar med den i en dörröppning så hade jag bara släppt skiten istället för att försöka lösa problemet. Det kanske är allt jag är. En tjock liten hund som inte får sin pinne igenom den jävla dörröppningen.
