busbarns blogg

Åh, har haft världens bästa dag hittills typ. Vaknade hos min man i morse, efter att inte setts sedan i torsdags, drog och badade med Tor, Erik och Sandra på Vitbergsbadet hela dagen, har till och med lyckats få lite färg på benen.
Nu ska vi dra hem Iron Man filmerna, Thor och Captain America och titta på film hela kvällen så ska jag komma hem till min man imorgon.
Helt okej.
På fredag blir det stadsfesten på kvällen. Förhoppningsvis är det packat med folk och packat med folk som man känner som är fulla som as och är fett på att ha kul.
Jag ska klara veckan ut, och sen börjar jag om att jobba och då blir det att tagga ner och inte göra någonting riktigt. Det känns dock helt okej för jag fick mina första två veckor lediga i alla fall.
Vad ska ni hitta på veckan ut?

Min pappa fick fler likes på att jag har tagit körkort än vad jag fick. Min pappa är mer populär än vad jag är. Fuck my life. Var har livet tagit vägen. Orkar inte mer. Hahahahahhahahahahah </3</3</3
HAHA VAD ÄR DETTA.
Ny telefon för övrigt, så jag har inte så många telefonnummer.
0703885722, skicka ett sms med namn osv förslagsvis.

Bortsett från att jag är jag och att jag mått dåligt som jag alltid gör så har det här varit typ, en helt underbar vecka. Erik har varit bortrest från staden, vilket har inneburit att Tor spenderat en hel massa tid här med mig i lägenheten. Jag vet inte riktigt vad vi har hittat på egentligen, men vi har hållit oss sysselsatta i alla fall. Sett filmer, lagat mat, gjort ingenting och druckit en massa te. Det har varit väldigt skönt i alla fall och väldigt rofyllt. Jag har inte spenderat hela dagarna i sängen och väntat på att ångesten ska komma krypandes om jag försöker ta mig för någonting.
Idag blev jag väckt av att han smsade en hel massa sms och ville att jag skulle komma över och väcka honom på någon timme eftersom han varit vaken hela natten och skulle just gå och lägga sig. Vilket jag gjorde efter någon timmes degande hemma. Jag fick dock inte upp honom från sängen utan blev neddragen under täcket och somnade själv också, tills jag vaknade och insåg att det var Torsdag och att jag skulle Harriet. Det var väldigt bra att jag kom på det, för jag hade inte varit till henne på tre veckor och jag hade verkligen behövt det tidigare. Dessutom hade jag nog behövt gå några gånger i veckan. Det finns så mycket inuti mig. Jag skulle behöva förändra mitt liv. Klippa en hel del kontakter, köpa mig en lägenhet och skaffa mig ett nytt jobb. Inte inleda några nya relationer med någon innan jag börjar vara vad som kan kallas för frisk om jag inte hittar någon som orkar och klarar av det.
Men livet fungerar inte så när man är arton. Man får inte göra så om inte föräldrarna är med på det, och de är de inte. Gå till soc då. Nej det kan jag inte göra, gör jag det är det risk att det får flera inte alls bra konsekvenser för fler än mig och mina föräldrar.
Jag vill så mycket och så lite och jag gruvar mig så jävla mycket för att gå ut gymnasiet. Jag vill inte att alla ska splittras. Jag vill inte behöva börja om från början igen i någon annan stad och gå i månader och må fruktansvärt för att jag är ensam, behöva byta läkare och behandlare på psyk.
Det är så himla mycket jag är så rädd för och samtidigt vill jag inte att det ska fortsätta vara som det är nu. Jag vill förändra allting med vill att allting ska vara det samma.

du är ju inte ensam, du har ju så många vänner
men jag har ingen att prata med, skickar iväg ett långt mail nu och då till en av de vackraste försöker förklara, vrida och vända när någon faktiskt lyssnar
där det inte känns fel att berätta
men däremellan är jag som helt ensam, det är bara jag och det stora läskiga inuti
för när man är ensam blir allting så skrämmande stort och så fort tankarna spinner iväg och jag inte kan stoppa det och jag blir så ensam i mitt huvud
går liksom vilse mellan tankarna
då får jag panik och kroppen börjar krampa och antingen tar jag till rakbladen eller gråter förtvivlat och dunkar huvudet i väggen och vill bara att tankarna ska försvinna för de gör mig så rädd och ger mig sådan panik och jag har ingen att dela dem med

Tor sov över igår och vi var och tittade på Evil Dead och sen såg vi The Collector och kramades, åt rabarberkaka och drack te. Det känns lite konstigt det där, men när Tor är här så sover han och jag i sängen och Ebbe på soffan. Första gången protesterade Tor högljutt och hejvilt, men sen slutade han med det och jag är bara glad över att få sova med honom så jag säger varken bu eller bä.
Jag önskar att man bara kunde få älska människor och bo ihop och inte behöva göra någonting mer av det innan man bestämmer sig för att skaffa barn ihop eller någonting som gör det hela väldigt permanent. Sådär så man inte behöver binda sig till någon och avge några löften för det ger mig ont i magen. Och det finns så mycket mer som jag vill säga men det kommer jag inte att göra för nu blir det för läskigt igen och jag vågar inte tänka tankarna fullt ut.

Jag vill bli fjäderlätt och vit inuti

hatar att det kaosar som satan i mitt huvud
har pojkarna vid datorn och tittar på Remember the Titans
kan ha stavat det fel nu, men jag orkar inte bry mig
är hungrig men vi har ingenting att äta, inte ens frukt
jag och min man firar två år idag
jag ska jobba imorgon
jag borde sjukanmäla mig

Jag har väldigt mjuka, runda och goa bröst. Finns det ingen som vill komma och typ ha sex med mig och ge mig någonting roligt att göra ikväll?
Mkay hör av er.
#ensamtjej18år #lesbiskfeminstfittamedpojkvän #kontaktannons

Jag fick en ny uppenbarelse om varför jag mår dåligt idag. Eller, det är ju inte heller helt rätt, men jag upptäckte skillnaden mellan nu och då. Varför det känns värre på ett sätt nu, trots att jag faktiskt inte är lika sjuk.
Jag har stannat upp.
Anledningen varför jag var mycket sjukare då, var därför jag rusade tills jag flög och sen föll jag ner i helvetet och skrapade upp knäna tills benpiporna stack ut.
Jag springer inte längre, därför jag orkar inte, jag skrapar inte upp mina knän ända in till benpiporna när jag ramlar därför jag flyger aldrig.
Jag stannade aldrig upp, jag sprang tills jag lättade från marken och då mådde jag så jävla bra, jag var så hög på livet och sen störtade jag ner i avgrunden. Daglig panikångest och död överallt samtidigt som jag sprang efter stjärnorna.
Nu är himlen liksom, mörk och fylld av moln, jag har inga stjärnor att jaga efter. Blir aldrig hög. Får aldrig uppleva den lätta luften och därför känns det tyngre fast på ett annat sätt.
Mamma och de andra vuxna ser det som att jag blivit mer stabil. Jag vet inte om jag känner att det är värt det. Lättade lite från marken de två senaste dagarna men känner hur det börjar skaka i grunden på ett annat sätt än det gjort på länge. Längtar efter att lätta igen. Kapa allting som håller mig på marken och flyga fritt igen tills jag störtar.
Fast jag vet inte om det är värt det heller. Jag vet inte längre riktigt vad jag vill eller om jag orkar. Jag vet inte vad som hände som stannade mig och fick mig att sluta jaga, minns inte när himlen blev så fylld av moln.

ångest, ångest, ångest vet inte vad jag ska ta mig till
hade en otroligt trevlig kväll igår
ångest, ångest, ångest idag kanske är det en baksmälla på livet
kanske hade jag det för bra i mitt förra liv för att förtjäna att leva idag
jag vet inte annars vad jag gjort för att förtjäna det här