That's 7% left to split

Jag fick en ny uppenbarelse om varför jag mår dåligt idag. Eller, det är ju inte heller helt rätt, men jag upptäckte skillnaden mellan nu och då. Varför det känns värre på ett sätt nu, trots att jag faktiskt inte är lika sjuk.
Jag har stannat upp.
Anledningen varför jag var mycket sjukare då, var därför jag rusade tills jag flög och sen föll jag ner i helvetet och skrapade upp knäna tills benpiporna stack ut.
Jag springer inte längre, därför jag orkar inte, jag skrapar inte upp mina knän ända in till benpiporna när jag ramlar därför jag flyger aldrig.
Jag stannade aldrig upp, jag sprang tills jag lättade från marken och då mådde jag så jävla bra, jag var så hög på livet och sen störtade jag ner i avgrunden. Daglig panikångest och död överallt samtidigt som jag sprang efter stjärnorna.
Nu är himlen liksom, mörk och fylld av moln, jag har inga stjärnor att jaga efter. Blir aldrig hög. Får aldrig uppleva den lätta luften och därför känns det tyngre fast på ett annat sätt.
Mamma och de andra vuxna ser det som att jag blivit mer stabil. Jag vet inte om jag känner att det är värt det. Lättade lite från marken de två senaste dagarna men känner hur det börjar skaka i grunden på ett annat sätt än det gjort på länge. Längtar efter att lätta igen. Kapa allting som håller mig på marken och flyga fritt igen tills jag störtar.
Fast jag vet inte om det är värt det heller. Jag vet inte längre riktigt vad jag vill eller om jag orkar. Jag vet inte vad som hände som stannade mig och fick mig att sluta jaga, minns inte när himlen blev så fylld av moln.