Give me a star to reach

Bortsett från att jag är jag och att jag mått dåligt som jag alltid gör så har det här varit typ, en helt underbar vecka. Erik har varit bortrest från staden, vilket har inneburit att Tor spenderat en hel massa tid här med mig i lägenheten. Jag vet inte riktigt vad vi har hittat på egentligen, men vi har hållit oss sysselsatta i alla fall. Sett filmer, lagat mat, gjort ingenting och druckit en massa te. Det har varit väldigt skönt i alla fall och väldigt rofyllt. Jag har inte spenderat hela dagarna i sängen och väntat på att ångesten ska komma krypandes om jag försöker ta mig för någonting.
Idag blev jag väckt av att han smsade en hel massa sms och ville att jag skulle komma över och väcka honom på någon timme eftersom han varit vaken hela natten och skulle just gå och lägga sig. Vilket jag gjorde efter någon timmes degande hemma. Jag fick dock inte upp honom från sängen utan blev neddragen under täcket och somnade själv också, tills jag vaknade och insåg att det var Torsdag och att jag skulle Harriet. Det var väldigt bra att jag kom på det, för jag hade inte varit till henne på tre veckor och jag hade verkligen behövt det tidigare. Dessutom hade jag nog behövt gå några gånger i veckan. Det finns så mycket inuti mig. Jag skulle behöva förändra mitt liv. Klippa en hel del kontakter, köpa mig en lägenhet och skaffa mig ett nytt jobb. Inte inleda några nya relationer med någon innan jag börjar vara vad som kan kallas för frisk om jag inte hittar någon som orkar och klarar av det.
Men livet fungerar inte så när man är arton. Man får inte göra så om inte föräldrarna är med på det, och de är de inte. Gå till soc då. Nej det kan jag inte göra, gör jag det är det risk att det får flera inte alls bra konsekvenser för fler än mig och mina föräldrar.
Jag vill så mycket och så lite och jag gruvar mig så jävla mycket för att gå ut gymnasiet. Jag vill inte att alla ska splittras. Jag vill inte behöva börja om från början igen i någon annan stad och gå i månader och må fruktansvärt för att jag är ensam, behöva byta läkare och behandlare på psyk.
Det är så himla mycket jag är så rädd för och samtidigt vill jag inte att det ska fortsätta vara som det är nu. Jag vill förändra allting med vill att allting ska vara det samma.