Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Ända sen jag blev inskriven så har min förtryckta weeb kommit tillbaka allt mer och mer lol
Har tagit mig igenom mer än halva Sailor Moon Crystal och när jag är färdig med den hade jag tänkt kolla klart alla säsonger av originalet på både japanska och svenska för nostalgins skull. Plus alla filmer.
Efter det hade jag tänkt kolla om Cardcaptor Sakura eller Cowboy Bebop. Alternativt läsa om NANA.
Vet ej om det är min hjärna som övertänker allt atm.
Men det lät verkligen som den nya skötaren fräste sådär som en gör med katter när en markerar att katten inte ska komma nära mot mig när han släppte ut mig för att jag skulle röka??
Som typ schas iväg *frääs*
??????????????
De flesta som jobbar här är rätt så otrevliga? Liksom nyss och innan efter att jag lämnade ett urinprov, så var det ingen som kom och berättade resultatet.
Så frågade skötaren som övervakade testet om resultatet och hon sa kort "Det får du ta med DIN skötare"
Då frågade jag vem som var ansvarig skötare för mig och hon svarade med något jag inte kunde uppfatta, så frågade vad hon sa
Då sa hon ännu otrevligare "INTE HAN" och pekade på någon som jag inte ens lagt märke till innan hon stormade iväg.
Vet fortfarande inte vem min skötare är, vad han heter eller resultatet på pissprovet som jag lämnade in för 40 minuter sedan.
Vet inte ens vem jag ska fråga?
Liksom de har tillgång till mina journaler och ser att jag har borderline och adhd vilket resulterar i att jag övertänker allt och är introvert och försiktig. De är medvetna om hur jäkla fel allt kan bli för att de glömmer informera ovh brister i alla former av kommunikation, speciellt hos en person var hjärna alltid går i högvarv med tankar, känslor och impulser.
Liksom mitt huvud exploderar med massa kaos atm och de är medvetna om hur jag blir när personalen är otrevlig och kort.
Varför JOBBAR DU INOM PSYKRIATRIN FÖR OM ALLT DU GÖR ÄR ATT GÖRA PATIENTERNA ÄNNU MER ANXIOUUUUS
Det är så himla mycket intryck på avdelningen. Det är för mycket folk här och jag får panik. Har fri utgång på sjukhusets område men inte ens det hjälper. Visst jag kommer bort från alla ljud och alla människor (syftar på både patienter och personal) men det är lika jobbigt utanför. Varje gång jag blir inlagd då blir det såhär, jag kommer inte till ro och varje gång känns dom första gången. Jag vänjer mig aldrig.
Blir så stressad av att vara här och känner mig ensammare och ensammare
Är hungrig för har knappt ätit något de senaste dagarna och vågade fråga om mat på avdelningen men de hade inget förutom mackor (klarar inte av att äta mackor utan att jag få kväljningar) och sa att jag var vegan så personalen vet i samma veva så frågade jag min fostermamma on hon kunde tänka sig att köpa mat någonstans och hon slog i taket.
"Nu vill du ha vegansk mat också orkar inte leta omkring efter en resturang som har det" hon sa massa annat och jag förstod inte varför hon blev arg. Menade inte att hon skulle köpa det utan hade nöjt mig med vad som helst utan jag ville bara informera avdelningen.
Efter jag sa det blev hon ännu mer irriterad suckade och stormade ut utan att säga hejdå.
Nu över en timme senare så smsar hon att hon åkte hem.
Okej hjälpte inte alls mot de tankarna som jag redan hade om att jag är en börda, jobbig och ivägen
Det är så himla kallt här, är hungrig, trött och känner mig värdelös som inte klarar av något själv. Vågar inte ens be om mina mediciner
varföe är alltid läkaren eller skötaren som tar emot en och snackar om varför en är fucked upp och är en fara för sig själv 89% utav gångerna affjkdldl snygg
Är så trött på allt, är trött på mig och min hjärna. Jag har slutat bry mig över hur folk ser på mig. Jag är sjukare än någonsin nu och jag skäms. För det var inte såhär det skulle gå. De senaste dagarna så har jag varit arg, besviken och ledsen. Mest på mig själv. För att jag inte kan hantera det längre. Jag flippade igår och det var det lilla hoppet jag hade kvar som knäcktes. Jag var aggressiv och utåtagerande vilket jag inte har varit sen behandlingshemmet. Jag har inte varit så arg och ledsen som jag var igår på länge. Jag skrek på W att jag hatade honom och att jag aldrig mer ville se honom igen. Jag slängde sönder min lur och kastade mina cigg efter honom. Tills då har jag alltid lyckats kontrollera mig men jag kan inte längre.
Det brast igen när jag var på ångest mottagningen idag för att skriva på ett kontrakt för SI med avdelning 51 och har aldrig sett min fostermamma så rädd som hon var då. Hon fortsatte att upprepa till min skötare att hon aldrig sett mig "sådär". Hur hon reagerade krossade mig och all tillit jag hade för henne försvann. Det gled av mig som regndroppar mot fönstret. Hennes första tankegång var ju såklart att det säkert var drogerna eller alkoholen. Men jag vet ju att det ej är sant. Jag orkar bara inte hålla allt inom mig längre.
Jag är sjuk och jag orkar inte ta mig igenom allt igen för att bli frisk.