Riktigt namn:
Linnea Civilstatus:
Singel
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Röd
Dricker:
Vin
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2008-09-06
Sitter vid datorn, dricker himlagott te (Haha, förstår ni?) ur en tekopp med fat. Älskar tekoppar med fat det känns så otroligt fancy att dricka ur. Har på min morgonrock och en topp jag köpt idag som jag faktiskt kan ha, och det känns helt underbart att kunna använda en topp då de är så otroligt mycket skönare än bhar helt enkelt. Det är en otrolig befrielse.
Ska skriva ett mail till vackraste Sattyg sen. Prata om hur livet är och kanske få lyssna på någonting klokt. Av någon anledning så lyssnar jag på vad hon säger på ett sätt som jag inte lyssnar på många andra. Hon är en otroligt fantastisk kvinna för er som inte känner till henne.
Träffade en läkare idag, de ska sätta in fluoxetin som komplement till mirtazapinet och atenololet. Förhoppningsvis kan det få mitt liv på rätsida igen.
Dagens insikt: Jag hade glömt bort hur mycket meddelanden man får av random killar när man är singel. Önskar att jag kunde få det av random snygga tjejer istället. Vore så mycket bättre.
Det är otroligt varmt ute, sådär så att jag efter en halvtimme av att ligga ute och sola på gräsmattan flydde in. Bestämde mig för att plocka bikinilinjen med pincett. Är inte riktigt klar men jag orkar inte riktigt fortsätta just nu, det får bli kvällens nöje helt enkelt.
Lyssnar på Maja Ivarssons sommarprat i P1. Jag älskar verkligen sommarpratet det är så himla, intressant framförallt om man lyssnar på människor som man är intresserade av. Har ni inte lyssnat på något sommarprat så måste ni göra det, kan väl tipsa er om till exempel Maja Ivarssons sommarprat, som jag nu då lyssnar på, och som, är väldigt bra.
Vad konstigt det här känns helt plötsligt, skulle skriva och berätta om min gårdag/ min dag i förrgår och om hur trevligt jag hade haft det då mamma och pappa kom och berättade att en av de gamla männen här i byn har dött. En av de som jag spenderat stora delar av min tidiga barndom hos och som alltid stannar en när man cyklar förbi för att prata i tid och otid och som man alltid kunnat ringa om det krisat sig. Så som att man missat bussen till skolan och så skjutsar de upp en till Bureå trots att de varken egentligen har tid eller pengar till det.
Det känns konstigt. Igen. Det är så många saker som känns så konstiga nu. Som att de är overkliga och att jag lever bakom en tjock glasskiva som avskärmar mig från verkligheten. Känner ni igen känslan?
Vilket nu, åter till min förrgår (?) som jag ville berätta om. Jag åkte hem till Tor, ute i Varuträsk efter att jobbat några dagar och var så jävla slut i skallen. Tittade på Submarine i sängen och åkte ut och plockade svamp mitt i natten. Kantareller och soppar. Rensade svamp vid köksbordet och pratade med hans syster. Åt en kantarellmacka och däckade i sängen. Sov ända in på eftermiddagen.
Så jävla skönt. Så jävla bra.
Snart vill jag åka och campa också. Fiska och grilla korv och sova i tält. Vakna och ha ont i ryggen efter hårt underlag. Fly från det som finns inuti eller ta tillbaka missad tid?
Jag vet inte riktigt. Jag är så otroligt rädd att möta det som finns inuti. Jag är rädd för minnen, jag är rädd för känslor, tankar och de känslor som de sakerna i sin tur ska väcka. Jag vill bara stänga av allting stänga ute allting. Äta mediciner som dränker det mesta och så ignorera det sista. Jag känner bara hur jag ständigt flyr från ångesten. Gör saker många gånger inte för att jag vill göra dem utan för att jag inte vill att känslan ska hinna ikapp. För att inte tankarna ska ta till överhand. Jag får panik när jag känner ångesten flåsa mig i ryggen.
Ångesten triggar igång ännu mer ångest hos mig. Jag hade tidigare aldrig förstått hur ångest kunde trigga igång ångest, för jag hade jämt ångest, panikångest och död var där hela tiden med mig, jag levde sida med sida med död och panikångest hela tiden och att ångesten övergick till panikångest var snarare en lättnad än någonting jag fruktade därför ångesten innan kunde vara så övermäktig. Nu är jag livrädd för att glida ner i hålet igen, jag vill inte knulla med döden. Jag vill inte ens så mycket som röra honom, och det är så otroligt skrämmande, för så fort marken börjar bli mjuk och jag känner hur jag är så otroligt nära kanten är det som att gravitationen vill dra mig ner och jag känner hur en stor del av mig längtar efter döden, längtar efter det intima förhållandet. Längtar efter att skada mig, dunka huvudet i väggen i ångest, skrika och leva i en mardröm fast än att det på samma gång är det jag fruktar mest av allt i hela världen.
Jag är så otroligt rädd för allting. Jag är så otroligt rädd för att släppa in människor därför jag är absolut livrädd för att bli lämnad. Jag är övertygad om att ingen kan tycka om mig på riktigt och de senaste åren är jag livrädd att människor bara ska vara med mig och tycka om mig på grund av medömkan. Tidigare applicerade jag samma rädsla fast då vid att folk bara ville ha sex med mig. Nu när jag inte längre har det beteendet, så är det nästa sak hos mig som jag applicerar rädslan på och trots att jag skriver här att jag förstår att jag bara flyttat samma tankar till ett nytt beteende hos mig så kan jag inte på riktigt förstå det och tro på att det bara skulle vara så det är. Just det här är någonting som är så otroligt hårt inbankat i min hjärna. Tor sa det sist jag förklarade för honom hur otroligt svårt jag har med att han säger att han tycker om mig och bryr sig om mig Men låt mig tycka om dig Linnea och det är nog det svåraste någon någonsin sagt till mig och jag vet inte hur jag ska reagera eller hantera det och jag blev så ställd och kunde bara svara att jag försöker fast eftersom jag inte kan tro honom så är det så otroligt svårt. Kanske är det bara en lögn att jag ens försöker. Jag vet inte.
Ebbe sa att han ville att jag skulle komma och dricka te hos honom. Det går inte. Det är nog det som är svårast med att vi gjort slut. Bortsett från att det gör så himla ont och känns så himla konstigt att han inte längre är min sambo, och jag vet inte hur jag ska förklara för människor och jag orkar inte för vi var liksom paret som aldrig skulle göra slut och jag kan som inte tro det på riktigt och det känns som att vi om några månader kommer att bli tillsammans igen för jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom riktigt, hur jag ska kunna bygga ett liv utan honom fast jag inte heller visste hur vi skulle kunna göra det tillsammans heller. Bortsett från det så är det absolut svåraste det som jag inte ens vet hur jag ska kunna förklara i ord hur svårt det känns, men jag har inget hemma längre där jag känner mig helt trygg längre. Jag förlorade inte bara min sambo, men jag förlorade mitt hem, jag förlorade mitt liv som jag har byggt upp de två senaste åren. Jag vet inte var jag ska vara längre när jag slutar skolan, jag har ingenstans att ta vägen om jag vill stanna uppe i stan och göra någonting på kvällen. Jag har inga nära vänner förutom Tor och Erik, och jag känner inte att jag kan trakassera dem med min närvaro hela tiden, för de vill inte det. Jag kan inte gå på krogen för jag har ingenstans att sova, jag har ingen att gå på krogen med och känner ingen nog bra här för att bjuda med ut. Jag har ingen fast trygg plats att bara slappna av på längre. Jag har ingen bas att bygga mitt liv från längre. Jag tror inte ens jag kan förklara hur mycket jag gråter när jag skriver det här och hur fruktansvärt jävla svårt det här känns för mig. Jag har aldrig haft så bra relation till mina föräldrar, och framförallt till min mamma som jag har haft nu när jag inte bott hemma i Burvik. Jag har mått så otroligt bra av att inte behöva gräla med dem, det har varit att plocka bort en så otroligt stor del som hållit mig tillbaka i att kunna bli frisk och nu är jag tillbaka där igen och jag orkar inte med det. Jag gruvar mig så fruktansvärt mycket för att skolan ska börja om och att jag ska behöva börja anpassa mig till mitt nya liv som är så långt ifrån allt jag önskat mig som det går att komma. Det är som att kliva tillbaka in i en mardröm av allting jag har velat komma ifrån. Mamma och pappa säger att det bara är tillfälligt. Tillfälligt för ett år. Jag förstår inte hur jag ska orka, jag förstår inte hur det ska gå och mamma och pappa förstår verkligen inte. Jag tänker att om de bara förstod så kanske de skulle kunna hjälpa mig att skaffa en lägenhet, förstå hur otroligt mycket värt det vore för mig, och mitt mående men jag vågar inte ens lägga fram det därför jag vet bara att de skulle säga nej, och jag skulle bli så otroligt förtvivlad att det bara skulle sluta i ännu ett gräl och att jag kommer ännu närmare kanten igen och jag vill inte, jag vill inte jag vill inte tillbaka igen. För sen, när jag väl kan flytta så ska jag flytta så långt bort, för då ska jag gå högskola eller universitet och om jag inte får möjligheten att bli frisk nu så vet jag inte om jag kommer orka det, eller klara av det och jag vill inte bli fast här, jag vill inte bli tvingad att stanna här på grund av att jag inte hunnit bli frisk. Jag vill inte att mitt liv ska fortsätta bli lidande av att jag inte klarar av någonting för att jag är sjuk i flera år till på grund av det här. Jag är så fruktansvärt jävla rädd för det och de kommer inte förstå. De vill inte förstå och även om jag lät henne läsa det här, förklarade det så kommer hon bara sitta där och försöka hitta på lösningar, om hur jag kan bo hos moster och mormor när jag vill göra saker, och hur jag kan sova hos olika kompisar och jag kommer vara förtvivlad för att hon missar hela poängen. För även om det skulle gå i teorin så har jag inte i praktiken något hem att komma hem till, jag har ingen trygg bas att kalla hemma som jag kan utgå från.
Jag längtar så sjukt efter att Harriet ska komma hem från sin semester. Jag behöver prata med henne. Få hennes synpunkter och hjälp med hur jag ska lösa allt. Det här fungerar inte
varför kan man inte bara få medicinera bort sitt hjärta och bara leva med sin hjärna?
jag önskar att jag var en vulcan
snälla gud gör mig till en känslolös varelse
Idag när jag körde hem från jobbet kom jag och tänka på hur konstigt livet egentligen ter sig.
För där satt jag i bilen, och körde, med mitt körkort, efter att ha arbetat på mitt jobb och varit en fungerande människa tack vare mediciner som jag får ta varje dag.
Jag har en egen dator, mobil och pojkvän. En lägenhet, ett hem i ett hus och får ha sex med vem jag vill.
Det är liksom alla mina tidiga tonårsdrömmar som börjar slå in.
Snart har Maja körkort och då ska vi infria ännu fler av våra drömmar som vi hade innan allting rasade.
Jag vet inte om det känns bra, eller mest bara underligt.
Jag har drömt så länge om den här dagen att när den väl är här så känns det mest bara overkligt.
Hej alla. Nu kommer en statusuppdatering som inte är emo. Ska skriva ett väldigt långt inlägg.
Världens bästa Juliette (acidburn) skrev just till mig på facebook typ det bästa jag läst i mitt liv, och jag måste få återge det.
Så, här kommer det:
The Twerkshank Boteydemption
Schindler's Twerk
The Silence of the Twerks
Twerkers of the Lost Botey
Back to the Twerking
The Green Twerk
Twerkules
Bravetwerk
Twerkglourious Boteys
No Twerking for Old Boteys
The Twerking Suicides
Eternal Twerking of the Boteyless Mind
John Carpenter's; The Twerk
Close Encounters of the Twerk Kind
Twerking Recall
They Twerk
Twerking Beauty
Twerking Horror Picture Show
Enter the Twerk
The Twerk Zone
Twerk Driver
Botèy, or the 120 days of Twerk
Ichi the Twerker
The Skin I Twerk In
Boteyman: The Dark Knight Twerking
Abraham Lincoln Botey Twerker
Silent Twerk
Blade Twerker
Night of The Twerking Boteys
The Twerkfather 1,2,3
Botey Hunter
Saving Private Botèy
James botèy (with license to twerk)
Twerkwork Orange
Twerktanic
Twerk Club
Apocalypse Twerk
Twerkinator
Das botèy
Twerk wars
Twerk City
The Sixth Twerk
Twerk By Me
Black twerk down
Jurassic twerk
Twerk Monkeys
A Twerking Mind
The Botey Twerkimatum
Black Twerk
Twerkland
Star Twerk: Into Twerkness
Angels and boteys
Life of Twerk
Botey dick
The Botey: An Unexpected Twerking
Fantastic twerk
Boteys of the Caribbean: The Curse of the Black Twerk
The Lone Twerker
Despicable Twerk
The Hurt Twerker
Twerformers: Botey of the Moon
Social Twerkwork
The King's Botey
Django Untwerked
Twerk after tomorrow
Independece Twerk
Silver Boteys Twerkbook
Lés Twérkarables
What's twerking Gilbert grape
Twerk Actually
Easy Twerk
John Twerker Must Die
Mean Twerks
Botey of Steel
The Incredible Twerk
Iron twerk
Twerklock Holmes: a Game of Boteys
i. Botey
500 days of Twerking
Twerklesque
Crouching twerk
Hidden botey
Twerk kid
The Great Botey
Twerk Hard
X-men: First Twerk
Twerk Alone
RoboTwerk
Top Twerk
Meet the Twerkers
One Twerkt over the Botey's nest
Pretty Botey
Forest Twerk
American Botey X
Ocean's Twerk
Twerked away
Twerk story 1.2.3
Mad Twerk
A Serious Twerk
Twerking Bull
2001: a Space Botèy
Twerkface
E.T. The Extra-Twerkestrial
Annie twerk
Natural Born Twerkers
Finding botey
Twerkbotey millionaire
Million Dollar Botey
Lost in Twerklation
Boteys.inc
Mystic Twerking
The Truman twerk
Twerker Island
Botey and the twerk
Twerking Miss Sunshine
The Twerkover
Boteys in Black
The Bourne Botey
The Twerk Ultimatum
Twerks and Other Drugs
Inboteysious
The Botey in Black
The Passion of the Twerk
Twerk the Line
The Curious Twerk of Benjamin Botey
Boteyguard
Botey and the Beast
Twerk Ass
The Boat that Twerkt
Where The Twerking Boteys are
Twerking Thunder
Undertwerk: Rise of the Boteys
The Twerking in Conneticut
HAHAHAHHAHA ALLTSÅ JAG ORKAR INTE SÅ JÄVLA BRA GRÅTER TYP
Det spökar en del i mitt huvud. Saker jag varken vill komma ihåg eller som jag önskar skulle ha skett slutar som inte kännas i magen.
Det gör ont i hjärtat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det finns så mycket jag vill säga och ändå så är det liksom tomt i huvudet. Imorgon ska jag försöka möta lite av det som finns inuti, för jag är så rädd att göra det, men faktum är att jag måste. Det är vad jag måste göra för att bli frisk och det vet jag om. Jag måste våga möta det som finns i mig även själv.
Och imorgon är jag inte själv. Imorgon kommer jag att ha Tor här, precis som jag har nu ikväll, men det kommer ändå bli att möta det som finns inuti själv. Dock kommer jag inte att få några frågor om varför det brister, frågor som ingen egentligen vill ha svar på för att det inte är någon som vill lyssna.
Jag vet inte hur mycket jag kommer att vara ute i Eriks stuga mer. Hans morföräldrar får mig att må väldigt dåligt. De ger mig ångest. Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför.
