Ångesttankar

Jag vet inte riktigt. Jag är så otroligt rädd att möta det som finns inuti. Jag är rädd för minnen, jag är rädd för känslor, tankar och de känslor som de sakerna i sin tur ska väcka. Jag vill bara stänga av allting stänga ute allting. Äta mediciner som dränker det mesta och så ignorera det sista. Jag känner bara hur jag ständigt flyr från ångesten. Gör saker många gånger inte för att jag vill göra dem utan för att jag inte vill att känslan ska hinna ikapp. För att inte tankarna ska ta till överhand. Jag får panik när jag känner ångesten flåsa mig i ryggen.
Ångesten triggar igång ännu mer ångest hos mig. Jag hade tidigare aldrig förstått hur ångest kunde trigga igång ångest, för jag hade jämt ångest, panikångest och död var där hela tiden med mig, jag levde sida med sida med död och panikångest hela tiden och att ångesten övergick till panikångest var snarare en lättnad än någonting jag fruktade därför ångesten innan kunde vara så övermäktig. Nu är jag livrädd för att glida ner i hålet igen, jag vill inte knulla med döden. Jag vill inte ens så mycket som röra honom, och det är så otroligt skrämmande, för så fort marken börjar bli mjuk och jag känner hur jag är så otroligt nära kanten är det som att gravitationen vill dra mig ner och jag känner hur en stor del av mig längtar efter döden, längtar efter det intima förhållandet. Längtar efter att skada mig, dunka huvudet i väggen i ångest, skrika och leva i en mardröm fast än att det på samma gång är det jag fruktar mest av allt i hela världen.
Jag är så otroligt rädd för allting. Jag är så otroligt rädd för att släppa in människor därför jag är absolut livrädd för att bli lämnad. Jag är övertygad om att ingen kan tycka om mig på riktigt och de senaste åren är jag livrädd att människor bara ska vara med mig och tycka om mig på grund av medömkan. Tidigare applicerade jag samma rädsla fast då vid att folk bara ville ha sex med mig. Nu när jag inte längre har det beteendet, så är det nästa sak hos mig som jag applicerar rädslan på och trots att jag skriver här att jag förstår att jag bara flyttat samma tankar till ett nytt beteende hos mig så kan jag inte på riktigt förstå det och tro på att det bara skulle vara så det är. Just det här är någonting som är så otroligt hårt inbankat i min hjärna. Tor sa det sist jag förklarade för honom hur otroligt svårt jag har med att han säger att han tycker om mig och bryr sig om mig ”Men låt mig tycka om dig Linnea” och det är nog det svåraste någon någonsin sagt till mig och jag vet inte hur jag ska reagera eller hantera det och jag blev så ställd och kunde bara svara att jag försöker fast eftersom jag inte kan tro honom så är det så otroligt svårt. Kanske är det bara en lögn att jag ens försöker. Jag vet inte.
Ebbe sa att han ville att jag skulle komma och dricka te hos honom. Det går inte. Det är nog det som är svårast med att vi gjort slut. Bortsett från att det gör så himla ont och känns så himla konstigt att han inte längre är min sambo, och jag vet inte hur jag ska förklara för människor och jag orkar inte för vi var liksom paret som aldrig skulle göra slut och jag kan som inte tro det på riktigt och det känns som att vi om några månader kommer att bli tillsammans igen för jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom riktigt, hur jag ska kunna bygga ett liv utan honom fast jag inte heller visste hur vi skulle kunna göra det tillsammans heller. Bortsett från det så är det absolut svåraste det som jag inte ens vet hur jag ska kunna förklara i ord hur svårt det känns, men jag har inget hemma längre där jag känner mig helt trygg längre. Jag förlorade inte bara min sambo, men jag förlorade mitt hem, jag förlorade mitt liv som jag har byggt upp de två senaste åren. Jag vet inte var jag ska vara längre när jag slutar skolan, jag har ingenstans att ta vägen om jag vill stanna uppe i stan och göra någonting på kvällen. Jag har inga nära vänner förutom Tor och Erik, och jag känner inte att jag kan trakassera dem med min närvaro hela tiden, för de vill inte det. Jag kan inte gå på krogen för jag har ingenstans att sova, jag har ingen att gå på krogen med och känner ingen nog bra här för att bjuda med ut. Jag har ingen fast trygg plats att bara slappna av på längre. Jag har ingen bas att bygga mitt liv från längre. Jag tror inte ens jag kan förklara hur mycket jag gråter när jag skriver det här och hur fruktansvärt jävla svårt det här känns för mig. Jag har aldrig haft så bra relation till mina föräldrar, och framförallt till min mamma som jag har haft nu när jag inte bott hemma i Burvik. Jag har mått så otroligt bra av att inte behöva gräla med dem, det har varit att plocka bort en så otroligt stor del som hållit mig tillbaka i att kunna bli frisk och nu är jag tillbaka där igen och jag orkar inte med det. Jag gruvar mig så fruktansvärt mycket för att skolan ska börja om och att jag ska behöva börja anpassa mig till mitt nya liv som är så långt ifrån allt jag önskat mig som det går att komma. Det är som att kliva tillbaka in i en mardröm av allting jag har velat komma ifrån. Mamma och pappa säger att det bara är tillfälligt. Tillfälligt för ett år. Jag förstår inte hur jag ska orka, jag förstår inte hur det ska gå och mamma och pappa förstår verkligen inte. Jag tänker att om de bara förstod så kanske de skulle kunna hjälpa mig att skaffa en lägenhet, förstå hur otroligt mycket värt det vore för mig, och mitt mående men jag vågar inte ens lägga fram det därför jag vet bara att de skulle säga nej, och jag skulle bli så otroligt förtvivlad att det bara skulle sluta i ännu ett gräl och att jag kommer ännu närmare kanten igen och jag vill inte, jag vill inte jag vill inte tillbaka igen. För sen, när jag väl kan flytta så ska jag flytta så långt bort, för då ska jag gå högskola eller universitet och om jag inte får möjligheten att bli frisk nu så vet jag inte om jag kommer orka det, eller klara av det och jag vill inte bli fast här, jag vill inte bli tvingad att stanna här på grund av att jag inte hunnit bli frisk. Jag vill inte att mitt liv ska fortsätta bli lidande av att jag inte klarar av någonting för att jag är sjuk i flera år till på grund av det här. Jag är så fruktansvärt jävla rädd för det och de kommer inte förstå. De vill inte förstå och även om jag lät henne läsa det här, förklarade det så kommer hon bara sitta där och försöka hitta på lösningar, om hur jag kan bo hos moster och mormor när jag vill göra saker, och hur jag kan sova hos olika kompisar och jag kommer vara förtvivlad för att hon missar hela poängen. För även om det skulle gå i teorin så har jag inte i praktiken något hem att komma hem till, jag har ingen trygg bas att kalla hemma som jag kan utgå från.
Jag längtar så sjukt efter att Harriet ska komma hem från sin semester. Jag behöver prata med henne. Få hennes synpunkter och hjälp med hur jag ska lösa allt. Det här fungerar inte