.

Det spökar en del i mitt huvud. Saker jag varken vill komma ihåg eller som jag önskar skulle ha skett slutar som inte kännas i magen.
Det gör ont i hjärtat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det finns så mycket jag vill säga och ändå så är det liksom tomt i huvudet. Imorgon ska jag försöka möta lite av det som finns inuti, för jag är så rädd att göra det, men faktum är att jag måste. Det är vad jag måste göra för att bli frisk och det vet jag om. Jag måste våga möta det som finns i mig även själv.
Och imorgon är jag inte själv. Imorgon kommer jag att ha Tor här, precis som jag har nu ikväll, men det kommer ändå bli att möta det som finns inuti själv. Dock kommer jag inte att få några frågor om varför det brister, frågor som ingen egentligen vill ha svar på för att det inte är någon som vill lyssna.
Jag vet inte hur mycket jag kommer att vara ute i Eriks stuga mer. Hans morföräldrar får mig att må väldigt dåligt. De ger mig ångest. Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför.