Discofittans blogg

Så jäkla trött på att vara ensam. Men inte lyckas jag hitta någon som ger mig en bra magkänsla. Det är alltid något stort 'fel' som gör att jag backar även fast allt annat är superbra. Det bara känns inte bra liksom. Tragiskt.

Jaha så fick man veta ytterligare grejer- Grejer som inte spelar så stor roll men ändå så skär det lite i hjärtat. Det är svårt att släppa taget men detta, ja det var nog kanske vad jag behövde höra. Men jag känner mig äcklad och typ lite ledsen trots allt. Och så får det väl vara. Och så kommer jag väl känna tills det är min tur. Då kommer jag nog glömma allting.

Suck. Livet är inte lätt och relationer är svårare än jag trodde.

bromsbetten jag har på mina fötter syns knappt men för i helvete vad de kliar.
Imorgon ska jag på äventyr. Antingen kommer det gå superbra eller så kommer jag våldtas och styckmördas. THERE'S NO INBETWEEN.
skämt åsido. It'll be fineee

Neh fyfan. Jag är livrädd för åska. Jag kommer dö. Jag är ensam hemma. Halp. Senaste gången jag var ensam hemma och det åskande så exploderade en lampa och typ .. shit. bara help.

En varm sommarkväll. Solen är på väg ner och solstrålarna letar sig fram genom trädens löv. Och jag, jag sitter på ryggen på ett stort djur och njuter av sommaren. Vi tar oss fram i skogen och trots att bromsarna biter sig tag ibland så gör det ingenting. För livet är bra. Den här hästen som litar på mig, att jag tar honom till säkra platser som vi båda kan njuta av. Och jag litar på honom - att han inte springer iväg med mig. Vi lyssnar på varandra och hjälps åt att hålla utkik efter faror. Han får stanna och äta medans jag kollar på utsikten och han frustar när vi är på väg igen.
En härlig galopp på ängen, lugn och kontrollerad, fick adrenalinet att pumpa. Vinden svalkade oss båda och han sprang och sprang och jag satt och klämde mig fast. trots att han sparkar rakt ut i den höga hastigheten vi är i, för att lära bromsarna veta hut, så känner jag mig säker. För han litar på mig och jag litar på honom.
Hästen som väger 500 kg kan slänga av mig när han vill. Men han gör inte det. För han trivs. Precis som jag.

Jag tog studenten. Jag har jobb i framtiden. Är sommarledig nu. Jag bor med en familj som älskar mig och jag har fått möjligheter inte många får. Jag har rest mycket och upplevt mycket positiva saker. Jag har även 6 djur som jag håller kärt. Jag har inte mått bättre. Meen så mycket lidande i mitt liv, sen barnsben och så sitter jag här nu och tänker. Jag har allting som jag trånat efter så länge. Också något som många eftersträvar. Lycka.
Jag trodde att lycka innebar ett liv utan ångest, utan ilska, utan sorg. Men jag fick mig en käftsmäll av verkligheten. Lycka är inte att leva bekymmersfritt. Det är att kunna hantera de jobbiga känslorna och ändå må bra. Tillåta dem att komma, passera och försvinna. Det är vad lycka är för mig.
Alla materiella ting.. de gör ingen skillnad. För så länge jag har mina känslor i styr och tillåter mig att känna så mår jag bra och då är jag lycklig.
Men på något sätt vill jag inte bli helt lycklig. Det enda jag vet är ju typ, depression och misär. Det är läskigt att lära sig en helt ny livsstil. Det är läskigt att tillåta sig privilegier som att njuta av vädret eller att ens erkänna att man ser lite bra ut för en gångs skull. Det är superläskigt att ta bort sin trygghet. Kontrollen. Och jag förstår varför det tar så lång tid för folk som är som jag. Att våga vara lyckliga.
Egentligen skulle jag bara vilja låsa in mig med en skalpell och bo så för resten av mitt liv. För det är jag bekant med. Det krävs ingen energi från mig och jag får vara ifred. Men handlar inte livet lite om att utvecklas, trotsa sina rädslor och våga leva?
Så nu är jag här. Socialare än någonsin men också helt jävla vettskrämd. För många är det här en barnlek, men för mig är det det svåraste jag gjort någonsin. Att tillåta mig att leva.

Jag har ju blivit lite mullig/kurvig och jag trivs verkligen skitdåligt i det. Så nu är frågan, ska man ta tag i dieten och köra lite extra på ridpassen??
Är så trött på semester-kilona som rullat in. Antgligen försvinner de när jag börjar jobba sen, men liksom, jag vill bli lite smalare än jag någonsin varit. Jag orkar verkligen inte med min såkallade muffinsmage. Så sjukt ofräsch.

nej nej nej.
Inte igen.
Jag vill inte.

jaha, jävligt varmt i dag med. Så jävla underbart. Åkte till stranden och chilla lite. Tog ett dopp också. nu sitter jag och spelar fucking minecraft. hahah <3333

ensamheten är påtaglig. Jävla skit. Jag undrar om jag kan åka till stallet, då har jag ju i alla fall något att göra imorgon. Liksom idag gick jag la mig och sov. Jag var så trött på livet och hade så mycket ångest så jag gick bara och la mig. Sov bort hela dagen. Och det är ju knappast hälsosamt för psyket.

Nu sitter jag i min säng och smått fryser. Jag är trött och frusen. Funderar på att åka till Pride på lördag här i stockholm, men min enda vän, ja hon åker till öland. suck.