busbarns blogg

hah vem fan försöker jag lura
det här går inte
jag är så jävla rädd och ensam och jag bokstavligen kräks av ångest
kan inte äta någonting för att jag mår så jävla illa så jag är hungrig konstant
allt bara går åt helvete och jag orkar inte mer
varför fortsätter jag ens
vad i helvete langa knarket och all jävla skit jag orkar inte mer
jag ger upp
vad som helst som inte är det här
jag vill inte mer

UÄH JAG ÄR SÅ KRÄKLESS PÅ ATT PLUGGA ATT JAG INTE VET VAR JAG SKA TA VÄGEN, och hemtentan måste in idag. Lagom kul. Känner mig så sjukt frustrerad och arg och bara nej urs, fy och blä.
Har mått bra i veckan, eller, ja relativt i alla fall. Det känns om inte annat som att jag har koll på mitt liv, och nu snart, i Januari ska vi boka en ny resa till Prag, jag och Lisa. Det känns så sjukt jävla bra och jag har börjat kolla på resor redan nu. Det och så har jag börjat kolla på sekelskiftslägenheter som jag vill flytta till när jag blir äldre, vilket jag visserligen gjort nu ett tag, men det känns lika bra varje gång jag gör det. Liksom tryggt i magen och ro i bröstet, och en kittlande längtan istället för skrämmande oro.
Det känns som att jag har börjat få lite mer, kontroll på livet nu. Lite i alla fall, och jag känner mig inte lika ensam.
Jag har så otroligt mycket jag behöver skriva om, och bearbeta dock om jag ska fortsätta att kunna må såhär bra. För jag vet att det kommer trots att jag trycker undan det och försöker att fylla livet med annat. Det kan jag göra själv, och tillsammans med Harriet, och då kan jag ta mig någonstans, ta mig vidare. Börja bli frisk. På riktigt.

Det gör ont att förlora än vän och det gör ännu ondare att inse att personen aldrig egentligen var det man önskade att den skulle vara.
Jag lyssnar på filmmusik. Sitter lite på flickr och är sjusinnessjukt sällskapssjuk.
Livet går vidare och ja någonting sådant.

Nu ska jag strunta i min ångest. För livet är fint. Fint. Fint. För i helvete huvud sluta gräla med mig.
Livet är underbart. Jag har ett underbart liv.
Jag är fan avundsjuk på mitt eget liv.
Sluta. Sluta. Sluta.
Tala om för mig att mitt liv är underbart och att du älskar mig, att jag inte är ensam, att det är en illusion skapad av mitt huvud.
Jag är attraktiv, snäll och förtjänar allting bra i livet.
Jag förtjänar bättre än ångest och depression.
Jag är inte tjock. Jag är inte smal men jag är fan inte tjock.
Jag är inte äcklig.
Jag är inte äcklig.
Jag är tillräcklig. Jag är bra som jag är.
Det är inte mitt fel det här.
Jag är inte fel.
Tala om för mig att jag räcker till som jag är

"menar inte att störa din återfödelseprocess"
"återfödelseprocess, den var ny"
"jag tänkte mer som att du är en fjärilslarv som måste ligga och förpuppa dig för din depression tar livet av dig, därför måste du dö för att sedan återfödas och uthärda livet tills du måste dö igen"

En kär vän.

när man vaknar och är så trött att man inte vet ut eller in, men huvudet är så stressat att man inte kan somna om?
Och man vänder sig om och drömmer om att känna hans mage mot din rygg. Hud mot hud. Känna hans tunga arm som omsluter dig och hur han andas mot din nacke. Hur era fötter är intrasslade och hans stora händer som kupar lätt om dina bröst?
Den där tryggheten och lugnet som infinner sig då man bara får vara här och nu och man vill inte vara någon annanstans någonsin, då man bara vill frysa ögonblicket och leva i det för evigt.
Och det gör så ont i bröstet när man minns de ögonblicken. När din hud kommer ihåg hur hans hud kändes mot din även fast du inte alls vill tänka på det någonsin igen. Fast samtidigt så vill du inget hellre än att få uppleva det igen.
Och du vill kräkas och dunka huvudet i väggen för att du är så förbannat ensam trots att det är människor runt om hela tiden, och du kan inte förklara för människor skulle inte förstå.
Framförallt inte ens när det är så kaos att du skulle välja vilken hud och vilken mage som helst som kändes trygg. Vad som helst bara det inte är det här.
När man bara vill ge upp för det känns så omöjligt att göra det här ensam och man är så hungrig för att man inte ätit på en massa timmar fast det känns som att man inte kan få i sig någonting därför att man får kväljningar bara av att svälja saliv.

Idag hoppade jag över filosofin. För det var den enda lektionen jag hade. Jag har sovit dåligt tre dagar i sträck och igår kände jag mig sådär tom och slut på livsglöd. Som att någon kastat en hink med iskallt vatten över den lilla glöden jag lyckats få liv i. Det är inte värt att köra över mig själv. Inga betyg i världen är värda det (Försöker jag intala mig själv men det är så otroligt svårt). Det är inte värt att knappt orka prata med sina vänner ens när man umgås därför att orden känns dumma och som om de inte vore någonting annat än smuts. Det är inte värt att inte våga äta för att man tror att man är tjock och när man är tjock så är man inte värd någonting som människa för man är smuts och ingen kan älska en på riktigt, fast det gäller ju visserligen bara för mig och inte för någon annan. Det är inte värt att känna att man inte har någonting att leva för därför allting är tomt och dött och fult och det spelar ingen roll hur många katter, intelligenta diskussioner och kyssar man får för att allting känns ändå menlöst.
Det är inte värt det. Det är inte värt det. Det är inte värt det Linnea.
Det är okej att stanna hemma och vila och se till så jag mår bra för jag klarar ändå det jag behöver klara av på skolan. Det är inga problem.
Suck. Varför har jag så svårt att tro på mig själv. Det är ingen lärare som blir besviken på mig för att jag inte orkar vara där - De blir stolta för att jag tar hand om mig själv för första gången i mitt liv. (Skriver jag och kan inte ens tro på orden trots att jag hört det lämna deras läppar för bara någon vecka sedan)
Skriver på min svenska nu och ska titta igenom filosofiuppgiften sedan. Se om det är någonting jag kan börja med utan böcker. Helt enkelt ta vara på tiden trots att jag inte befinner mig på skolan så jag kan känna mig nöjd över att jag absolut inte hamnar efter vilket som.
Jag klarar det här. Nu ska jag gå och koka te, och fortsätta skriva, och försöka att tvivla mindre på mig själv.

Efter att ha gråtit en skvätt, pratat med mina finaste pojkar och suttit på Pinterest och Tumblr så har jag nu myst ner mig i sängen med jazz. Väntar och längtar efter att bli trött och att sova.
Jag har beställt saker från ebay och skämt bort mig själv. Lösögonfransar för inga pengar alls, ett fodrat läderfodral till min dator (Behöver nu när det blir kallt och det kostade lika mycket som de fula i tyg uppe i stan) och en sminkfixerande spray. Jag undrar om den fungerar, men jag tänker att om det gör det så är det ju värt pengarna eftersom den också var otroligt billig.
Sedan har jag beställt tårformade vita pluggar och tyngder till öronen och fejktöjningar till min syster som önskat sig det i födelsedagspresent. Dock ska jag och min mor dela på det så jag sparade in lite pengar där.
Tänkte sätta igång något kostymdrama tills jag blir nog trött för att somna.
Jag tror att jag ska länka er min jazzlista sen. Är det någon av er som lyssnar på Jazz förresten förutom jag då?

Idag har jag gråtit igen.
Det suger kuk att vara olyckligt kär. För det är vad jag gissar att jag är.
Enda anledningen varför jag orkar med att skjuta undan sorgen är för att jag någonstans (Läs mest överallt) fortfarande tror att det ska bli vi. Hoppas något så innerligt och lyssnar med alldeles för stor tilltro till alla historier om de som gjort slut och sedan hittat tillbaka till varandra igen.
För jag vill fortfarande så gärna kämpa för vårt förhållande. För att det vackra vi hade. För kärleken och det mjuka och allt det fantastiska. För vårt liv vi levde och som jag mådde så bra av och allt som vi inte hann tillsammans.
Jag grät när jag var i Prag när vi gått upp till Pragborgen och jag stod där och såg ut över staden jag älskar och förundrades som alltid över dess skönhet och insåg att jag inte kunde vara där tillsammans med dig. Att jag inte kunde stå lutad mot ditt bröst och andas in din doft.
Jag vill höra din röst, trösta dig och hjälpa dig igenom allt svårt. Jag vill stå där vid din sida och vara ditt stöd. Vara din klippa precis som du fick vara min klippa.
Men du har det bra om inte till och med bättre utan mig och med henne. Hon som är ganska mycket som mig men bara helt enkelt ännu bättre.
Och det gör ont. Så fruktansvärt ont men bara när jag inte lyckas att hålla undan tankarna. Och jag saknar oss.
Har pojkarna på Skype. Ville inte vara ensam i min sorg. För det här är inte ångest, det är ren jävla sorg. Och jag grinar och längtar efter att antingen att få ett nytt liv och att tiden ska gå eller att få tillbaka dig. Vilket som kommer det dröja jävligt länge.

Sitter i bilden och har dagens sista lektion. Vi lyssnar på Dylan och färglägger bilder. Det känns ungefär som att vara en hipster femåring. Helt fantastiskt är det vilket som.
Ikväll ska jag sy ett par shorts på min superfina symaskin och så ska jag sitta på tumblr och pinerest. På pinterest tittar jag på inredning och drömma mig bort. Jag kommer även att sitta och titta på olika mäklarsidor efter lägenheter och fina hus som jag skulle vilja köpa.
Jag mår ganska bra igen och njuter av det något så otroligt.
Jag vet inte, av någon anledning så känns det rätt så dumt att skriva det här. Liksom, onödigt. Men samtidigt vill jag dokumentera det här med. Jag vill komma ihåg de ganska bra dagarna också.