Det är väldigt tyst i lägenheten

Idag hoppade jag över filosofin. För det var den enda lektionen jag hade. Jag har sovit dåligt tre dagar i sträck och igår kände jag mig sådär tom och slut på livsglöd. Som att någon kastat en hink med iskallt vatten över den lilla glöden jag lyckats få liv i. Det är inte värt att köra över mig själv. Inga betyg i världen är värda det (Försöker jag intala mig själv men det är så otroligt svårt). Det är inte värt att knappt orka prata med sina vänner ens när man umgås därför att orden känns dumma och som om de inte vore någonting annat än smuts. Det är inte värt att inte våga äta för att man tror att man är tjock och när man är tjock så är man inte värd någonting som människa för man är smuts och ingen kan älska en på riktigt, fast det gäller ju visserligen bara för mig och inte för någon annan. Det är inte värt att känna att man inte har någonting att leva för därför allting är tomt och dött och fult och det spelar ingen roll hur många katter, intelligenta diskussioner och kyssar man får för att allting känns ändå menlöst.
Det är inte värt det. Det är inte värt det. Det är inte värt det Linnea.
Det är okej att stanna hemma och vila och se till så jag mår bra för jag klarar ändå det jag behöver klara av på skolan. Det är inga problem.
Suck. Varför har jag så svårt att tro på mig själv. Det är ingen lärare som blir besviken på mig för att jag inte orkar vara där - De blir stolta för att jag tar hand om mig själv för första gången i mitt liv. (Skriver jag och kan inte ens tro på orden trots att jag hört det lämna deras läppar för bara någon vecka sedan)
Skriver på min svenska nu och ska titta igenom filosofiuppgiften sedan. Se om det är någonting jag kan börja med utan böcker. Helt enkelt ta vara på tiden trots att jag inte befinner mig på skolan så jag kan känna mig nöjd över att jag absolut inte hamnar efter vilket som.
Jag klarar det här. Nu ska jag gå och koka te, och fortsätta skriva, och försöka att tvivla mindre på mig själv.