Jävla kuk och helvete

Idag har jag gråtit igen.
Det suger kuk att vara olyckligt kär. För det är vad jag gissar att jag är.
Enda anledningen varför jag orkar med att skjuta undan sorgen är för att jag någonstans (Läs mest överallt) fortfarande tror att det ska bli vi. Hoppas något så innerligt och lyssnar med alldeles för stor tilltro till alla historier om de som gjort slut och sedan hittat tillbaka till varandra igen.
För jag vill fortfarande så gärna kämpa för vårt förhållande. För att det vackra vi hade. För kärleken och det mjuka och allt det fantastiska. För vårt liv vi levde och som jag mådde så bra av och allt som vi inte hann tillsammans.
Jag grät när jag var i Prag när vi gått upp till Pragborgen och jag stod där och såg ut över staden jag älskar och förundrades som alltid över dess skönhet och insåg att jag inte kunde vara där tillsammans med dig. Att jag inte kunde stå lutad mot ditt bröst och andas in din doft.
Jag vill höra din röst, trösta dig och hjälpa dig igenom allt svårt. Jag vill stå där vid din sida och vara ditt stöd. Vara din klippa precis som du fick vara min klippa.
Men du har det bra om inte till och med bättre utan mig och med henne. Hon som är ganska mycket som mig men bara helt enkelt ännu bättre.
Och det gör ont. Så fruktansvärt ont men bara när jag inte lyckas att hålla undan tankarna. Och jag saknar oss.
Har pojkarna på Skype. Ville inte vara ensam i min sorg. För det här är inte ångest, det är ren jävla sorg. Och jag grinar och längtar efter att antingen att få ett nytt liv och att tiden ska gå eller att få tillbaka dig. Vilket som kommer det dröja jävligt länge.