Ni vet känslan

när man vaknar och är så trött att man inte vet ut eller in, men huvudet är så stressat att man inte kan somna om?
Och man vänder sig om och drömmer om att känna hans mage mot din rygg. Hud mot hud. Känna hans tunga arm som omsluter dig och hur han andas mot din nacke. Hur era fötter är intrasslade och hans stora händer som kupar lätt om dina bröst?
Den där tryggheten och lugnet som infinner sig då man bara får vara här och nu och man vill inte vara någon annanstans någonsin, då man bara vill frysa ögonblicket och leva i det för evigt.
Och det gör så ont i bröstet när man minns de ögonblicken. När din hud kommer ihåg hur hans hud kändes mot din även fast du inte alls vill tänka på det någonsin igen. Fast samtidigt så vill du inget hellre än att få uppleva det igen.
Och du vill kräkas och dunka huvudet i väggen för att du är så förbannat ensam trots att det är människor runt om hela tiden, och du kan inte förklara för människor skulle inte förstå.
Framförallt inte ens när det är så kaos att du skulle välja vilken hud och vilken mage som helst som kändes trygg. Vad som helst bara det inte är det här.
När man bara vill ge upp för det känns så omöjligt att göra det här ensam och man är så hungrig för att man inte ätit på en massa timmar fast det känns som att man inte kan få i sig någonting därför att man får kväljningar bara av att svälja saliv.