Riktigt namn:
Effi Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Tatuering
Bor:
Med någon
Politik:
Politik?
Dricker:
Te
Musikstil:
Indie-rock
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2013-04-10
Skrev min låt och den blev nästan succé! Texten iallafall, resten blev bara en röra.
Förhoppningsvis blir den 10x bättre på konserten om den nu kommer med vill säga.
Men jag är nog mest nöjd över att jag faktiskt klarade av att lyssna igenom alla mina försök till inspelning på mobilen och sen skicka in den. Var ett pain in the ass att lyssna på den första gången. Tårarna rann, lipade som en 5 åring... Men sen gick det bara bättre och nu finns det ingen återvändo. Värsta jag valde att göra nu är att blicka tillbaka på förra årets de la vision och faktiskt jämföra min låt med deras. uh uhhh, dont do that.
Skickade mest in låten för att vi faktiskt skulle få betyg i att göra det. Tack vare musikproduktionen där läraren säger att ALLA elever skall skicka in en låt p.g.a brist på bidrag varje år. Men jag förstår dom.
Bryr mig inte om låten kommer med eller inte, blir nog bara glad vilket som, men kommer inte vilja sitta i rummet när läraren spelar upp min hemska inspelning för ett antal elever som då kommer få vara min grupp. (ensemble)
Skall spendera största tiden med min absolut finaste vän. Men det är 5 dagar och om hon jobbar så finns jag tillgänglig att umgås med. Jag har inte varit där sen i somras och då var det bara ytterst kort tid p.g.a skolresa. ~
Har inte alls varken velat eller varit taggad på att åka dit för att folk inte verkar velat träffa mig osv. Känts lite sådär då så. Ska dit nu iallafall och hoppas på att det kommer bli jättebra. Känns oerhört skönt att få åka bort lite med, så instängt här right now.
Är att konstant avsky allt man gör, hur man ser ut och vad man än gör. Man ger upp lätt och blir stressad och irriterad lätt.
Smink är för mig något utav det roligaste som finns, men jag kan inte säga att jag är så bra på det tbh. Dels har jag inte råd för något knappt så jag får köra på billigt skit smink men det går ändå.
Man vill träna för att få bort den där lilla bulan man har på magen som egentligen är viktig när man ska bli gravid? (Något jag hört, vet inte om det är en myt eller mest bara för att man ska undvika bristningar.) Träna för att få större rumpa och allt ish.
Klagar på för små bröst, för hög panna, för tunt hår, för krokig näsa, hemskt ansikte, vill bli längre, önskar man var fin på kort.
Ser sig själv som skämmig och kan aldrig ha en ordentlig konversation med folk. No matter if stranger eller till och med bästa vän/pojkvän. Det är alltid något ord eller någon mening man bara försöker uttrycka och personen som man pratar med i sig låter helt ointresserad eller liknande.
Bilden blir helt enkelt
"Oj, nu sa jag något dumt.", "Nu tycker h*n så om mig.", "Shit jag ska aldrig prata mer.", "Är jag så jobbig?" osv osv.
Det är ett pain in the ass att leva med. Går ärligt knappt att försöka undvika känslan när man druckit.
Om inte annat så jämför man sig med allt och alla. "Åh, vad fin hon är.", "Önskar jag hade sån näsa","..Såna ögon", "Var så duktig på det ena eller det andra."
Det är så tråkigt att vi människor är så ytliga. Jag blir ärligt förbannad och rädd på samma gång.
För att simply påminna mig om hur dålig min vardag är.
Nejmen... Hon bad mig skriva ner hur mina dagar såg ut i ett litet block som jag fick av henne. Hur jag äter, mina aktiviteter, hur sömnen går osv. När jag går och lägger mig och när jag vaknar d.v.s. Jag upptäckte väldigt snabbt hur lite tid jag spenderar med folk då det ända som står i mitt block är att jag sitter vid datorn och spelar verkligen varje dag. Lämnar knappt lägenheten, speciellt på lov och helger. Så skolan är pretty much min savior även om det betyder att jag inte har så värst mycket vänner där, så lever jag ändå mer socialt än vad jag brukar. Jag går även upp då jag borde gå upp och snart tar jag snart studenten! How crazy aint that? Ett år senare än vad jag borde ha gjort men det har stärkt mig lite. Jag går faktiskt till skolan varje dag nu förtiden. Ett helt studiebidrag rikare i månaden! Men några E betyg fattigare.
Ska tillbaka till psykologen vid 11 idag(00:11) och se vad hon säger.
Anledningen till att jag faktiskt suttit och tagit tag i boken är för att jag verkligen inte vill att min vardag ser ut som den gör. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag inte vill leva såhär. Hon hade även sagt till mig att jag endast kan hjälpa mig själv vilket inte många psykologer förstått. Träffat ett antal varav 99% gett mig uppgifter där dom sagt "Gå hem och gör det". Dom har literally sagt till mig vad jag ska göra. And trust me, it aint working.
Skriver inte ner att jag mår piss och grejer och säger att jag mår sämst och så nu. Skriver mest detta för att jag vill få ut att jag försöker nå mina mål så mycket som jag kan. Att jag faktiskt kämpar för en bättre framtid.
Pretty much det ända jag gör på ec nowadays. Letting you know how my life floats.
Även om många inte känner mig, har blivit bekanta, aldrig pratar med mig eller umgås med mig längre så. Letting you know. ~
Så jag har nu över många månader funderat på att antingen bara snagga mitt hår eller faktiskt dra till frisören och fixa mitt kaoz.
Är legit trött på att vakna upp och se att topparna av mitt hår är dreads. (Yes, mitt hår är så slitet) Och det faktumet att jag varken kan locka eller göra något som helst med mitt hår utan att det tappar volym etc efter bara någon timme.
Så antingen så klipper jag håret kort och faktiskt vårdar det som jag ska, låter det växa i den takt det gör. Alltså super långsamt eller så låter jag det va. Annars kan man ju alltid snagga av det så att man slipper bry sig alls, men då ser jag inte bättre ut för det. Och jag kan lova att jag inte alls ser bra ut i kort hår heller. Men förlängningar är knappast något alternativ heller då jag inte ens har pengar till att fixa en egen studentmössa. #SentStudentBarn
(Notera att jag inte har föräldrar som skämmer bort mig och faktiskt köper sånt.)
Sen hade jag the happiest scream of my life this morning. Mina p-piller tog slut för 2 månader sen och har slarvat och inte tagit tag i att fixa nya. Och har basically inte haft mens sen dess så imorse så lättade hela mitt hjärta och nu på kvällen som hela dagen annars så har jag haft the pain of my life istället. :)))
Mina lärare sa till mig "Riktigt bra prov Linda!" på terminsuppspelet idag. Hela jag lyste upp när lärarna bad mig att gå med i ett band p.g.a min röst, med tanke på att jag aldrig tyckt om min röst och inte ens gör idag så värmde det i mig. Jag brukar aldrig lita på folk som säger att jag sjunger bra men när en musiklärare säger det till mig som jag inte ens har i något ämne så blir det ändå annorlunda.
Jag kommer fortsätta med musiken. No doubts about it, förhoppningsvis i Piteå på tekniska universitetet.
Och mina planer för att bli 2d-graf.. I still wanna do it! Men... Jag har ärligt ingen motivation till att sitta och öva upp massa proportioner etc. Jag gör aldrig klart mina bilder. Never, jag hatar bara på dom och låter dom lika tills dom ruttnar. :((((
Borde skaffa såna där för och efter-bilder. Förutom den att jag verkligen avskyr att blotta min kropp på internet etc, även om dom bara är halvnakna. Men jag tycker själv att sånt är super intressant och kul att se. Hur folk förändras osv. Tränar främst för att kunna bli piggare och orka mer men även för att mitt självförtroende ska bli så bra som det bara går. Och dels för mitt sociala liv, med tanke på att jag är väldigt väldigt stel mot folk jag knappt känner eller umgås så mycket med. Om jag inte dricker vill säga... Alkohol is love sometimes. Ändå är det väldigt sällan jag dricker nowadays p.g.a brist på vänner och pengar. Skulle vara kul att gå ut själv någon gång och skapa nya vänner men paranoid som jag är så undviker jag långa nattpromenader och är livrädd för påhopp. Jag menar när en man i 40/50+ tar tag runt min midja och kramar om mig när jag bara jobbat på krogen och ska gå hem så undviker man gärna sånt. :((
Jag mår bra i vilket fall, får super mycket med motivation av träningen!
Jag är tillbaka men ack så aktiv.
Allt är så stressy nowadays och önskar att jag kunde umgås/prata med folk lite oftare, men känner att någonting hindrar mig. Min katt är sjuk och jag försöker fixa dagliga rutiner så gott det går även om jag inte alltid orkar. Träningen går bra, förutom när jag fått träningsverk som jag idag har i vaderna. Känner mig som en tant när jag går eller bara literally någon som skitit på sig. Pojkvännen sa att jag behövde rullator med tanke på hur jag på morgonen behöver ta hjälp av sängen, väggen och allt man bara kan ta tag i för att komma fram. Nog den värsta verken jag har varit med om på oerhört länge...
Edwin bara växer och växer och det är helt otroligt hur nära han kommit mig det året han funnits i mitt liv. När jag först träffade honom var han bara 1 ½ år, och Idag pratar han jätte bra och förstår mer. <3 Balansen finns hos honom mer även och jag kan ärligt inte beskriva hur glad jag blir när man får höra hur mycket han ändå tycker om mig för att inte ens vara hans riktiga mamma.
