Att leva med självhat.

Är att konstant avsky allt man gör, hur man ser ut och vad man än gör. Man ger upp lätt och blir stressad och irriterad lätt.
Smink är för mig något utav det roligaste som finns, men jag kan inte säga att jag är så bra på det tbh. Dels har jag inte råd för något knappt så jag får köra på billigt skit smink men det går ändå.

Man vill träna för att få bort den där lilla bulan man har på magen som egentligen är viktig när man ska bli gravid? (Något jag hört, vet inte om det är en myt eller mest bara för att man ska undvika bristningar.) Träna för att få större rumpa och allt ish.
Klagar på för små bröst, för hög panna, för tunt hår, för krokig näsa, hemskt ansikte, vill bli längre, önskar man var fin på kort.

Ser sig själv som skämmig och kan aldrig ha en ordentlig konversation med folk. No matter if stranger eller till och med bästa vän/pojkvän. Det är alltid något ord eller någon mening man bara försöker uttrycka och personen som man pratar med i sig låter helt ointresserad eller liknande.

Bilden blir helt enkelt
"Oj, nu sa jag något dumt.", "Nu tycker h*n så om mig.", "Shit jag ska aldrig prata mer.", "Är jag så jobbig?" osv osv.

Det är ett pain in the ass att leva med. Går ärligt knappt att försöka undvika känslan när man druckit.

Om inte annat så jämför man sig med allt och alla. "Åh, vad fin hon är.", "Önskar jag hade sån näsa","..Såna ögon", "Var så duktig på det ena eller det andra."

Det är så tråkigt att vi människor är så ytliga. Jag blir ärligt förbannad och rädd på samma gång.

Vidrigt.