Bra1ndeads blogg

IHDAHFKAJBNAM,NGAÖO...

Typ så känner jag just nu. Ganska så mycket, ganska så brutalt. Jag har tatueringsabstinens så det bara sjunger om det. Var 9 månader sen senast så.. Det kan ju förklara saken. Ska spara ihop pengar och sen sätta mig under nålen i flera timmar.

GEMIGPENGARNUINNANJAGRÅNARENJÄVLABANK.

ute på djupare vatten.

crazyfuckingthing.blogg.se

Det är lördag och jag hade inte kunnat bry mig mindre. Jag är sjuk, halsen är slemmig och jag är allmänt seg. Till råga på allt så blåser det isvindar ute så jag har ingen större lust (eller ork för den delen) att ta mig utanför dörren idag.

Jag vill ha en lunnefågel. Sommar. Värme. Choklad. Oboy. Te. Mackor. Såpbubblor. Converse.
Och så mycket annat onödigt som jag egentligen inte behöver, men som jag vill ha bara för att.. jag kan.

Vad händer när jorden slutar snurra? När luften tar slut? När jag stänger ögonen och inte öppnar dom igen?
Det finns så mycket saker man inte vet. Rätt intressant att tänka på ändå. Men jag blir mest bara sugen på att ta reda på svaren på mina funderingar. Dock vill jag inte dö, så den biten hoppar jag stort över ett bra tag framöver.
Men ja.

Hoff, det är redan torsdag och ännu en vecka har flugit iväg någonstans. Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag åker upp till Kiruna. TJOHO, jag överöser alla med min glädje över den kommande resan. Eller så inte. Jag står fortfarande och svajar på om jag ska vara glad eller ångestfylld. Är en mix av båda. Liksom gott och blandat.
Nåväl, jag får ju träffa min favorit storebror och det betyder mycket. Sen vad som händer... det får jag ta med en klackspark. Jao.

Jag vill till stallet och rida, men eftersom det är äckelväder ute har väl marken fryst och det är säkert halt ute också = inte kul. Jag hatar när det är halt. Speciellt om det är mörkt. Då är det ännu värre.
Men rida det vill jag. Måste åka ut till gården innan jag åker upp. Lilla Björkis.. Hon är bra allt fin.

Summa summarum, jag har ingenting vettigt att säga. Nu ska jag ta och klappa på Ilo och se om han är social. Med tanke på att klockan är "kväll" så borde han vara det. Hamstrar asså......
Haha, nej men han är söt. Och igår fick han vara ute på golvet för första gången = lycklig krabat. Det var roligt att se han springa runt med sina korta ben.


Adjö.

När det är som svårast får man försöka hålla fast vid tanken,det blir bättre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill mest bara blunda för allt. Vill inte bry mig mera. Vill bara slippa allt.
Men hur fan gör jag det? Hur ska jag lyckas? Kan någon bara slå mig hårt i skallen så jag tappar minnet, slipper ha tankar som far runt. Tankar som jag inte får bort. Hur gärna jag än vill så smyger dom sig fram.
Jag vill spy.

Visst, det hjälper inte att jag sitter och beklagar mig här över mina bekymmer. Patetisk kanske vissa tänker att jag är. Men som jag sagt innan, jag bryr mig inte.

I hela mitt liv har jag alltid försökt ställa upp för alla. Jag vill att andra ska vara glad för då är jag också det. Jag delar med mig av det lilla jag har för att någon annan också ska få något. Jag vet hur det är att vara utan något man behöver. Jag vet hur det känns när alla har något man själv saknar. Men ibland har jag ångrat bittert att jag delade med mig av det jag hade. För vad har jag fått tillbaka? Vad kommer jag få tillbaka?
Jag vill att du någon dag ska få upp ögonen och se vad du gör mot dig själv. Mot mig. Mot oss andra. Vi som står vid din sida och ser hur allt förfaller. Allt rasar bit för bit och du har ingen aning om hur det känns. Jag vill hjälpa men jag kan inte. Du verkar inte förstå. Bryr du dig ens? Fattar du något av vad det är som händer? Jag har lust att spotta dig i ansiktet och säga att du är en hemsk människa. Men det gör jag inte och kommer aldrig göra det. Du behöver hjälp. Du är sjuk i huvudet. Snälla förstå det.

Dagen du förstår hur jag känner, kommer jag ta emot dig med öppna armar. Men innan dess är du borta ur mitt synfält.

hur säger man vad man egentligen tycker,när rädslan att krossa allt är för stor?

Det ser ut som maten jag äter är hjärnsubstans. Rosa,vit och lite röd slemmig och klumpig sörja.
Aptitretande, verkligen Mästerkockens special.
Bara för att jag tänker att min mat är hjärnsubstans så börjar det röra sig i magen.
Jag har stor lust att spy upp allt för jag känner att jag håller på få mindre magknip, men jag ska vara duktig och inte göra det. Känns inte så meningsfullt att äta för att jag är svin hungrig och sen spy upp allt bara för att jag har skeva tankar om mitt mästerverk. Nåväl, det var gott och nu är jag mätt. Kan ju alltid tillägga att det jag åt var plättar (kors i taket, jag har gjort dom själv) med jordgubbssylt och grädde. YUMMIE.

Så nu sitter jag här med magvärk som kommer smygandes, och vet inte om jag ska tycka synd om mig själv. På ett sätt vill jag ju det. För vem gillar att ha ont i magen liksom? Men på ett annat sätt så är det ju faktiskt inte synd om mig.
MEEEEN... Ja, det går väl över. Efter sisådär en fis och en rap. Eehhehe.

Ska sätta mig (fast jag sitter ju redan... kan man säga så ändå?) och ladda ner lite film till datorn så jag har något roligt att kolla på. Såg en rätt bra "skräck"film för någon dag sen. Dock kommer jag inte ihåg vad den heter, men den var bra och jag har den på datorn fortfarande.

Fuck matkoma,magknip och sånt. Här ska hinkas i lite julmust.

Adjö.

Jag vet inte vart jag ska,men jag vet att jag ska komma fram.

Glassplitter.

crazyfuckingthing.blogg.se

Som om luften tog tag i dina vingar,och alla fick se vilken underbar ängel du är.

Jag känner mig djup och grumlig i mitt tänkande,men samtidigt så klar. Har dialoger med mig själv i huvudet,för vem orkar lyssna och kan förstå mina funderingar?
Jag vet inte om jag har svaren på mina frågor,så det blir bara luddigt av allt. Luddigt men ändå rätt roligt. Ett snett leende är bättre än inget.
Jag är inte ledsen,inte överlycklig. Jag bara är.

hör du ljudet av steg som bryter tystnaden?

Vad händer när ingen ser?

Känslan av att dagarna bara rusar iväg utan stopp är obehaglig. Jag vet inte var all tid tar vägen,den bara försvinner. Men samtidigt står jag och ler åt små saker som gjort vissa dagar minnesvärda.
Jag kan skryta om att min tappra springare var så oerhört fin igår när jag red. Alltså,jag älskar den där hästen. Jag är stolt över både henne och mig själv. Vi lyckas ta oss framåt i det vi gör och det känns bara så bra. Hon gör mitt liv så mycket bättre.
Hästar är bara underbara ibland.