Titel på inlägg.

Snart har jag bott konstant hos min kära vän i mer än 3 hela månader, snart 4 ungefär. Det känns så oerhört skönt att ha henne, som alltid ställer upp, hur jobbig jag än är. Jag vet, jag kan vara riktigt pain in the ass, med mitt minne, mina inte så smarta planer och idéer. Som när vi skulle åka och köpa godis, plumsade fram i snön, kom till ica i Märsta och vad händer? Pendeltågen stod still och vi var nära på att börja gå tillbaka, men efter 50 minuters väntan kom tåget ändå, haha!


Hur som haver.
Jag har tandvärk, men knaprar Alvedon som om jag fick betalt för det. Så smärtan håller sig någorlunda i schack. Dock har jag till och från svårt att tugga, men jag gör det bästa av situationen och lyckas pilla i mig någon form av föda.


Jag är glad. Snart åker jag hem till min mor,far och andra nära och kära. Jag är glad för jag saknar dom. Riktigt mycket också. Så snart blir det färd dit upp.


För övrig så har jag börjat inse vilka människor jag faktiskt orkar bry mig om, och vilka jag skiter mer eller mindre i. Visst, jag kan hälsa på många,småprata och vara allmänt trevlig. Men att orka bry mig desto mer gör jag inte. Jag lyssnar och hummar lite instämmande om du har något som faller mig i smaken att prata om. Jag menar inte att vara otrevlig mot folk, men nu orkar jag inte.
Vissa människor är rent ut sagt vidriga. Vedervärdiga och jag önskar er onämnbara saker. Jag förstår inte hur ni tänker? Vad ni tänker med?
Men mest tycker jag nästan synd om er. För ni har inte det lätt. Ni förstår inte.
Fy och fan, spott och äckel.

Men trots äckliga människor,tandvärk och allt annat skit som snurrar runt så är jag glad. För jag är på väg framåt. Uppåt. Jag håller äntligen på att få fäste. Jag tar mig upp, vidare, framåt.
Det känns så jävla bra. Så oerhört skönt. Allt börjar lösa sig.

Jag överlever oavsett.