Ordspya

När det är som svårast får man försöka hålla fast vid tanken,det blir bättre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill mest bara blunda för allt. Vill inte bry mig mera. Vill bara slippa allt.
Men hur fan gör jag det? Hur ska jag lyckas? Kan någon bara slå mig hårt i skallen så jag tappar minnet, slipper ha tankar som far runt. Tankar som jag inte får bort. Hur gärna jag än vill så smyger dom sig fram.
Jag vill spy.

Visst, det hjälper inte att jag sitter och beklagar mig här över mina bekymmer. Patetisk kanske vissa tänker att jag är. Men som jag sagt innan, jag bryr mig inte.

I hela mitt liv har jag alltid försökt ställa upp för alla. Jag vill att andra ska vara glad för då är jag också det. Jag delar med mig av det lilla jag har för att någon annan också ska få något. Jag vet hur det är att vara utan något man behöver. Jag vet hur det känns när alla har något man själv saknar. Men ibland har jag ångrat bittert att jag delade med mig av det jag hade. För vad har jag fått tillbaka? Vad kommer jag få tillbaka?
Jag vill att du någon dag ska få upp ögonen och se vad du gör mot dig själv. Mot mig. Mot oss andra. Vi som står vid din sida och ser hur allt förfaller. Allt rasar bit för bit och du har ingen aning om hur det känns. Jag vill hjälpa men jag kan inte. Du verkar inte förstå. Bryr du dig ens? Fattar du något av vad det är som händer? Jag har lust att spotta dig i ansiktet och säga att du är en hemsk människa. Men det gör jag inte och kommer aldrig göra det. Du behöver hjälp. Du är sjuk i huvudet. Snälla förstå det.

Dagen du förstår hur jag känner, kommer jag ta emot dig med öppna armar. Men innan dess är du borta ur mitt synfält.