alismas blogg

Hittade världens mest underbara spellista. Har inte lyssnat på 60-tals musik på evigheter känns det som.
Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva 60-talet. Men får nöja mig med det jag har.

Får så himla många nostalgikickar från när jag var liten och satt i bilen med pappa på somrarna.
När vi bilade runt i Sverige, påväg till olika SSRO möten.

Eller när jag var för trött för att gå omkring på alla dragracing-tävlingar som brukade hållas i Tullinge (rätta mig om jag har fel, men det var där dem körde förut innan dem byggde lägenheter right?). Brukade gå till bilen som stod parkerad när jag blev för trött och lyssnade på den här musiken medan jag låg i baksätet och försökte vila.

Saknar att ha någon att heja på, han sålde sin bil när jag var 11 och har inte tävlat sedan dess.



https://open.spotify.com/user/legacysweden/playlist/5n6Qo8WNYc5oVBmGbO2iYG

Underbart!

Borde göra mig i ordning nu, ska in till stan för att träffa Simon och Sonja. Har ingen lust egentligen, men jag pallar verkligen inte vara hemma. Speciellt inte när min bror bor kvar här.
Usch eklit
Mvh beslutsångest

Började fundera på en sak. Har tänkt på det i flera timmar nu.
Kommer förmodligen inte kunna sluta tänka på det heller om jag inte får det ur mitt system.
Dem som känt mig länge och vet hur jag funkar vet detta. Men det är ingen som känner mig så bra, tror inte ens att Kakan gör det. Tror inte någon vet vad jag har för intressen..

Dem ända som vet är väl typ alla vuxna som jag har mig runtomkring mig. Inte min mor då obviously.
För varje gång jag försöker konversera med henne när vi är ensamma och röker så förstår hon aldrig vad jag säger.
Då menar jag inte: "wäääh wääh min mamma förstår mig inte hon är så dum huvet aassåh blabla" *insert valfri gnällig röst*

Utan då menar jag att hon verkligen inte förstår vissa ord och det spelar ingen roll hur mycket man förenklar hela meningen, försöker förklara vad ordet/orden betyder eller hur många synonymer man spyr ur sig.
Hon förstår ändå inte och när hon inte förstår så blir hon snabbt frustrerad och börjar skrika på en. Vilket är lite synd för när hon väl förstår så är det hur kul som helst att prata med henne.

Nu hamnade jag på sidospår.

Kan verkligen inte koncentrera mig längre, har säkert suttit och försökt skriva det här i mer än 30 minuter. Lyssnar på musik samtidigt och det har alltid hjälpt förut.
Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Klarar inte ens av att läsa en bok från pärm till pärm och jag hatar det.

Dem som känner mig på djupet vet hur ont det gör.
Att inte kunna läsa längre. Att inte kunna fly från den här verkligheten till en annan värld, fly till någon annans fantasivärld som fastnat på papper.
Kan inte skriva längre heller. Mina dikter, mina noveller har jag bränt upp.
Fråga inte varför det bara blev så.

Ritar knappt längre, har slutat sjunga, har slutat spela gitarr och det jag gör istället är att umgås med människor även fast det tröttar ut mig. När jag är i sociala sammanhang så slutar inte hjärnan arbeta, den går på högvarv hela tiden.
Så energin tar slut extremt fort, batterierna bara dör. Det är oftast då som jag blir tyst och undviker ögonkontakt.
Alternativt så börjar jag göra allt för att framstå som korkad/blåst eller så blir jag överdrivet hyperaktiv.

Tänk er typ Mabel Pines.




Har ingen aning om varför jag gör så egentligen.
Eller haha jo det gör jag visst. Det är för att jag inte vill släppa in någon på djupet.

Mvh ADHD Amanda

TW Ångest


Har varit hur glad som helst idag.
Men nu flera timmar senare vet jag inte riktigt hur jag hamnade här, i sängen med ett tryck över bröstet.
Lovade att sluta, det tog 13 dagar innan jag bröt det löftet.

Har vridit mig och vänt mig i sängen konstant dem senaste timmarna. Har inte haft en attack på flera månader nu.
Jag börjar om nu på ruta 1.

Nu var det inte 1 år sedan jag spottade blod sist efter att ha stått böjd över toaletten.
Nu var det inte 13 dagar sedan jag fick ett återfall.
Nu var det 30 minuter sedan det hände.

Alltså vet inte ens varför jag skriver det här.
Men vet bara inte vad jag ska göra.

Kan bara tänka på att jag är 10 min ifrån lidingöbron. Att jag inte känner mig trygg hemma. Att jag inte kan fly från mitt hem längre.
Att jag inte har någon annanstans att ta vägen.

Ska åka dit med Nina imorgon, vet inte om jag kommer klara av att vara där, i rummet. Där jag bodde förut. Med honom.
Kan inte sluta tänka på att jag är helt jävla efterbliven när det kommer till att vara människa.
Att jag inte fungerar som andra.

Har ingen att prata med längre och det suger.
Vet inte vilka som är mina vänner, vilka som fortfarande vill umgås med mig.
Vågar inte ens höra av mig till våra gemensamma vänner.

Är för feg.