Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Är hos Ian nu med Valerya och Bingen. Min morsa ringde.
Vi pratade länge och hon började skuldbelägga mig för att få hem mig.
Men nu vet hon. Finns ingen anledning att dölja det mer.
Jag har ptsd. När jag var 8 år så utnyttjade min 4 år äldre bror mig sexuellt.
Min mammas svar: han var liten, han visste inte vad han gjorde.
Har varit hemma hela dagen idag. Har bara legat i sängen. Pls send help.
Haha nejmen, har legat i sängen ända sedan jag kom hem igår.
Om han bara kunde ta tag i sitt liv, börja jobba igen eller något så han kan flytta.
Haha gud vad självisk jag låter. Men han triggar mig så otroligt mycket.
Hade varit bättre om jag bara kunde glömma bort hela grejen, för han är ju schysst och snäll egentligen...
Nej nu ska jag sluta deppa!
Lyssnar på en jätte weird spellista på spotify, men den är ganska chill samtidigt.
I vanliga fall så skulle jag aldrig ens lyssnat på den här typen av musik, men nu vet jag inte vad som har hänt riktigt.
Har umgåtts med människor som lyssnat på det konstant den senaste tiden. Så det förklarar ju en hel tid.
Den senaste tiden så har jag börjat lyssnat på Gorillaz igen.
Barndomsminnen. Haha åhh har varken lyssnat eller kollat deras musikvideos på evigheter!
Har saknat det.
Jag börjar detta inlägg med att berätta om en fin sak som jag har upplevt med denna människa.
Den 14 oktober förra året så mådde jag piss. Jag var hemma för första gången på jätte länge, och kunde inte sova.
Jag skrev något på facebook och han slutade inte spamma. Han skrev massor med meddelanden om att jag skulle ringa och att han fanns.
Visste inte vad jag skulle svara. Men efter ett tag bestämmer jag mig för att ringa, i samma stund som jag trycker numret så ringer han. Jag vet inte riktigt vad som händer, men jag börjar böla hysteriskt.
Vi har känt varandra i 5 år, more or less.
Alltså ni fattar inte hur mycket jag älskar denna människa.
Kakan du är det bästa som har hänt mig, jag är ju din Thaihora trots allt <3333
Jag har så underbara vänner, jag orkar inte. Var jätte nere igår men dem fanns där för mig. Hahah gud va cheesy det låter.
Åkte hem till Sonja och sov där.
Är fortfarande jätte trött men ska träffa Kakan snart så det är lugnt.
Hittade världens mest underbara spellista. Har inte lyssnat på 60-tals musik på evigheter känns det som.
Jag hade gjort vad som helst för att få uppleva 60-talet. Men får nöja mig med det jag har.
Får så himla många nostalgikickar från när jag var liten och satt i bilen med pappa på somrarna.
När vi bilade runt i Sverige, påväg till olika SSRO möten.
Eller när jag var för trött för att gå omkring på alla dragracing-tävlingar som brukade hållas i Tullinge (rätta mig om jag har fel, men det var där dem körde förut innan dem byggde lägenheter right?). Brukade gå till bilen som stod parkerad när jag blev för trött och lyssnade på den här musiken medan jag låg i baksätet och försökte vila.
Saknar att ha någon att heja på, han sålde sin bil när jag var 11 och har inte tävlat sedan dess.
Borde göra mig i ordning nu, ska in till stan för att träffa Simon och Sonja. Har ingen lust egentligen, men jag pallar verkligen inte vara hemma. Speciellt inte när min bror bor kvar här.
Usch eklit
Mvh beslutsångest
Började fundera på en sak. Har tänkt på det i flera timmar nu.
Kommer förmodligen inte kunna sluta tänka på det heller om jag inte får det ur mitt system.
Dem som känt mig länge och vet hur jag funkar vet detta. Men det är ingen som känner mig så bra, tror inte ens att Kakan gör det. Tror inte någon vet vad jag har för intressen..
Dem ända som vet är väl typ alla vuxna som jag har mig runtomkring mig. Inte min mor då obviously.
För varje gång jag försöker konversera med henne när vi är ensamma och röker så förstår hon aldrig vad jag säger.
Då menar jag inte: "wäääh wääh min mamma förstår mig inte hon är så dum huvet aassåh blabla" *insert valfri gnällig röst*
Utan då menar jag att hon verkligen inte förstår vissa ord och det spelar ingen roll hur mycket man förenklar hela meningen, försöker förklara vad ordet/orden betyder eller hur många synonymer man spyr ur sig.
Hon förstår ändå inte och när hon inte förstår så blir hon snabbt frustrerad och börjar skrika på en. Vilket är lite synd för när hon väl förstår så är det hur kul som helst att prata med henne.
Nu hamnade jag på sidospår.
Kan verkligen inte koncentrera mig längre, har säkert suttit och försökt skriva det här i mer än 30 minuter. Lyssnar på musik samtidigt och det har alltid hjälpt förut.
Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Klarar inte ens av att läsa en bok från pärm till pärm och jag hatar det.
Dem som känner mig på djupet vet hur ont det gör.
Att inte kunna läsa längre. Att inte kunna fly från den här verkligheten till en annan värld, fly till någon annans fantasivärld som fastnat på papper.
Kan inte skriva längre heller. Mina dikter, mina noveller har jag bränt upp.
Fråga inte varför det bara blev så.
Ritar knappt längre, har slutat sjunga, har slutat spela gitarr och det jag gör istället är att umgås med människor även fast det tröttar ut mig. När jag är i sociala sammanhang så slutar inte hjärnan arbeta, den går på högvarv hela tiden.
Så energin tar slut extremt fort, batterierna bara dör. Det är oftast då som jag blir tyst och undviker ögonkontakt.
Alternativt så börjar jag göra allt för att framstå som korkad/blåst eller så blir jag överdrivet hyperaktiv.
Tänk er typ Mabel Pines.
Har ingen aning om varför jag gör så egentligen.
Eller haha jo det gör jag visst. Det är för att jag inte vill släppa in någon på djupet.
Min mage gör så jävla ont just nu. Har ingen aning om varför. Tror jag vet huehuehue.
Nej men jag vet inte.
Hade ganska kul idag. Bortsett från att jag tvingade i mig en macka för att jag kanske skulle supa. Ville inte dricka på tom mage, så det var därför.
Men det var inte värt det.
Satt och skakade medan jag fick kväljningar.
Försökte använda mig av alla färdigheter jag kunde komma på.
Använda mig av acceptans och mindfulness bland annat.
Kunde inte andas och försökte gömma mig bakom min hand. Ville bara sjunka ner genom golvet.
Ställde mig på vågen alldeles nyss. Har gått ner i vikt. Så är ett steg närmare mitt mål.
Men nu ska jag fortsätta lyssna på musik och gosa med pikachu.
Det första jag gjorde när jag kom hem från Jocke var att duscha i 1 timme. Rakade benen så dem är jätte gosiga igen och nu ligger jag och chillar i badkaret med massor av bubblor.
Använde precis upp min sista bit av Bubblegrub.
Tror inte att jag kommer köpa den igen. Den luktar choklad och vanilj typ, men färgen gillar jag inte alls.
Ser ut som att jag badar i piss eller något :c
Men kommer förmodligen göra det ändå...
För liksom titta på den, den är hur söt som helst!
Kommer åka in till stan igen om några timmar. Har ingen aning om varför, men why not.
Har varit hur glad som helst idag.
Men nu flera timmar senare vet jag inte riktigt hur jag hamnade här, i sängen med ett tryck över bröstet.
Lovade att sluta, det tog 13 dagar innan jag bröt det löftet.
Har vridit mig och vänt mig i sängen konstant dem senaste timmarna. Har inte haft en attack på flera månader nu.
Jag börjar om nu på ruta 1.
Nu var det inte 1 år sedan jag spottade blod sist efter att ha stått böjd över toaletten.
Nu var det inte 13 dagar sedan jag fick ett återfall.
Nu var det 30 minuter sedan det hände.
Alltså vet inte ens varför jag skriver det här.
Men vet bara inte vad jag ska göra.
Kan bara tänka på att jag är 10 min ifrån lidingöbron. Att jag inte känner mig trygg hemma. Att jag inte kan fly från mitt hem längre.
Att jag inte har någon annanstans att ta vägen.
Ska åka dit med Nina imorgon, vet inte om jag kommer klara av att vara där, i rummet. Där jag bodde förut. Med honom.
Kan inte sluta tänka på att jag är helt jävla efterbliven när det kommer till att vara människa.
Att jag inte fungerar som andra.
Har ingen att prata med längre och det suger.
Vet inte vilka som är mina vänner, vilka som fortfarande vill umgås med mig.
Vågar inte ens höra av mig till våra gemensamma vänner.
Skulle lägga mig och sova, sen kom jag på att jag hade lovat dem på jobbet att jag skulle göra en spellista med najs musik. (y)
Gick väl relativt fort, men det jobbiga att jag inte kan ha med vad som helst, då det occasionally snubblar in någon barnfamilj eller äldre människor i butiken. Vill ju inte att några småbarn ska nynna på någon grov Hollywood Undead låt på sin skola eller sitt dagis.
Eller ännu värre skrika "ROCK, MOTHERFUCKER, ROCK TO MOTHERFUCKER.." eller något liknande bara för att jag spelat Sick Bubblegum på stereon.
Hade varit sjukt kul att se, men skulle inte vara lika uppskattat från föräldrarnas sida.
Behöver min lön liksom.
Ska lägga mig ner och dö alternativt sova nu.
Mvh lika trött och sliten som förut
Edit: Blev fett depp nu när jag började lyssna på Hollywood Undead, börjar tänka på Emilia och när jag var på morsans ex landställe i dalarna. Låg på soffan och lyssnade på min ipod.
Sen började jag tänka på förrförra sommaren när vi var där igen och jag var tvungen att vänta tills jag fick åka till sthlm över helgen för att träffa honom. Hur jag grät på tågstationen när han åkte. Saknar Mats, han som jag såg på som min pappa och honom.
