Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Fick värsta fitt ångesten från helvetet.
Jag vet vad jag ska göra för att distrahera men inget verkar funka just nu.
Hail dbt osv. men inget funkar idag?
Vet inte vad det var som triggade igång den heller.
Helvete.
Drar till stockholm nästa helg för att träffa damp_syndrom och hennes bf.
Har inte träffat henne sen hon flyttade härifrån och det är kaos här utan henne och nu har Mariabae varit borta sen jag åkte till psyk.
Kaos
OOOCH ska öla(förhoppningsvis), med en skön snubbe.
Blev utskriven från Akademiska idag!
Mår (inte mycket, men det är iaf något) bättre nu.
Tydligen så ska jag inte vända mig till öppenvården i Uppsala, utan i första hand så ska jag vända mig till vården i Stockholm.
Så de ville få ut mig därifrån ganska fort pga platsbrist.
Fyllde precis år också. Firades på Bup, personalen väckte mig på morgonen genom att sjunga falskt för mig, fick 2 biobiljetter och två menyer och sedan få höra: "Grattis, eh du måste flytta till vuxenpsyk"
Totalvägrade först.
Men ett samtal från Kakan fick mig att tänka om, ordentligt.
Känns fint och bra att ha en vän som honom.
Fan vad jag älskar han. ♥
Så nu har efter att läkarna höjt min dos Propavan från 25mg till 50mg vid behov, tagit bort den helt.
Istället så har de satt in lergigan och imovane (som jag bara får ta max 4 gånger i veckan)
Hur fan ska det här gå?
Aja är peppad på att fortsätta behandlingen på hvb-hemmet! Försöker se allt från den ljusa sidan.
Har ett uppföljningsmöte med soc imorgon kl 10. Ska träffa min nya handläggare och prata mer detaljerat om vad som kommer hända när jag väl får flytta härifrån.
Har hört lite rykten från mamma att jag kanske kommer få en egen lägenhet och min gamla insats från Ungstöd igen.
Ska städa mitt rum nu och sen ta en promenad till centrum och köpa cigg
Insåg nyss att jag är centimeter från att kunna motorboata mig själv.
Så var med mor min idag. Vi pratade inte så mycket, mindre än vanligt.
Jag har varit ganska off latley och det märktes ganska tydligt. Vet inte hur jag ska bete mig när jag är med henne eller någon annan för den delen.
Men för en kort stund så blev jag otroligt glad.
Vi gick omkring i staden (hahah kan forfarande inte gatorna i Uppsala) och när vi kom till gatan där Amazing Thai ligger så möttes vi av en stor drös med människor, thai musik, mat osv.
Kändes lite som sommar festivalerna som brukar vara i Värmdö och Haninge. Har inte varit på någon av dem sen jag var 12 typ så kände mig som ett barn igen. Så himmla mycket bra minnen kom tillbaka.
Sen när vi gick därifrån för att äta så kom det andra tillbaka igen och jag ba nö.
Önskar att det kunde vara som förut igen.
Visst det var inte bra när jag var yngre men det var fan bättre än det här.
Så känner jag just nu och då har jag inte ens börjat sminka mig.
Min hud fuckar så som den brukar göra på våren när all pollen exploderar och lämnar mig tårögd, snorig och med ett ansikte lika svullet som en ballong.
Minus tårarna och snoret såklart.
Well ok, det är mina ögon som är svullna och jag ser mer asian ut än vanligt. Resten av ansiktet är bara torrt.
Min foundation kommer se förjävlig ut.
Fanfanfan
Jag är inte van vid detta, jag hatar mitt face utan smink.
Så åkte in till Stocholm idag för min DBT.
Min inställning förra veckan inna jag åkte var: "FUCK IT, jag ska berätta om det idag, jag SKA vara kvar i minnet utan att undvika!"
Det gick ju bra.
Men idag så förberedde jag mig inte alls.
Jag började prata om allt som inte hade något med saken att göra och började ifrågasätta om att den här typen av exponering funkar.
Ifall andra patienter har undvikit och förhalat hela terapin som jag gör osv.
Jag visste redan vad vi skulle göra så gjorde i princip allt för att få tiden att gå.
Det han vill att jag ska göra är att berätta detaljerat om det som hände den där sommarnatten i norrland, spela in det och sedan lyssna.
Men jag_kan_verkligen_inte och jag vet inte hur jag ska kunna hantera skammen jag känner.
För det är äckligt, det är vidrigt. Speciellt när det handlar om sin bror, sin storebror.
Jag har kommit jäkligt långt jag vet det. För några månader när vi började radda upp alla mina triggers i ordning så spydde jag liksom
Jag försöker tänka långsiktigt, men det går verkligen inte.
Att jag, efter ett halvår efter att behandlingen är färdig kommer kunna känna känslor starkare, låter alldeles för bra för att vara sant.
Jag sitter och skakar just nu för att jag vet att jag måste lyssna på det vi spelade in idag varje dag tills på onsdag.
Jag kommer vara ett nervvrak.
Det jag vill veta är väl mest, är det någon som gått igenom samma behandling? If so, funkar det verkligen?
Den 17/9 börjar närma sig.
Är inte alls pepp.
Är så besviken. Känns ganska givet att ens föräldrar firar och är med sina barn på ens födelsedag, speciellt när en fyller 18?
Jag får inte åka hem till Hjorthagen för morsan för att Alex är hemma (NÄHÄ YOU DON'T SAY, NÄMN EN GÅNG HAN INTE ÄR HEMMA).
Farsan då.. Alltså vet att han menar väl men alltså är svårt att inte känna dig besviken när svaret man får när man frågar är: "Ska bara kolla i kalendern för att se om det passar".
Jaha, men alltså är inte det en sak man planerar i förväg??
Så får väl sitta på Kvarntorp och rulla tummarna och peta navelludd istället :::)
