Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Insåg nyss att jag är centimeter från att kunna motorboata mig själv.
Så var med mor min idag. Vi pratade inte så mycket, mindre än vanligt.
Jag har varit ganska off latley och det märktes ganska tydligt. Vet inte hur jag ska bete mig när jag är med henne eller någon annan för den delen.
Men för en kort stund så blev jag otroligt glad.
Vi gick omkring i staden (hahah kan forfarande inte gatorna i Uppsala) och när vi kom till gatan där Amazing Thai ligger så möttes vi av en stor drös med människor, thai musik, mat osv.
Kändes lite som sommar festivalerna som brukar vara i Värmdö och Haninge. Har inte varit på någon av dem sen jag var 12 typ så kände mig som ett barn igen. Så himmla mycket bra minnen kom tillbaka.
Sen när vi gick därifrån för att äta så kom det andra tillbaka igen och jag ba nö.
Önskar att det kunde vara som förut igen.
Visst det var inte bra när jag var yngre men det var fan bättre än det här.
Så känner jag just nu och då har jag inte ens börjat sminka mig.
Min hud fuckar så som den brukar göra på våren när all pollen exploderar och lämnar mig tårögd, snorig och med ett ansikte lika svullet som en ballong.
Minus tårarna och snoret såklart.
Well ok, det är mina ögon som är svullna och jag ser mer asian ut än vanligt. Resten av ansiktet är bara torrt.
Min foundation kommer se förjävlig ut.
Fanfanfan
Jag är inte van vid detta, jag hatar mitt face utan smink.
3
Så åkte in till Stocholm idag för min DBT.
Min inställning förra veckan inna jag åkte var: "FUCK IT, jag ska berätta om det idag, jag SKA vara kvar i minnet utan att undvika!"
Det gick ju bra.
Men idag så förberedde jag mig inte alls.
Jag började prata om allt som inte hade något med saken att göra och började ifrågasätta om att den här typen av exponering funkar.
Ifall andra patienter har undvikit och förhalat hela terapin som jag gör osv.
Jag visste redan vad vi skulle göra så gjorde i princip allt för att få tiden att gå.
Det han vill att jag ska göra är att berätta detaljerat om det som hände den där sommarnatten i norrland, spela in det och sedan lyssna.
Men jag_kan_verkligen_inte och jag vet inte hur jag ska kunna hantera skammen jag känner.
För det är äckligt, det är vidrigt. Speciellt när det handlar om sin bror, sin storebror.
Jag har kommit jäkligt långt jag vet det. För några månader när vi började radda upp alla mina triggers i ordning så spydde jag liksom
Jag försöker tänka långsiktigt, men det går verkligen inte.
Att jag, efter ett halvår efter att behandlingen är färdig kommer kunna känna känslor starkare, låter alldeles för bra för att vara sant.
Jag sitter och skakar just nu för att jag vet att jag måste lyssna på det vi spelade in idag varje dag tills på onsdag.
Jag kommer vara ett nervvrak.
Det jag vill veta är väl mest, är det någon som gått igenom samma behandling? If so, funkar det verkligen?
3
Den 17/9 börjar närma sig.
Är inte alls pepp.
Är så besviken. Känns ganska givet att ens föräldrar firar och är med sina barn på ens födelsedag, speciellt när en fyller 18?
Jag får inte åka hem till Hjorthagen för morsan för att Alex är hemma (NÄHÄ YOU DON'T SAY, NÄMN EN GÅNG HAN INTE ÄR HEMMA).
Farsan då.. Alltså vet att han menar väl men alltså är svårt att inte känna dig besviken när svaret man får när man frågar är: "Ska bara kolla i kalendern för att se om det passar".
Jaha, men alltså är inte det en sak man planerar i förväg??
Så får väl sitta på Kvarntorp och rulla tummarna och peta navelludd istället :::)
3
Har haft så fucked up drömmar på sista tiden.
I förrigår så drömde jag att Edward/DaemonS hoppade framför ett tåg. Det var liksom blod kroppsdelar everywhere.
I natt så kallade Mariabae mig för abiat hora. Det hände massor av andra saker, men det är basically allt jag kommer ihåg.