Riktigt namn:
Melissa Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Äta
Bor:
I skogen
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2012-10-16
When men imagine a female uprising, they imagine a world in which women rule men as men have ruled women.
"Its been apparent to me for a while that most men cant really imagine equality. All they can imagine is having the existing power structure inverted."
Kan jag bara få ge den här personen en applåd för otroligt logisk teori <3
Lyssnar på isländsk musik. Den är vacker. De sjunger vackert.
Jag är trött på ex som ska kommentera mitt liv som de inte är en del av. Bara. Gå iväg.
Sen längtar jag till helgen. För då blir det skoj. Nej men.
Och det var väl allt.
Ta en dag i taget. Fokusera på att överleva.
Blir arg på män som tycker att feminister är misogyna som erkänner att könsmaktsförordningen existerar och att man som feminist därför är kvinnohatande och att man därför genom att vara feminist anser att kvinnor är sämre än män.
Han är ju minsann inte feminist och han anser att alla är lika värda. Han håller minsann inte på med feminist-trams. Nej här har vi en äkta man som tror på lika behandling. Allting är redan perfekt i dagens samhälle så varför ska man vara feminist och ändra på saker?
Hey ho . Vi feminister tycker inte att kvinnor är mindre värda än män. VI VET DET EFTERSOM VI UPPLEVER DET ELLER HAR UPPLEVT DET IDIOTJÄVEL.
Hej hå. Godnatt eller nåt. skoja. Ska sitta och gråta för att världen är kaos.
Allting oroar mig just nu. Inte bara på ett super-personligt plan men också liksom.. på samhällsnivå och sådant där dumt.
Jag söker jobb just nu. Vet inte hur det går. Måste lära mig köra bil också men nu kom snön tillbaka. Dålig timing. Sen måste jag spara pengar till mina resor i sommar.
Italien och Island.
need money. Now.
Ska ut med bästa vän på fredag. Längtar. Vill komma ut och dansa lite.
Här hade jag tänkt infoga en nakenbild men jag hittade den inte så det blev det här istället. Glad jul.
Paniken är tillbaka. Jag tror inte riktigt jag egentligen bryr mig om jag är mullig eller inte. Jag tror bara att jag lever med sådan jäkla ångest att jag riktar den mot något så jag kan inbilla mig själv att jag botas.
För varje måltid jag skippar så känns det som om jag kämpar emot min ångest.
Men så ska det inte vara.
Att aktivt kämpa mot ångesten är att ta hand om sig själv. Inte att sluta äta.
Men jag skäms så himla mycket över min kropp, ni förstår, jag var ute igår kväll/natt och jag blev inte uppraggad en enda gång. Som jag alltid blir annars. Jag kunde ju självklart bara tro att det hade med min viktuppgång att göra. Att vikten inte är till min fördel. Fast jag är inte överviktig, jag väger bara lite mer än vanligt, fast fortfarande normalviktig liksom.
Logiken finns där men jag kan ändå inte lyssna på den, jag vill inte riktigt.
Jag har saknat mina destruktiva dagar och det känns bara så skönt att få lindra ångesten på mitt sätt, nu när ingen orkar ta hand om mig, eller ens fråga om jag vill ha hjälp. Alla nära människor vet att jag har ångest, de vet och när, eftersom de läser min dagbok på nätet. Men det är aldrig någon som hör av sig när det är som jobbigast. Ingen har hört av sig på över ett år.
Så då får det bli såhär. Det får bli lite "self-medicating" så jag kan överleva en stund till.