Ångest och sådant

Paniken är tillbaka. Jag tror inte riktigt jag egentligen bryr mig om jag är mullig eller inte. Jag tror bara att jag lever med sådan jäkla ångest att jag riktar den mot något så jag kan inbilla mig själv att jag botas.
För varje måltid jag skippar så känns det som om jag kämpar emot min ångest.
Men så ska det inte vara.
Att aktivt kämpa mot ångesten är att ta hand om sig själv. Inte att sluta äta.
Men jag skäms så himla mycket över min kropp, ni förstår, jag var ute igår kväll/natt och jag blev inte uppraggad en enda gång. Som jag alltid blir annars. Jag kunde ju självklart bara tro att det hade med min viktuppgång att göra. Att vikten inte är till min fördel. Fast jag är inte överviktig, jag väger bara lite mer än vanligt, fast fortfarande normalviktig liksom.
Logiken finns där men jag kan ändå inte lyssna på den, jag vill inte riktigt.
Jag har saknat mina destruktiva dagar och det känns bara så skönt att få lindra ångesten på mitt sätt, nu när ingen orkar ta hand om mig, eller ens fråga om jag vill ha hjälp. Alla nära människor vet att jag har ångest, de vet och när, eftersom de läser min dagbok på nätet. Men det är aldrig någon som hör av sig när det är som jobbigast. Ingen har hört av sig på över ett år.
Så då får det bli såhär. Det får bli lite "self-medicating" så jag kan överleva en stund till.