Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Orkar inte vara såhär längre, påriktigt. Jag klarar inte av att konversera med folk. Är urusel på att svara när folk skriver. spelar ingen roll på om det är privat eller i kommentarer. Känner så himla mycket skuldkänslor för det. För jag vet ärligttalat inte vad jag ska göra åt det. Övertänker allt jag skriver när jag försöker svara och det slutar med att jag bara raderar meddelandet jag var påväg att skriva. Det känns för kort och kallt, det är för långt och utförligt, för känslomässigt osv.
Tre gånger den här veckan har folk skrivit till mig där de på ett eller annat vis är frustrerade/arga/sårade för att jag inte svarat. Vissa mer aggressiva än andra, även när jag hela tiden förklarat för personen att jag det är min psykiska ohälsa som står ivägen.
En av de här personerna är den enda människan jag umgåtts med utanför mina boenden senaste månaderna och jag var påväg att förlora sagda person.
Kämmer mig så himla dum när jag försöker förklara mig, jag är livrädd för att folk ska tro att jag försöker guilt trippa eller överdriver. Vilket gör att jag inte pratar om hur jag mår alls med människor runtomkring mig. Det är en ondcirkel och jag har tappat kontrollen helt.
Svär kommer ha blivit av med hela min vänskapskrets by 2018
Jag har fortfarande inte gått och lagt mig än. Jag pendlar från att gråta och att känna mig helt tom och ångestig.
Det enda jag vill göra just nu är att kolla alla musikvideos, videoklipp och varietyshows med Jonna.
Ingen har nog missat att jag är en väldigt väldigt emotionell person så kommer ta lång tid för mig att sörja. Andra kanske tycker att det här är löjligt av mig, att jag är överkänslig och att jag överreagerar.
Jag kände honom inte personligen, jag har aldrig träffat honom men det gör lika ont och känns lika tomt som när min gammelfarmor och min brors pappa gick bort.
Är tillbaka efter en tids frånvaro för att ventilera. Vaknade för några timmar sedan och vaknade upp till artiklar och posts om att Jonghyun från Shinee gått bort. Jag. Kan. Inte. Hantera.det.här
Jag har gråtit non stop sen jag vaknade, jag kan inte andas, jag hyperventilerar och har så mycket ångest just nu.
För en vecka sedan så försökte jag ta livet av mig och att sen få höra att en av de viktigaste personerna i mitt liv
tagit livet av sig känns som att en ångvält kört över en fem gånger.
Tillsammans med Bigbang så var Shinee den första kpop gruppen som jag började lyssna på runt 2012 och det har format mig till den jag är idag.
Alla mina gamla mediciner har tagits bort (halefuckinglujha). MEN de satte in melatonin istället för propavan och jag ville typ spräcka mitt pannben mot bordet, men det är väl bättre än inget antar jag. Efter nästa möte så kommer abilify/aripripazol sättas in och jag har inga erfarenheter av medicinen eller substansen. Jag har heller inte mer information om det förutom det jag läste till mig på fass. Är det någon här som har någon erfarenheter av den? Det här är första gången på år som jag får nya mediciner
Pls help
Är förövrigt väldigt glad över att jag äntligen blir av med råttgift ala theralen och lergigan en gång för alla
Klockan är 08:42 och jag befinner mig i tunnelbanans rusningstrafik på Östermalm, påväg till mitt första one on one möte med min läkare på psykiatrin för första gången på MÅNADER.
Tunnelbanan har inte ens åkt och vagnen är full med människor
1. Familjehemmet har sagt upp sig som boende av oklar anledning en månad innan det var planerat att jag skulle flytta.
2. I utbyte av att jag betalar lite hyra så får jag bo hemma igen. Så behöver ansöka om försörjningsstöd. Är dock rätt tveksam till att det kommer funka att bo hemma igen, vi funkar inte tillsammans och det finns ju liksom en anledning till att jag inte bott hemma på typ 4 år.
3. Jag blev utskriven från skolan pga familjehemmet vägrade hjälpa till med att fixa en sjukskrivning.
4. Jag kan inte ha en konversation med någon utan att jag får ett nervousbreakdown. Stammar jättemycket pga av ångest så fort jag försöker hålla en konversation.
5. Pga att jag måste flytta så behöver jag söka försörjningsstöd via Östermalm, så jag behöver även avsluta med socialförvaltningen i Huddinge och flytta över till Östermalm. Det hade varit 0 problem om det inte vore så att jag börjat få hjälp från Biståndskansliet och Beroendeenheten redan :-) Jag har precis fått en remiss terapeut som är inriktad till ungavuxna med drog och alkoholproblem. Har redan träffat henne och jag gillar henne :-) måste börja om från början igen.
Kan inte något bara funka för mig någon gång? Allt har känts helt hopplöst och började tillåta mig själv att känna lite hopp successivt sen kommer verkligheten och örfilar en med en stol och ba lol nääääää.
Känner mig så himla duuuuuuuuum
Så aa här är därför jag inte har varit aktiv någonstans på senaste
Är så förvirrad, har inte haft sex på tre månader och senast så ville jag honestly inte ligga eller att personen ens skulle röra mig. Jag ville bara sätta mig på tåget tillbaka till Stockholm och hoppa in i duschen..
ASSÅ VA
Samma sak med hångel/kyssar blir typ äcklad av det nu???
Jag är den mest hypersexuella personen jag känner. Liksom jag har levt för sex och hångel i ÅR och har älskat det mer än något annat. Förstår inte ALLS. Först trodde jag att det hade något att göra med det faktum att jag mår riktigt dåligt men jag har mått mycket sämre förut och det har varit fine?
Det har varit såhär sen D åkte tillbaka till England och VÄGRAR VÄGRAR tro att det har något med det att göra.
Enda sedan det var några som poängterade att jag var patetisk som ventilerade angående hur jag mår här, så har jag inte riktigt ventilerat alls, vilket i sin tur gjorde att jag inte brydde mig om att blogga mer. Men just nu så har jag inte riktigt någonstans att vända mig när jag mår dåligt och jag bryr mig ärligtalat inte längre.
Sen jag flyttade till den nya familjen så har jag bara mått sämre och med kravet att vara ren gjorde det jobbigare eftersom jag inte har något att dämpa ångesten med. Det gick bra till en början. Jag var ren i 2 månader tror jag? Kanske mer men allting är så luddigt eftersom jag knappt går ut längre, så alla dagar är precis likadana och inget som jag lägger på minnet. Som idag, en vanlig dag i mitt liv numer är att jag vaknar och inte har någon form av socialinteraktion med någon, inte ens med familjen jag bor med.
Allt jag kan tänka på är hur mycket jag ångrar att jag inte hoppade när jag stod på fönsterblecket för ett år sedan. Ångrar att jag inte hoppade när jag hade chansen för jag kan inte komma på ett sätt att ta livet av mig i min nya omgivning. Men jag kommer nog på något snart, hoppas jag.
Jag har haft flera återfall sen jag slutade och helt ärligt så bryr jag mig inte om jag pissar positivt nästa gång. Jag har redan misslyckats med precis allt, så det skulle bara ge mig ännu en anledning till att ta livet av mig.
