Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Inte valt
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2012-01-27
Förstår ifall personalen skulle ha varit oroliga för mig.
Då jag varit så jävla sliten/trött nästan varje gång jag kommit tillbaka från Stockholm.
Men det har liksom berott på att mitt huvud ej pallar all stress, känslor och intryck när jag är hemma.
Det har oftast med min sociala fobi och allt det där att göra.
Men hur svårt kan det vara att fråga då?
Har liksom ingen aning om vilka två som har snokat omkring.
Oavsett så tycker inte jag att det är ok att göra som de gjorde utan att säga något alls överhuvudtaget till mig.
Men har ingen aning om de faktiskt var så att de var oroliga eller för att de var nyfikna.
Skulle tippa på att det var för att stilla deras nyfikenhet.
Hade det varit tvärtom så hade jag fått massor med skit om jag sökt upp och snokat omkring bland deras socialamedier.
Är så jävla frustrerad.
Då de vetat från dag 1 att jag har svårt att lita på människor SPECIELLT vuxna.
Började lita på dem, men så släpper de den här jävla bomben.
Hur fan tänkte ni där????
Är det ens någon som förstår hur jag tänker och resonerar kring det hela?
Vet liksom att det är på internet och är tillgängligt för alla att se.
Men vet faktiskt inte.
Känns ju inte okej iallafall.
Edit: Men får bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna utav det hela.
Men det är fortfarande mitt liv, inte deras.
Personalen har stalkat mig här på ec.
Så om ni läser det här så;
"Hej, hej"
Inte konstigt att jag har trustissues.
Ni kunde väl iallafall sagt något innan ni sökte upp mig på internet, eller är det bara jag som tycker så?
Är så jävla arg och besviken. Ni anar inte.
Lämna mitt privatliv snälla.
Har ni några frågor så kom direkt till mig istället för att smyga omkring och för att senare höra det från personalen som inte ens kollat igenom mina socialamedier.
Människor ger mig ångest. Jag ger mig själv ångest.
Vet inte vart det här kom ifrån heller???
Klickade runt lite här på ec och gick in på snapchat. Sen boom ångest från ingenstans.
Thanks brain.
Hur är man ens mäniska? Hur slutar man skämmas för att bara vara?
Kan inte ens skicka iväg ett meddelande till någon utan att ångra mig sekunden jag skickade det.
Så pratar aldrig lika mycket som jag vill göra.
How do you even human?
Mår ju inte bra av att isolera mig så mycket som jag gör.
Dels för att jag efter tag av isolation inte ens kan gå ut för att röka eller för att gå på toa.
Har kommit ganska långt med det här men det räcker liksom aldrig.
Jag är ju social, jag träffar människor och vänner. Jag äter framför männiksor, jag skrattar och ler.
Allt det är otroligt stort för mig.
Men det räcker inte.
Jag vill så mycket mer än det här.
Men jag kan inte.
Det är bara det att det tar så mycket energi ifrån mig.
Bara att sitta och snacka får mig att vilja åka tillbaka till min säng.
Jag vill bara fungera som en vanlig människa.
Utan ADHDn, utan borderline skiten, utan social ångest. Ah ni fattar hoppas jag.
Tror inte ens någon fattade mer än hälften av det där, medicinen slog hårt, så ber om ursäkt för rörigt inlägg.
Skrev cw av en anledning så ge mig inte skit ifall du valde att klicka in här ändå.
Eh hej, jag gillar blod.
Har för övrigt jätte tråkigt. Vill till Stockholm i helgen alternativt mysa/supa/knulla/slåss.
Behöver nödvändigtvis inte vara allt på samma gång, men det skulle vara najs det med.
Men alltså vet inte, kanske bara åker med F till centrum för att fucka ur igen.
Men alltså tydligen så blev hennes killpolare intresserad av mig och frågade henne vart jag var och om han kunde få mitt nr.
Hennes svar var typ: "För det första så är du inte hennes typ och för det andra så bråkar vi just nu så vill inte snacka om henne."
Fattar ni hur lättad och skönt det här är?!
Linnea pratade ut med mig innan de andra kom hem.
Hon bad om förlåtelse för det som hände igår.
Åkte iväg med personalen för att snacka.
När vi kom tillbaka så kom Elin och F hem.
De knackade på bilrutan för att få ut mig.
F kramade mig vid rökrutan och båda sa förlåt för det som hände igår och några veckor sedan.
De berättade hur mycket de ser upp till mig och hur stark jag varit och är nu.
Jag brukar alltid vara den som ber om ursäkt även fast jag inte har gjort något överhuvudtaget.
Det är skönt att de äntligen fattade att de gör fel och sårar när de beter sig som de gör.
Glömmer ganska lätt bort att de är mycket yngre än mig.
Även fast de beter sig barnsligt ibland och inte kan föra en konversation och argumentera för sin sak.
Vi håller iallafall på att göra oss iordning för Elins avslutningsmiddag.