alismas blogg
29 år. Bor i Stockholms län. Är offline och var senast aktiv: Idag 15:02
Senaste inläggen
räven åt upp migIgår 07:12
mitt fucking hjärta
23 oktober kl. 01:46
sighhh…
19 oktober kl. 12:13
mitt hjärta
17 oktober kl. 15:03
"en bild säger mer än tusen ord"
17 oktober kl. 14:53
ugh
16 oktober kl. 05:53
:-D
2 oktober kl. 15:34
hoppsan hejsan kerstin
20 september kl. 20:25
liar, liar pants on fire
18 september kl. 21:51
meow owww
16 september kl. 21:58
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Ambivalent Civilstatus: EnsamLäggning: Bisexuell
Intresse: Spel
Bor: Inte valt
Politik: Feminist
Dricker: Saft
Musikstil: Jazz
Klädstil: Svart
Medlem sedan: 2012-01-27
Uh (psykisk ohälsa)
Människor ger mig ångest. Jag ger mig själv ångest.
Vet inte vart det här kom ifrån heller???
Klickade runt lite här på ec och gick in på snapchat. Sen boom ångest från ingenstans.
Thanks brain.
Hur är man ens mäniska? Hur slutar man skämmas för att bara vara?
Kan inte ens skicka iväg ett meddelande till någon utan att ångra mig sekunden jag skickade det.
Så pratar aldrig lika mycket som jag vill göra.
How do you even human?
Mår ju inte bra av att isolera mig så mycket som jag gör.
Dels för att jag efter tag av isolation inte ens kan gå ut för att röka eller för att gå på toa.
Har kommit ganska långt med det här men det räcker liksom aldrig.
Jag är ju social, jag träffar människor och vänner. Jag äter framför männiksor, jag skrattar och ler.
Allt det är otroligt stort för mig.
Men det räcker inte.
Jag vill så mycket mer än det här.
Men jag kan inte.
Det är bara det att det tar så mycket energi ifrån mig.
Bara att sitta och snacka får mig att vilja åka tillbaka till min säng.
Jag vill bara fungera som en vanlig människa.
Utan ADHDn, utan borderline skiten, utan social ångest. Ah ni fattar hoppas jag.
Tror inte ens någon fattade mer än hälften av det där, medicinen slog hårt, så ber om ursäkt för rörigt inlägg.
Men behövde ventilera. Igen.
Logga in för att kommentera