Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Började kolla på Digimon Adventure tri idag, hoppas verkligen att de inte fuckat upp det här. Hursomhelst så var jag så exalterad hela tiden och när Agumon först kommer och har sin första digivolve så började jag gråta, typ glädje tårar (idk?) och gav ifrån mig ett läte. I mitt huvud var det ett glädjetjut. Men min brorsa vaknar, springer upp ur sin säng och slänger upp min dörr. Bara för att hitta mig med tårar i ögonen och när han ser vad jag kollar på och FFS FÖR HELVETE SAGA
Då bryter jag ihop och börjar gråta hysteriskt
Dels för att digimon är det enda fina minnet jag har av våran relation som barn och dels för att jag inte kan uttrycka några känslor alls utan att mina familjemedlemmar tror att jag är död
Här är scenen på originalspråk med spanska subtitles, ur welcome ::😊
Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare från det här. Jag är så trött hela tiden, trött och ledsen. Jag var ute i helgen och hade superkul! Var med Anna och träffade Bingen för första gången på typ ett och ett halvt år. Men det blev väldigt tydligt att jag inte riktigt kan hantera mina känslor öht. Blev typ kortslutning i Hjärnkontoret då och då.
Idag så förstår jag inte alls hur jag frivilligt kunde hänga inne i stan och på plattan, hahah. Alla människor stressar mig så himla mycket och precis allt ger mig ångest.
Kan inte heller identifiera vad det är som triggar igång ångesten. Vilket i sin tur gör mig frustrerad, vilket gör mig stressad, eftersom jag inte kan hantera stress så får jag ångest och så börjar det om igen.
Jag måste göra något åt det här, för känner hur min kropp börjar ge upp. Min kropp gör ondare och ondare för varje dag som går och mitt immunförsvar är fucked. Alltså förstår ju varför, jag äter inget. Men jag klarar inte av att resa mig upp ur sängen och när jag äter så säger kroppen ifrån. Helt ärligt så vet jag inte om det är för att jag blivit sjuk fysiskt eller om det år något annat.
Flyttar ju snart igen och hoppas verkligen att det blir bättre då men är rädd för att jag kommer bli värre av att vara själv med människor jag inte känner.
Kommer inte klara av det här själv så vill bara säga tack till er som fortfarande står ut med min bullshit. ♥
Omg vad skönt det var att skriva av sig, har levt så mycket i mitt huvud. Nästa steg är väl att börja prata med människor
Sorry för att jag smyger omkring bland folks bloggar, försöker få upp modet att börja prata med folk här igen. So for now så försöker jag visa support genom att gilla inlägg då och då.
Bloggen lär bli mer intressant igen, någongång, förhoppningsvis. Jag gör liksom inte så mycket dagarna förutom att ha ont i lungorna, ryggen och nacken liksom. Med inslag av indetitetskriser då och då.
Här är en stulen meme. Jag skulle egentligen posta en gullig hund men orkade inte scrolla så mycket, så det är är det bästa jag kan komma med.
Glömde bort att jag skulle vara aktiv här igen ¯\_(?)_/¯
Tbh så behöver jag, idk socialamedier coach eller typ en livscoach in general, så jag inte imploderar varje gång jag kommer i kontakt med andra människor liksom.
Känner jag mig rätt så skulle jag i slutändan aldrig träffa eller prata med den hypotetiska coachen ändå. Liksom det är ytterligare en människa och relation att hålla reda på, d u h
Att få medddlanden är värsta rollercoastern av känslor, spelar ingen roll om det är någon jag känt länge, någon från tinder eller ett pm/dm creep på valfri sida
Härmed bifogar jag händelseförloppet via gifs. Väldigt lärorikt osv.
Mvh hej välkommen till buzzfeed
Tips från coachen: Isolera dig inte från omvärlden i mer än en vecka
