Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Homosexuell
Intresse:
Äta
Bor:
Med någon
Politik:
Röd
Dricker:
Juice
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2011-01-05
Om jag hade varit en sådan som försvarar mina beteenden (snarare än att förakta dem alltså), hade jag kunnat peka på att jag är community-skadad, "uppvuxen" på olika communities som jag är och därför måste ha något som är mer personligt än Facebook att, typ, skriva av mig på. Imaginärt i alla fall, för det är bara en person utöver mig själv som läser det jag skriver här.
Fast... Nä. Det är fan inte okej ändå. Det här är för skruvat.
(Åsså tar vi och skänker en tanke åt prinsessan Diana som dog på min femårsdag för lite drygt fjorton år sedan, vah.)
-
Och man går sina klassmänniskor på nerverna. Man tar sig friheter. Man har ont i magen för att ingen gillar en, eller jo, en person kanske gör det ändå. Ändå kan man inte stå upp för sig själv.
Och man förbannar det faktum att man MÅSTE gilla människor för att vara normal, enligt devisen gilla människor eller gå bakåt i utvecklingen och dö. Ändå är det ju så uppenbart vad man väljer om man har valet.
Och man tänker på Säkert! och den vuxen-klokhet man skulle, försökte och lyckades leva efter när man gick på högstadiet och byggde upp världens tjockaste pansar för att ingen skulle komma åt en; "om det är jobbigt nu så får du revansch när du blir vuxen". Men nu är jag ju vuxen? Gäller det där fortfarande eller är min tid förbi helt och hållet? Hade inte förvånat mig om jag hade haft mitt roliga och nu bara ska bli en gamnucka som sitter och tittar på när alla andra lever sina liv. Inte alls.
(Men så har jag ju 88 i KASAM-värde också. Borde jag inte vara, typ, död? -are?)
På den sjunde dagen outade hon sina 'självskadeproblem'. Hurra! Kanske lite väl snart, för folk hade ju knappt hunnit bilda sig en uppfattning om henne som person innan dess. Det är jobbigt. Livet är hårt.
Men idag var en bra dag. M&P pratade som civiliserade människor med varandra och nästan-bråkade bara en gång. Och det var nästan ingenting. De höll sig i skinnet, ta mig fan!
Plötsligt tänker jag att, fan, det kommer ju att gå bra, det här. De kommer att klara att jag är borta ett år. De BEHÖVER mig inte ens! Det var första gången jag tänkte det, att jag inte är kittet som ska hålla ihop hela den här konstruktionen kallad "den konstiga familjekonstellationen S W". Och det känns bra. Det känns så jävla bra. För första gången på flera år - och ja, jag är överdramatisk - får jag finnas till bara för min egen skull, i ett helt år, och knappt behöva bry mig om något annat. Inga syskon som man får tjata på för att de ska plocka ur diskmaskinen, gå ut med hunden, städa toaletten, städa sina rum, ta lite initiativ. Heller inte det extra ansvar som själva hundägandet innebär. Inget tjafsande om pengar hit och dit. Jag behöver knappt ens laga min egen mat längre. LYXEN I DET!!! (Samt, förstås, det minskade rörelseutrymmet och den minskade valfriheten. Meneh... Jag överlever det.)
Känselspröten kanske kommer att bakåtutvecklas. När jag börjar vistas hemma mer frekvent igen, och om situationen ser likadan ut, kanske jag inte kommer att vara beredd på att fly vid minsta tecken på osämja. Eller kanske kommer jag att hantera det bättre. Vem vet? Wah, jag tänker att jag ska bli så SJUKT vuxen på ett år! Hah.
Igår skrev jag "Kanske är det så jag måste göra? Påbörja ett nytt liv som är tillräckligt olikt det gamla för att jag inte ska bli påmind om hur det var, och leva det livet tills jag har glömt hur det var innan? Sedan kanske se tillbaka, men då i alla fall inte gråta eftersom jag inte minns känslorna och det inte längre känns som att någon sticker in en saltbeströdd kniv i bröstet på mig och lämnar mig att inte riktigt dö varje gång jag tänker på det."
Men så sitter jag nu här med skrivbordslampan tänd för att bokhyllan skymmer ljuset från fönstret. Har en strykjärnsluktande kanna te (eller hjärtekross i flytande form som jag så melodramatiskt hade tänkt kalla det om någon frågade) stående framför mig. Läser på 365 days of breakfast, lyssnar på Ajde jano, tänker på att jag imorgon ska lämna in mitt kameraobjektiv. Musiken gör att jag börjar tänka tankar i stil med "hah! Jag är minsann internationell! En världsmedborgare minsann!" och föreställa mig en balkong, tillhörande eller åtminstone hyrd av mig, i en europeisk stad som lika gärna kan vara Berlin som Göteborg, med mig sittande på den, varande "nöjd med livet". Och som så ofta slår mig tanken innan jag medvetet hinner tänka den, att jag inte behöver en egen himla balkong för att vara lycklig. (Fast det har jag försökt komma på hela dagen. Det har inte riktigt gått in i mig förrän nyss.) Jag kan sitta här i mitt rum och vara glad över att jag i alla fall har denna frizon - samt mat på bordet, rent vatten, hälsa och i värsta fall skattefinansierad sjukvård och lalalalaa. Hell, jag har till och med 10 timmar musik på Spotify i VECKAN! Jag trodde det var månadsvis det gavs ut!
Jamen man ser ju. Jag kommer att klara mig. Till och med planer har jag, ju!
när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt
och vad jag bryr mig om är att se, som i slow motion, hur du går sönder inuti
-
Egentligen är jag inte ledsen längre. Inte över det. Mer över flydda tider, liksom. Det är därför jag inte tänker öppna något dokument som innehåller något sparat av våra samtal, alls. De där nätterna under skolveckorna då vi satt uppe oerhört mycket längre än vad som var både vettigt och nyttigt bara för att prata är liksom frysta nu. Tillhör en annan tid. Tiden innan till och med. Nu ska jag försöka "gå vidare". Hej då.
(Jag kommer ihåg känslan första gången vi hörde Hjerteknuser. Jag formulerade det, åtminstone i huvudet, som "tänk att vi lever och tar studenten och åker på kongress den här våren och sommaren när den här låten precis har kommit!". Det är ju lite ironiskt nu.)
Känns väl så där stabilt att tre dagar innan studenten märka att man inte är fin i sina studentkläder. Och att det dessutom blir svårt att göra något åt. Liksom, vi kunde väl ha märkt det innan vi lade niohundra kronor på en kjol, Hilma? Right?
Men det går över. Det brukar nog göra det. Jag är trött. Det blir nog bra.
Okej, men som sämst får jag 18,5 i jämförelsetal eller vad det heter. 18,5. Det är inte så illa som jag hade räknat med. Lägg till 2,5 så är jag uppe i, öh, 21? Då kan jag nästan bli jurist. Wow. BRA JOBBAT DÄR VAH.
