Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma hä

”Skönt att det går dåligt för dig, din jävel.”

Ja, jag pratar mycket för mig själv.

Alltså, jag är ju medveten om att jag inte är någon snäll person, så kanske borde jag inte förfasa mig. Jag kanske bara borde ta det hela med ro och fortsätta svära. Sedan har jag väl lite rätt också, för den här personen hade inte varit något jätteproblem om han inte hade varit så osannolikt dum i huvudet och behandlat mig på ett sätt som gav mig vesti-fucking-bulit. Psykiska grejer går alltid att leva med, och jag har också en förhållandevis hög smärttröskel när det gäller sådant, och det hade också kunnat gå att komma över. Men att han förstörde min kropp och min tillit för flera år framåt, det har jag svårt att acceptera.

Någon borde varna andra för honom. Alternativt kastrera honom, eller skicka honom ett ex av den där boken jag läste, med de där sidorna som var som skrivna åt honom markerade med neongul markeringspenna. Fast det är klart. Han hade inte fattat. Han hade inte tagit det till sig. Intelligens och självinsikt finns liksom inte i den hjärnan of his.
Det kanske är nu jag bara ska släppa det här. Man kan inte få saker ogjorda. Och det här är ju året då jag ska utmana mig själv, eller hur? Jag tänker fan inte förlåta honom (men det behövs ju inte heller eftersom han inte fattar att han gjort något fel), utan bara gå emot att bli en smula lyckligare själv. Alla gör misstag när de är sjutton. Det är okej.

(Något som däremot inte hade varit något misstag hade varit att kastrera honom. Gärna med en slö kniv, eller en sån där uppfinning som faktiskt finns, typ ett pessar med inbyggda huggtänder som ba biter av skiten vid lämplig tidpunkt. Jag är på. Fete-på.)