Måndag

Igår skrev jag "Kanske är det så jag måste göra? Påbörja ett nytt liv som är tillräckligt olikt det gamla för att jag inte ska bli påmind om hur det var, och leva det livet tills jag har glömt hur det var innan? Sedan kanske se tillbaka, men då i alla fall inte gråta eftersom jag inte minns känslorna och det inte längre känns som att någon sticker in en saltbeströdd kniv i bröstet på mig och lämnar mig att inte riktigt dö varje gång jag tänker på det."

Men så sitter jag nu här med skrivbordslampan tänd för att bokhyllan skymmer ljuset från fönstret. Har en strykjärnsluktande kanna te (eller hjärtekross i flytande form som jag så melodramatiskt hade tänkt kalla det om någon frågade) stående framför mig. Läser på 365 days of breakfast, lyssnar på Ajde jano, tänker på att jag imorgon ska lämna in mitt kameraobjektiv. Musiken gör att jag börjar tänka tankar i stil med "hah! Jag är minsann internationell! En världsmedborgare minsann!" och föreställa mig en balkong, tillhörande eller åtminstone hyrd av mig, i en europeisk stad som lika gärna kan vara Berlin som Göteborg, med mig sittande på den, varande "nöjd med livet". Och som så ofta slår mig tanken innan jag medvetet hinner tänka den, att jag inte behöver en egen himla balkong för att vara lycklig. (Fast det har jag försökt komma på hela dagen. Det har inte riktigt gått in i mig förrän nyss.) Jag kan sitta här i mitt rum och vara glad över att jag i alla fall har denna frizon - samt mat på bordet, rent vatten, hälsa och i värsta fall skattefinansierad sjukvård och lalalalaa. Hell, jag har till och med 10 timmar musik på Spotify i VECKAN! Jag trodde det var månadsvis det gavs ut!

Jamen man ser ju. Jag kommer att klara mig. Till och med planer har jag, ju!

(Jag är bra.)