Lördag

Om jag hade varit en sådan som försvarar mina beteenden (snarare än att förakta dem alltså), hade jag kunnat peka på att jag är community-skadad, "uppvuxen" på olika communities som jag är och därför måste ha något som är mer personligt än Facebook att, typ, skriva av mig på. Imaginärt i alla fall, för det är bara en person utöver mig själv som läser det jag skriver här.

Fast... Nä. Det är fan inte okej ändå. Det här är för skruvat.

(Åsså tar vi och skänker en tanke åt prinsessan Diana som dog på min femårsdag för lite drygt fjorton år sedan, vah.)

-

Och man går sina klassmänniskor på nerverna. Man tar sig friheter. Man har ont i magen för att ingen gillar en, eller jo, en person kanske gör det ändå. Ändå kan man inte stå upp för sig själv.
Och man förbannar det faktum att man MÅSTE gilla människor för att vara normal, enligt devisen gilla människor eller gå bakåt i utvecklingen och dö. Ändå är det ju så uppenbart vad man väljer om man har valet.
Och man tänker på Säkert! och den vuxen-klokhet man skulle, försökte och lyckades leva efter när man gick på högstadiet och byggde upp världens tjockaste pansar för att ingen skulle komma åt en; "om det är jobbigt nu så får du revansch när du blir vuxen". Men nu är jag ju vuxen? Gäller det där fortfarande eller är min tid förbi helt och hållet? Hade inte förvånat mig om jag hade haft mitt roliga och nu bara ska bli en gamnucka som sitter och tittar på när alla andra lever sina liv. Inte alls.

(Men så har jag ju 88 i KASAM-värde också. Borde jag inte vara, typ, död? -are?)