Fredag

Men idag var en bra dag. M&P pratade som civiliserade människor med varandra och nästan-bråkade bara en gång. Och det var nästan ingenting. De höll sig i skinnet, ta mig fan!
Plötsligt tänker jag att, fan, det kommer ju att gå bra, det här. De kommer att klara att jag är borta ett år. De BEHÖVER mig inte ens! Det var första gången jag tänkte det, att jag inte är kittet som ska hålla ihop hela den här konstruktionen kallad "den konstiga familjekonstellationen S W". Och det känns bra. Det känns så jävla bra. För första gången på flera år - och ja, jag är överdramatisk - får jag finnas till bara för min egen skull, i ett helt år, och knappt behöva bry mig om något annat. Inga syskon som man får tjata på för att de ska plocka ur diskmaskinen, gå ut med hunden, städa toaletten, städa sina rum, ta lite initiativ. Heller inte det extra ansvar som själva hundägandet innebär. Inget tjafsande om pengar hit och dit. Jag behöver knappt ens laga min egen mat längre. LYXEN I DET!!! (Samt, förstås, det minskade rörelseutrymmet och den minskade valfriheten. Meneh... Jag överlever det.)
Känselspröten kanske kommer att bakåtutvecklas. När jag börjar vistas hemma mer frekvent igen, och om situationen ser likadan ut, kanske jag inte kommer att vara beredd på att fly vid minsta tecken på osämja. Eller kanske kommer jag att hantera det bättre. Vem vet? Wah, jag tänker att jag ska bli så SJUKT vuxen på ett år! Hah.