IKilledSantas blogg

Åh vad fint att fylla år i november.
Så fint med vissna löv på trottoaren och att alla mina klasskamrater fyller arton nu.
Utom jag.
För jag fyller år i november.
Hurra hurra hurra hurra.

Det här är ju så himla dumt att jag bloggar på EC när jag kan skaffa en riktig blogg med jättestilig design och ha massor med läsare och bli kool och känd.

HA

Mamma har hittat en metallburk med gamla foton i mormors lägenhet.
Ni vet när man framkallar och gör testkartor för att se hur många sekunder bilden skall exponeras?
Det är en miljard små bilder från testkartorna som morfar brukade göra.
Pyttesmå.
På mormor när hon var ung. Och mamma. Och min moster och mormors syster och en massa människor jag inte kan namnet på men som jag förmodligen är släkt med på något komplicerat sätt.
Så fint.
Jag har ställt den här bredvid mig, kollar igenom några bilder varje dag.

På min vägg sitter små miniatyrer från när Christopher Walken var liten.
Han var världens sötaste pojke.
Om jag vore sju år igen och han aldrig hade blivit en gammal man med grått hår och skrattrynkor så skulle jag vara hopplöst förälskad i honom.

Såhär stiliga motljusbilder fotade stiliga Jansson på stiliga mig på Skogskyrkogården i lördags.

Liksom det inträffade att någon för första gången gned två pinnar mot varandra för att frambringa en gnista, hände det att någon en gång kände glädje för första gången och det fanns ett första tillfälle för sorg. Under en period uppfann man ständigt nya känslor. Åtrån föddes tidigt, liksom ångern. När envisheten upplevdes för första gången startade det en kedjereaktion som å ena sidan skapade harmsna känslor och å andra sidan alienation och ensamhet.

Det kan ha varit en viss rörelse moturs med höfterna som markerade födelsen av extasen, en blixt som orsakade den allra första djupa vördnaden. Eller kanske var det kroppen hos en flicka som hette Alma.

Helt ologiskt föddes inte känslan av förvåning med en gång. Den kom inte förrän folk hade haft tid på sig att vänja sig vid hur saker och ting var. Och när det sedan hade gått tillräckligt lång tid och någon upplevde den första känslan av förvåning var det någon annan, någon annanstans som för första gången upplevde nostalgi.

Det är också sant att folk ibland kände saker som inte nämndes eftersom det inte fanns några ord för dem. Den äldsta känslan i världen kan ha varit känslan av rörelse, men att beskriva det - bara att sätta namn på det - måste ha varit som att försöka fånga något osynligt.

(Men å andra sidan kan den äldsta känslan i världen helt enkelt ha varit förvirring.)

När människorna hade börjat känna, växte deras önskan att känna. De ville känna mer, känna djupare även om det ibland gjorde mycket ont. Folk blev beroende av känslorna. De ansträngde sig för att avslöja nya känslor. Det är mycket möjligt att det var på så sätt konsten föddes. Nya sorters glädje skapades, tillsammans med nya sorters sorg: Den eviga besvikelsen över livet som det är; lättnaden av oväntad tillfällig lindring, fruktan för döden.

Inte ens nu existerar ännu alla tänkbara känslor. Det finns fortfarande sådana som ligger bortom vår förmåga och vår fantasi. Då och då, när ett musikstycke som ingen någonsin har skrivit skrivs, eller en tavla som ingen någonsin har målat blir målad eller något annat som är omöjligt att förutsäga, föreställa eller ens beskriva sker, då får världen en ny känsla. Och då, för den miljonte gången i känslans historia, sväller hjärtat och tar till sig intrycket.


© Nicole Krauss

Det här är en av mina favoritkortfilmer.
Chris Marker nittonhundrasextioett,
se!



Tyvärr är den engelska voiceovern hemsk, men vad gör man när franskan är ynklig.

Hemma!
Fint!
Fast egentligen inte så fint!
Södertälje är inte direkt min favoritplats på jorden.

Det var varmt i Vingåker.
Det är fortfarande varmt.
Jag tycker verkligen inte om,
när det är varmt.

Så vi satt inne och kollade Back to the Future,
en hel del av tiden.
Jag hyser en barnslig kärlek till dessa filmer.
Jag avgudar dem.
Jag avgudar dem så pinsamt mycket mer än vad min elvaårige lillebror gör.

Jenny messade mig tjugotvå över två på natten och meddelade att min barndoms stora skräck hade avlidit.
Jag var seriöst så otroligt, skrattretande skraj för killen under hela min barndom.
Jag minns att jag brukade referera till honom som Frankensteins monster.
Därför tror jag nästan att jag drog mitt livs suck av lättnad tjugotvå över två natten mot den tjugosjätte juni.
Hemskt ledsen om detta lät cyniskt, inte min mening.

Filmrullen i min kamera hatar mig,
vädret hatar mig,
Photoshop hatar mig,
och min dator hatar mig.

Jag är positiv ändå,
|
v

och efter att ha betraktat denna bild i typ tio minuter inser jag att jag snarare ser ut som en skelande sherlock holmes efter en klunk Listerine än någon som är positiv.

puss!

Tilt-shift är mitt nya tidsfördriv.
Det är så fruktansvärt ballt.
Bilderna ser ut som små miniatyrmodeller, right?

Synd för det är de inte!

alla googlar tilt-shift nu okej bra

När jag inte har någonting att göra eller någon att umgås med blir jag väldigt deprimerad och väldigt rastlös.
Jag lägger mig på golvet och går igenom vad jag brukar tycka är roligt.
Jag inser att jag har gjort allting roligt så många gånger att det har blivit tråkigt.
Jag funderar på vad jag kan göra för att det tråkiga skall bli roligt igen.

Idag satte jag mig på tunnelbanan.
Det hjälpte inte så mycket.
Så jag gick över Västerbron.
Jag tänkte på Markus Krunegård och sedan tänkte jag på Anders Göthberg.
Det var nästan så att jag kunde identifiera mig med en ledsen bd-påwpare.
Och det var en ganska deprimerande insikt.
Så jag tog tunnelbanan tillbaka.
Åkte hem.
La mig på golvet igen.
Funderade på hur mycket hundhår jag skulle ha på tröjan när jag reste mig.

Nu sitter jag och författar den här jätteintressanta sammanfattningen av min jätteintressanta dag.
Jag sitter fan som på nålar inför att få läsa igenom min spännande text om mina asspännande förehavanden.

Nu är jag dessutom glad igen.
För jag kom på att jag har jordgubbar i kylen.
Bara ett paket denna gången.
Men
det gjorde min dag lite finare.
mycket finare
imorgon skall jag titta på alla mina vänners avslutningar
okej, två vänner
hejsvejs

Jag har sommarlov nu.
Alla andra jag känner får det om en vecka.
Så jag har ingenting alls att göra en tid framöver nu.
Tråkigt!
Vår kära utbytesstudent Oliver skall åka hem till Arizona.
Vi hann inte säga hejdå.
Tråkigt!
Och jag vill bara vrida ur alla regnmoln på himlen.
Det har inte regnat på en avslutningsdag ända sedan jag gick i mellanstadiet, förrän idag.
Tråkigt!

I mitt kylskåp finns det hela två jordgubbspaket.
Sweet!

Och jag har uppenbarligen inte något intressant att skriva så jag skall gå ut och fotografera i regnet istället hehe.


Jag älskar flickr
och jag älskar Michael Hughes souvernirbilder
checka!
http://www.flickr.com/photos/michael_hughes/sets/346406/

Jag är lite arg.
Ämnet datakunskap på mitt betygspapper kommer att åtföljas av två konsonanter (som visade sig vara en vokal och en konsonant, jag förtjänar snarare ett IG i svenska höhö) som i kombination med varandra utgör ett otroligt, ocharmigt betyg.
För att jag har gjort dåligt ifrån mig i datakunskap? Nix.
För att våra lärare är lika slut i huvudet som mitt mobilbatteri på tre procent? Hehtyvärr så tror jag fan det.
Nu.
Nu, två dagar innan betygen sätts, meddelar vår lärare att om vi vill ha ett högre betyg än G i datakunskap så blir vi tvungna att tenta upp det under sommaren. För att kunna tenta upp ett betyg måste man ha IG i ämnet. Jag kommer att få IG i datakunskap.
Awesome.
Kunde kännts bättre.

Det är några knasiga norrlänningar som har placerat en röd stuga uppe på Globen.
Där skall den tydligen sedan stå året runt.
Varför? För att de hoppas få sätta en röd, svensk stuga på månen om några år. "En symbol som ger eko i hela världen".
Hahaha jovisst.
Heja Sverige.