747s blogg

Ännu en gång känner jag att jag inte ger utan att jag bara tar.
Jag har insett att jag inte kan leva på andra, utan att jag faktiskt
måste börja leva på mig själv lite ibland med. - Jag tar allt för allvarligt.

Jag är trött & jag behöver varva ner. Tröttheten gör det svårt, svårt för mig
att bygga ypp allt som var, som jag så gärna skulle vilja ha tillbaka.
Jag kan inte säga att jag inte har försökt, men jag kan säga att jag faktiskt
inte visat det intresset som jag verkligen borde göra, nej bör göra.

Jag har växt upp & jag har gett mig ut i den världen jag passar in i.

Har jag någonsin gjort något fel mot just dig?
Du åker bort, men innan det säger du ''du är förlåten''
Men under den tiden du varit borta har du inte haft den tiden att
iallafall ta & ringa/smsa & visa intresse för våran vänskap?
Jag ger upp om våran vänskap nu. Du är det f ö r f l u t n a.
i min bok av vänskap. Jag orkar inte bli behndlad såhär ännu en gång
av en person jag litade på. - ja l i t a d e på.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu var det ett tag sedan det sista blogg-inlägget.
Men sanningen är den - jag orkar inte, jag har faktikt ett liv.
pussy

Jag försöker, jag försöker mer än du tror. Mer än ni alla tror.
Men mina försök håller på att ta slut, försöken rinner ur min
hand.

''Jag älskar dig, mer än du tror'' & sedan en puss på kinden.
Vid den sekunden, stannade allting upp & tankarna tog
över mig ännu en gång.

Jag haft många frågor, många funderingar över allt, allt det här som händer.
Men jag får inga svar. Jag får inga rimliga svar som jag behöver.
Tiden har förändrats & jag har förändrats.

För alla dagar som rasat ihop. För alla ord jag sagt som jag kanske
inte ens har menat, vill jag säga - förlåt mig.
Min själ har flytt iväg, & jag känner mig bortglömd & osynlig.

Ångesten är min vardag. Men jag blir starkare för var dag som går.
Men jag kan känna att vissa dagar faktiskt gör mig svagare.
Jag kan faktiskt se hur jag gråter, även fast mina ögon är torra.

Jag tar inte tag i ett skit. Jag ger upp hela tiden. Jag känner att det
faktiskt kanske är dags att ta tag i allt nu - På riktigt.
jag kan höra mitt öde som lockar.

Tiden har stannat & jag är flera meter under marken.
Jag är alltid flera meter under marken. Jag kan inte ta mig upp.
Smärtan skaver i bröstet & hjärtat bultar så hårt att jag håller på
att tappa känseln i kroppen.

Jag minns alla nätter då jag svettades & skakade.
De nätterna har kommit tillbaka. Sömn är något jag inte begär,
men något jag kanske just nu behöver.

Jag ber inte om ditt medlidande, men jag ber om ditt stöd.
Stöd är något jag inte får. Men något som jag innerst inne
skulle behöva.

Du gick över gränsen & jag vet med säkerhet att du inte ångrar dig.
Det finns så otroligt många saker som du faktiskt sårat mig med.
Ingenting jag någonsin vetat är om du skulle stanna, ingenting jag någonsin
har sätt är om du faktiskt ska stanna. Jag är förstörd, jag faller.

Jag har aldrig känt något såhär starkt. Det här är något jag inte ens visste fanns.

Nu har du gått över gränsen. Nu gav du mig det sista slaget.

Jag brast, & jag kan inte laga mig själv.
Det här har fått mig att tänka om. Fått mig att inte vilja försöka längre.
Du gav mig det sista, det sista som jag just nu behövde.

Du sårade mig. Men du gav mig en rejäl utskällning.
En utskällning som jag kanske behövde för att inse att jag gör fel & har gjort fel.
Jag vet att du inte kan förlåta mig helt, Jag vet att ingen kan förlåta mig helt.

Just nu lägger jag ner. Nu är det slut, nu ska jag bara somna in.
Från 7 till 1 sänkte du mig, min livs lust.

Jag har länge gömt mig för mig själv.
Tittat i spegeln & sedan blundat & öppnat ögonen för att se om min spegelbild
fortfarande finns kvar, utan någon chock får jag se samma sak som jag alltid får
se - Mig själv, upp riven & helt förstörd.
Än idag är jag besviken. Besviken på att jag fortfarande inte försökt, inte försökt
att ta upp alla trasiga spegelbitar & försöka pussla ihop allt, allt det trasiga.

Utan försök får man inga resultat. Man kan inte sluta visa intresse & man kan
inte sluta försöka. Försöken gör en starkare, modigare & det ger en mer hopp.
Hopp om en framtid, om att kunna plocka upp de där trasiga spegelbitarna &
lappa ihop det förstörda.

Jag har försökt, jag har visat intresse. Visst har jag gett upp med tiden,
visst har jag känt mig svagare & svagare. Men något har fått mig att försöka
om på nytt, fått mig att resa mig upp & försökt säga till mig själv att - du kan
klara det här, du kan, ge inte upp. - tilda

''Don't forget that I cannot see myself.
that my role is limited to being the one who looks in the mirror''
- Jacques Rigaut

Jag tänkte fel. Nej jag tänkte inte alls.
Jag ljög, jag gav dig smärta & jag gav dig oro.
Jag har gjort massor med saker som jag kan ångra
men som jag inte kan ta tillbaka.
Jag har gett min ursäkt, du har accepterat.
Men det här är något som ingen av oss kommer att glömma.
Men jag hatar fortfarande mig själv för att jag har strött salt i
såren. Jag hatar att jag har startat många lögner.
Förlåt mig.


Många gånger har jag velat ge upp, så är det fortfarande.
Men jag kan inte ge upp förns jag fått höra orden från dig
att du kan lita på mig, att du förlåter mig helt & att du alltid
kommer att älska mig.
Förlåt mig.

Jag visste direkt att något var fel. Jag vet själv att allt jag gjort var fel.
Man kan inte alltid stå för sina ord, men man kan alltid stå för sina handlingar.
Jag gjorde fel & jag kan inte göra något mer än att be om förlåtelse.
Jag ber om ursäkt till alla er, alla er som jag sårat & alla gånger jag bara
vänt ryggen emot när ni försökt att ge mig alla svar jag vill ha, när ni försökt
trösta mig. Men jag inte stå för alla handlingar & alla ord jag gett er längre.

Låt mig inte falla över kanten. Ja de orden ekar så starkt i mitt huvud.
Det är det jag gör nu, faller över kanten. Så förlåt, förlåt för allt, för min
förbannade klyvna tunga.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

''nu går dom skilda vägar, duvet, kärlek håller inte''
så sagt som det är sant. Så sant som det är skrivet.
Kärleken svalnar & man känner att man inte vet vad
man ska göra.
''allt försvann, och hjärtan knycklas ihop''
Hjärtan krossas & själen har ingenstans att ta
vägen. Man önskar att allt inte skulle gå så fel som det
gjorde. Gjort är gjort. Man kan ångra, men man kan aldrig
ta tillbaks det som blivit helt fel.
''tiden tillsammans har varit himmelriket för båda''
Tiden var underbar, tiden är inte över än. Men även
jag gjorde fel. Jag ångrar ingenting, men jag hatar att
det blev som det blev & att jag inte kan ta tillbaks det som
hänt. Jag vet att du är kvar i din ensamhet, jag är kvar i mitt
förflutna. Allt känns uselt, jag ångrar mig & jag vill inte känna
mig ensam längre. Jag vet att det var kärlek du blev berövad på.

''Hon ser tillbaka, men blundar genast
hon känner att utan honom, så är det tungt att leva
hon hatar svek, hon sågar otrohet
men hon vet att hela skiten är bådas fel
och hatar sig själv för det hon gjorde som då kändes klokt''

Det är alltid svårt att ta sanningen.
Man vill inte alltid höra vad alla tycker & tänker.
Det är alltid lika jobbigt att höra något dåligt.
Att tappa orken till att lyssna är alltid hyfsat svårt.

Jag orkar inte höra att du inte kan, att du inte orkar
eller har tid. Jag är trött på att känna blöta tårar på min kind.
Jag vet att du har gjort ditt val, att du gjort ditt val till att inte
orka. När du fortfarande ljuger för mig, känner jag att jag inte
längre orkar. Visst är du ärlig, men det är ofta lögner som kommer
ut ur din käft. jag undrar fortfarande varför.

Jag vet att det blir bra tillslut. Man måste kämpa & låta drömmarna
komma till liv. Jag har många gånger undrat, finns det någon som
aldrig känt så som jag gör? Vill ha ett svar, varför det inte kunde
fixas? Varför det här inte kan fixas.

Jag ger inte upp. Men jag ger upp hoppet om dig, hoppet om att
du ska skärpa dig & sluta ge mig alla dessa lögner.
Jag skulle kunna göra allt för dig, & du säger att du skulle kunna
göra allt för mig. Men nu ska detta få ett slut, ska jag kunna lita
på dig igen, måste du anstränga dig & ge mig mer svar än att
du inte kommer ihåg.

- - - - -- - - -- - - - - - - -- - - - - - - - - -- - - - - - - - -

duvetvem - Jag saknar dig & det vi hade. Vi har det fortfarande svårt.
Men jag vet att det ordnar sig, att allt kommer att bli bra.
Ingen kan skilja oss åt. Vi är för starka för att tappa hoppet om att allt kommer bli bra.
Jag litar på dig & du litar på mig. Vi måste lära oss att alla lär sig av sina misstag.
Vi kan inte ge upp nu. Hjärtat, faller du, faller jag. Du vet att det är så.
Jag vet att vi båda är starka, & vi kommer aldrig att ge upp.

duvetvem - Jag vet inte vad jag ska tro egentligen. Du har för mycket tankar som
snurrar runt i ditt huvud. Dela med dig av allting istället för att hålla allting inne.
Jag måste få veta vad du tycker & tänker. Vi måste få reda på allt.
Det är inte lätt för oss när du går iväg för att släppa av dig allting, vi blir rädda &
vi blir otroligt oroliga. Hon blir orolig.
att försöka lyfta bort vikten från axlarna när du känner att du har det svårt.

duvetvem - Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vi har haft det svårt & vi har det än idag.
Allt jag får är massa värdelösa svar, du säger att det kommer ordna sig att allt
kommer att bli bra. Men ska du få mig att kunna lita på dig till 100 måste du anstränga
dig mer. Du måste ge mig mer svar & mer hopp. Jag tror på oss.
Låt mig inte falla över kanten.