Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Alltså efter den här helgen så känns det som att jag nu lyckats ta mig ut ur min svacka. Är så exalterad över allt, det är helt sjukt. Är dock väldigt orolig över för att falla tillbaka då det är så lätt hänt. Så försöker hålla tillbaka all energi och försöker även begränsa ~my social interactions~ eller hur en ska säga. Då det oftast är just det som får mig att må dåligt. Att jag är för mycket, för på och jobbig.
Ya feel me?
Hursom, det var många fina stunder den här helgen, Sofi är en sån jävla underbar människa. Hon är en av de få människor som jag lärt känna på fyllan men som jag fortfarande har kontakt med, ni vet som en lär känna inne på krogtoaletten men som en inte glömmer bort när en nyktrat till dagen efter? If u know what I mean
I fredags drog vi till chovas trots all ångest jag haft inför att vistas där efter all skit med S. Men känns som att jag äntligen har kunnat släppa på den oron och det är SÅ JÄVLA SKÖNT. Den nya vakten flörtade dock som fan??? Hahahah
Vi körde några rundor Never have I ever och sen så började vi prata om allt och ingenting. Det finaste var dock att vi kom in på min barndom, trauman osv och när jag berättade om året P och M gick bort och allt som händer kring det så började hon gråta, det kändes så himla bra att äntligen få ha någon att prata med det om. För det var två viktiga personer från min barndom, vet inte hur jag ska uttrycka mig men fint var det. Sen drog vi iväg till Karma HAHAH. Har aldrig varit där förut men d var väl nice?
Sen drog jag med J hem till R och har verkligen inte träffat någon av dem sen min och J's grej eller whatever det var i somras. Var helt väck hela resan dit dock och sen halkade jag i en backe, som jag alltid gör 😊
Skulle skriva vad som hände i lördags/söndags och en update om boendet, meeeen inlägget skulle bli sjukt långt då
Mycket nytt har hänt på sistone. Jag har tydligen en namnsdag numer, flera personer igår hörde av sig och ba ?hur känns det nu när du har en namnsdag?? Blev superförvirrad och ba ?____?, sen googlade jag dagens namnsdag (obs igår obs) och det stod Siv, kände mig fett prankd.
Idag var jag vaken i tid?¿ Nåväl dyngnade och maraton kollade Terrace House, det är alltid något. Sminkade mig också?¿ Har inte gjort det på evigheter känns det som?¿ Jag ska öla med Sofi idag?¿
Har tagit massa selfies?¿
Vem är jag?¿ Varför är jag så energisk?¿ Varför är jag positiv VAD E DET HÄR
Trots att jag uttryckt flera gånger att jag får panikångest av att prata med främlingar i telefon och att jag är livrädd för okända män pga tidigare trauman till personalen på boendet, så lyckas de ändå inte visa hänsyn till något av det.
Började grina av all ångest när jag gick in på vårdcentralen och när läkaren frågade varför jag grät så kände jag mig så jävla dum att jag bortförklarade det med att ?jag har så ont i halsen?.
Har inte haft internet sen jag flyttade in, håller på att ruttna ihjäl. Körde slut på min mobildata första kvällen för att jag internetdelade till ipaden när jag skulle kolla på anime. 😊
Sen dess har jag inte gjort någonting, jag har typ stirrat in i väggen förutom det så har jag börjat läsa om Battle Royale för kanske tionde gången?¿
Har börjat fundera på hur jag ska möblera om lägenheten osv. Men nu i första hand så behöver jag fixa allt pappersarbete med boendet. Ska byta psykiatri och är snart färdig med min ansökan om försörjningsstöd. Det är så mycket som händer får p a n i k
Alltså jag har försökt skriva flera inlägg om flytten och raderar allt hela tiden. För hur jag känner inför det är inte logiskt för fem öre, det är faktiskt ganska korkat. Det är väldigt många saker som spelar in, separationsångest, min rädsla för förändring och socialångest. Men det är liksom saker jag står ut med varje dag oavsett var jag är.
Det som ger mig mest ångest är att jag inte vill bo så nära Gullmarsplan som jag kommer göra 😊
Chanserna att jag ska stöta på (öh vi kan kalla hen Göran) ökas väldigt väldigt mycket. Vet egentligen inte alls varför jag tycker det är så jobbigt? Vet bara att jag får panikångest av bara tanken.
Jag menar, jag har slutat göra allt jag tycker om att göra för att jag är rädd för att stöta på hen. Jag har slutat gå på event som jag verkligen vill gå på för att jag vet att hen kommer vara där, slutat dricka öl ute osv.
Har min årliga ?jag vill flytta till gbg?-kris och sen kommer jag inse att jag förmodligen kommer ha lika mkt ångest vart jag än flyttar
Började kolla på Digimon Adventure tri idag, hoppas verkligen att de inte fuckat upp det här. Hursomhelst så var jag så exalterad hela tiden och när Agumon först kommer och har sin första digivolve så började jag gråta, typ glädje tårar (idk?) och gav ifrån mig ett läte. I mitt huvud var det ett glädjetjut. Men min brorsa vaknar, springer upp ur sin säng och slänger upp min dörr. Bara för att hitta mig med tårar i ögonen och när han ser vad jag kollar på och FFS FÖR HELVETE SAGA
Då bryter jag ihop och börjar gråta hysteriskt
Dels för att digimon är det enda fina minnet jag har av våran relation som barn och dels för att jag inte kan uttrycka några känslor alls utan att mina familjemedlemmar tror att jag är död
Här är scenen på originalspråk med spanska subtitles, ur welcome ::😊
Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare från det här. Jag är så trött hela tiden, trött och ledsen. Jag var ute i helgen och hade superkul! Var med Anna och träffade Bingen för första gången på typ ett och ett halvt år. Men det blev väldigt tydligt att jag inte riktigt kan hantera mina känslor öht. Blev typ kortslutning i Hjärnkontoret då och då.
Idag så förstår jag inte alls hur jag frivilligt kunde hänga inne i stan och på plattan, hahah. Alla människor stressar mig så himla mycket och precis allt ger mig ångest.
Kan inte heller identifiera vad det är som triggar igång ångesten. Vilket i sin tur gör mig frustrerad, vilket gör mig stressad, eftersom jag inte kan hantera stress så får jag ångest och så börjar det om igen.
Jag måste göra något åt det här, för känner hur min kropp börjar ge upp. Min kropp gör ondare och ondare för varje dag som går och mitt immunförsvar är fucked. Alltså förstår ju varför, jag äter inget. Men jag klarar inte av att resa mig upp ur sängen och när jag äter så säger kroppen ifrån. Helt ärligt så vet jag inte om det är för att jag blivit sjuk fysiskt eller om det år något annat.
Flyttar ju snart igen och hoppas verkligen att det blir bättre då men är rädd för att jag kommer bli värre av att vara själv med människor jag inte känner.
Kommer inte klara av det här själv så vill bara säga tack till er som fortfarande står ut med min bullshit. ♥
Omg vad skönt det var att skriva av sig, har levt så mycket i mitt huvud. Nästa steg är väl att börja prata med människor
