KOMPLICERADs blogg

Hej. Tänkte mest bara uppdatera för er stackare som goolat på min ec-blogg dag in och dag ut för att någon gång få uppföljningen av skruvkatastrofen. Hehe. Men frukta inte ty dagen är äntligen kommen!

Sprutorna jag fick gav effekt i cirka två dagar. Sen har jag fått gå omkring med smärtor igen. Så ja. Jag måste operera bort mina skruvar. Men dagens sjukvård är ju inte den bästa och därför kommer jag nog få gå omkring med mina smärtor i ytterligare något år skulle jag gissa. Om inte två. Mmm. Livet äger. Ibland. Och ibland inte. Mest inte. Grr.

Men snön smälter och solen lyser - äntligen! Stay positive!!

Just kommit hem från sjukhuset! Efter två och ett halvt år har läkare äntligen kommit på vad som är orsaken av mina smärtor. Har ju skruvar i mitt bäcken samt i blygdben. Idag på sjukhuset märkte hon att jag var jätteirriterad vid blygdbenet och efter vidare utredning/smärtframkallning kunde hon fastställa att jag har en benhinneinflammation där. På grund av skruvarna. Så jag fick mig ett antal sprutor och bedövningar, så ni får hålla tummarna för att det kommer ge någon effekt. Om jag inte märker någon skillnad kommer jag behöva operera bort alla mina skruvar och det vill jag helst undvika, hehi! Men allt som allt; bra dag trots all smärta! Nu > choklad!

Som ni kan se i galleriet så var jag med om en olycka 2011. Tror inte ens jag skrivit något om den här på emocores lilla blogg. Jag vet inte, men jag har väl varit för rädd för att folk skulle ta illa upp och missta mig för att vara någon slags attention whore eller kräva att folk tycker synd om mig. Men jag är inte så rädd för det längre, för nu var det ändå 3 år sen. Ungefär. Och det är ändå så många som frågar så tänkte dra en snabbis här vad det var som hände riktigt(enligt vad jag har hört och vad jag minns).

Pappa hade just varit på spelning i tyskland. Han är rockabilly-musiker och var gitarrist/sångare i bandet The go getters. Just fått sin nya motorcykel. Först tog han med lillasyster på en åktur, sen var det min tur. Det gick jättebra! Det var ashäftigt att åka MC bakom pappa. Vi for till mamma(skilda, men vänner!) och sedan till min dåvarande pojkvän och hälsade på. Det var på hemvägen som det gick.. mindre bra. Vi körde 90 på huvudled, kom till en korsning, och vi hade mötande fordon på andra filen i princip hela tiden. När vi var ganska nära korsningen så körde en bil rakt ut på vägen framför oss och stannade där i väntan på bilarna i andra filen(våra möten) skulle ta slut. Rakt framför oss ställde hon sig. Och med bilar på den andra filen och bilar bakom henne var det omöjligt för pappa att väja undan någonstans. Istället handlade han på bästa sätt möjligast; han välte motorcykeln precis innan det small. På så sätt undvek vi att flyga upp i luften och slå i marken, vilket förmodligen dödat oss båda.

Den äldre kvinnan som körde bilen klarade sig med lindriga skador. Jag slog i höften så pass att mina höftben krossades(jag skojar inte, det var flera benbitar som hade smulats ut på röntgenbilderna), mitt blygdben gick av, käken bröts, punkterade en lunga, 5 tänder slogs ut, ett flertal hjärnskakningar och en hjärnblödning på det. Men jag överlevde, efter mycket om och men. Min pappa däremot fick MC-styret intryckt i bröstkorgen och ett revben punkterade hans hjärta. Han dog direkt.

Det var i början av sommaren detta hände. 14 Juni. Jag låg på sjukhus precis hela sommaren. Satt i rullstol vid skolstarten. Någon vecka efter hoppade jag på kryckor för att någon månad senare börja gå igen. Hela den här händelsen sög. Verkligen. Jag och pappa var som piff och puff. Vi var en och samma, fast olika. Men ändå likadana. Det kände som om jag förlorat halva mig. Jag saknar den halvan än idag. Men som tur var så fanns mamma alltid vid min sida. Och min lillasyster. Och det är jag så tacksam för. Aldrig att jag orkat kämpa mig tillbaka till livet utan dom. Bästa. Familjen. Någonsin.

Pappa på gitarr, mamma som sjunger, låtsasmamma som pillar på datorn :D

Jag är inte ledsen. Inte heller glad. Likgiltig till livet. Till allt i livet. Livsglöden slocknat, hittar inget att tända den med. Är rikare än någonsin men vad gör det? Vad fan gör det? Svårt att skilja på attraktion och hat. Eller är det kanske kärlek? Förvirrad. Frustrerad. Vilsen. Vet inte om jag vill skratta eller gråta. Vet inte om jag borde skratta eller gråta. Istället sitter jag här. Tyst. Vill så gärna iväg men vill så gärna stanna. Tiden tickar, döden väntar runt hörnet. Eller det livet? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Vill inte alls vara sån men man blev som man blev när man inte blev som man skulle. Skulle uppskatta om vi fick någon sorts social kontakt innan massa vänförfrågningar, jag är rätt petig. peeaaacceeeeeee!

Påtvingad skönhet är bland det värsta jag vet. Man färgar håret med någon kemisk framställd färg, sätter i löshår från en annan människa i vårat eget hår(om det inte är fake-löshår. Vet inte vad som är ofinare), sätta i linser som gör dina ögon en annan färg/gör dina ögon större, jag menar.... Alltså vilken press!

Att alltid känna den där pressen över att se bra ut. Alltid. Jag har varit där, och det var det värsta jag varit med om. Nej, naturligt fin och fräsch känns så jävla mycket bättre! Ta hand om sig själv istället, lätt foundation, lätt mascara, borsta håret, klart! Självförtroendet växte automatiskt förbi trätopparna liksom. Jättekonstigt. Men apnöjd med min insats! Go life!

Har fått världens fetaste crush!! Alltså är det bara jag eller är det världens finaste hundras? Jag smälter! Tappar hakan varje gång jag ser någon promenera förbi med en borzoi. Det känns liksom magiskt. Åh. Dör.

Det finns en människa jag har så extremt starka känslor för. Destruktiva, mörka men mycket starka känslor. Jag vet inte ens om det kan definieras som hat, det känns så mycket större och kraftigare än så.

Så fort jag ser en bild på dig. Så fort jag ser ditt namn. Så fort jag hör ditt namn. Så fort jag hör din röst. Så fort jag ser dig. Så fort jag hör talas om dig. Allt som har med dig att göra, gör mig fruktansvärt ond. Så ond att jag blir rädd för mig själv.

Men ni vet inte hur det känns att försvinna. Utan fysisk påverkan så bara försvann jag. Det blev en värld utan mig. Hon tog min plats. Under min svåraste tid här i livet så tog hon min familj. Mina vänner. Min pojkvän. Jag fick försöka sörja min döda pappa på egen hand. Jag fick slutligen ställa ett ultimatum till min familj för att jag ens skulle få plats i mitt eget hem. Jag må låta som världens mesigaste och töntigaste men ni har ingen aning om hur jag kände. Eller vad som hände. Efter att ha varit mobbad i tre år och varit osynlig så vet jag, och kan dela med mig av, att detta är inte alls samma sak. Att försvinna bakom en person gör så mycket ondare. Speciellt när man försvinner för dom man älskar mest.

Så jag konfronterade personen i fråga. Och blev inte så mycket mer mildare efter det. När man förstört någons psyke totalt och inte menade det, då ställer man sig på knä och ber om ursäkt. Man står där och gråter tills man blir förlåten. Man håller absolut inte huvudet högt och berättar att det är över nu. Det är liksom ren logik. Fy, vad jag är arg och besviken.

Vad är det med er alla som lägger ut gifs på era nakna kroppar och äckliga bröst? Usch och fy för er. Vill spy i era ansikten så hårt att det bränner fast som en tatuering. Min spya. I era ansikten. Men ni kanske är så pass feministiska att man ska få visa sina bröst för alla utan någon ska reagera så starkt som jag gör nu? Eller reagera så pass som kåta killar gör? Förlåt, men det är väl klart som fan att vi reagerar på det. Bröst är väldigt individuellt, och dessutom en sensuell del av kroppen som många attraheras av. Fuck you om ni vill gå och förstöra för alla kvinnor genom att göra blottade bröst på en kvinna normalt. Tänk på oss som vill ha det som en sensuell, hemlig plats avsedd för endast de som vi vill ska titta och känna på våra bröst. Fuck, fuck, fuck you.

Och vad är det med er killar som tänder och uppmuntrar bilder på några jävla horungar som visar sig naken på internet? Som dessutom kanske inte ens är myndig ännu? Seriöst. Håller på att explodera i.. Ja. Jag vet inte ens om det är ilska eller besvikenhet. Fyfan för er alltså. Och för er barn som gör detta: Radera alla jävla bilder, kasta ut datorn genom fönstret, hitta dig en hobby och skaffa dig ett liv. Kan ni inte hantera emocore eller internet så använd det inte då. Argh.

Idag känner jag mig verkligen som ett riktigt offer. Blir så illa till mods av alla som grattar kvinnor idag. Vad fan? Internationella kvinnodagen? What???

Det finns för sjutton ingen anledning att fira att kvinnor fick rösträtt. Varför ska man fira det ens? Det är som att fira varje person som går över ett övergångsställ och överlever. Det är ju liksom en självklarhet att kvinnor ska ha rösträtt, sen var det inget mer med det. Vad är det mer då? Jo, kvinnor får mindre jobb och får även mindre i lön. Jaha, och? Det är faktiskt inte hela världen att få massa pengar och alla som verkligen vill ha ett jobb kan skaffa sig ett. Är så jävla less på den här "det är så synd om kvinnor"-attityden och att alla kvinnor firar och ska grattas på en speciell dag gör mig bara så himla.. ja.. jag vet inte. Idag önskar jag innerligt att jag fick vara kille för en dag faktiskt.