Riktigt namn:
Melissa Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Äta
Bor:
I skogen
Politik:
Vänster
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2012-10-16
Det kändes som om jag förberedde mig för min egna avrättning när jag klev in i kyrkan.
Den kvävande känslan när jag gick längs med gången var allt för bekant. Kyrkan för mig var och är en ansträngd plats med klaustrofobikänsla och lukt av död. När jag gick förbi prästen tog jag emot en bibel även fast jag varken tänkte kolla i den eller sjunga några psalmer. När jag såg kistan så sipprade luften ur mig och jag kände hur trycket ökade över bröstkorgen. Min andning blev ansträngd och tårarna samlades i ögonvrån. Jag tog ett djupt andetag, hälsade på alla främmande människor och satte mig sen på bänken längst fram. Jag kände hur hela min kropp var spänd och jag förstår inte riktigt hur jag lyckades glömma bort hur man slappnar av. Jag höll ett krampaktigt tag i bibeln medans jag väntade på att ceremonin skulle börja. Jag tänkte att jag när som helst skulle kräkas ut snabbmaten jag tryckte i mig till lunch. Hur i helvete skulle jag klara av att behålla maten när min kropp spände sig så krampaktigt.
Jag kände mig, trots omständigheterna, rätt så känslokall, jag hade inte planerat att gråta så jag tog inte med mig något papper. Jag satt bara där och för varje klockslag ökade ångesten i bröstet. Jag glömde bort att andas och kände paniken krypa i mig. Fokusen på mig själv bröts när jag hörde någon snyfta alldeles intill mig. Min 11 åriga lillebror grät. Han grät och vilade huvudet mot min låtsaspappas ärm. Jag kollade upp på honom och han var iskall. Jag kollade ner på lillebror igen och han höll ett fast tag i ärmen medans tårarna rann. Jag kollade över på mamma och liksom min låtsaspappa var hon iskall. När vi skulle sjunga så lyssnade jag bara på min mor och fokuserade på min andning. Mammas röst har alltid varit änglalik och passade sig väl till den här typen av sång.
Jag tappade kontrollen och grät. jag kan skriva hur långt som helst om resten av begravningen. Men jag orkar inte det. Jag är så trött. Jag har gråtit så mycket. För alla jag förlorat. Sen jag kom hem har jag bara legat i min säng och kollat på netflix.
Inte riktigt min dag idag bara.
DEATH; I have never heard
such a word that made
me feel both
terrified and
relieved."
Ångest. Sorg. Tragedi. Det är vad min dag har bestått av. Men också lycka, minnen och längtan.
Jag möter dig där borta Tristan, När det är min tur ses vi igen. Grattis på födelsedagen busunge.
Begravning imorrn. Har sådan ångest för det. Behöver någon, bara någon att luta huvudet mot nu när all denna ångest omger mig. Den jag vill ha närmast är borta och jag vet inte när han kommer tillbaka, om han kommer tillbaka.
Jag vill bara ha lite närhet.
Ångesten svämmade över när jag insåg att T fyller år imorgon.
Det har gått 5 månader sedan hans död idag. Precis idag.
Och imorgon, ja då skulle han ha blivit 20 år gammal.
Åh älskade vän.
Jag saknar dig så mycket.
Förstår inte, fortfarande.
Obeskrivligt.
All denna död. Jag orkar inte.
Så är det gammelfarfars begravning på torsdag med.
När tar det slut? När tar döden semester?
"If he ever gives you a problem, tell me and I will make him disappear."
Kärlek. Dessa ord är vad jag tror, tomma ord. Men att han axlar papparollen så bra, jag blir tårögd.
Fadern jag aldrig hade.
Han skyddar mig, oavsett.
Eller får mig att känna mig trygg.
Det är inte hans jobb, att ta hand om mig. Men varje gång jag ber om hans råd så finns han där.
Han var där när jag grät och kräktes hela natten för att jag druckit mig så full att jag inte visste vart jag var. Han fanns där när ingen annan fanns där. Jag var 16 år med dödslängtan.
Nu har han ännu en gång hjälpt mig, och jag är så tacksam. Så tacksam att ha en vuxen som jag litar på och som håller mina hemligheter skyddade från omvärlden.
Förstår inte.
Det är påfrestande.
Begravning på torsdag.
Är inte redo.
Han svarar inte.
Varit borta i några dagar.
Har det hänt honom något?
Sitter här ensam.
Förstår inte.
Det är påfrestande.
Vill inte ha ångest.
Man mår som man förtjänar, eller hur?
Igår tävlade jag i distans.
40 km red jag. Vi travade mest. Det tog oss 4,5 timme inklusive vilopaus och vet-besiktning på 40 min samt små 1-minuters drickpauser.
Japp. Jag har inte kunnat gå idag.
Sov så dåligt i natt. Hade så ont i hela kroppen av den prestationen. Vaderna är värst, de exploderar när jag går i trappor. Men allt gör ont. hela röven, magen, låren, fötterna, ryggen, axlarna, fingrarna, armarna, ryggen, osv osv.
Fatta vad dålig kondition jag har när jag blir slut på bara 4 mil. Det är det lägsta man kan tävla i typ hahah.
Aja, får börja gymma eller nåt då??
Min ritt blev godkänd. Jag kom i mål på mindre än 5 timmar. Min häst klarade tre veterinärbesiktningar med bravur. Så atte . min prestation var superjävla bra igår för att vara min allra första tävling.
Stolt!
Ja min häst var klädd i lila utrustning. Lite snygg måste man ju va.
Vad är priset för att bli en man? Betalar vad som helst för att inte bli som han.
- Det börjar med mig
Älskar den låten ^^^^^
Hursomhaver, jag har ångest. Nu vill jag sova men vågar inte. Drömmer så mycket mardrömmar så det går inte. Vill ha honom här. Fast jag tvivlar igen.
På mig själv. Såklart.
Han tycker ju självklart inte om mig.
Det är bara fun and games för honom+ Vill inte vara dryg mot honom om han nu faktiskt tycker om mig, men alltså, for real. Orkar inte spela spel.
Lyssnar på erik rapp och fattar inte hur bra man kan vara.
Jag blandar oldschool hiphop, pop och metal i min lista nu.
Känns inte okej.
Men jag tycker ju faktiskt om musik i alla dess former så varför ska jag sitta och hålla mig till en speciell genre bara för att vara metal fullt ut. haha.
If I could see your face once more
I could die a happy girl, I'm sure
Tycker inte om att vara typ kär.
Ena sekunden vill man dö av smärta, andra sekunden är det det bästa som finns.
Jag har tagit en sådan stor risk, om detta inte går som jag vill lär jag ligga med grov ångest i flera veckor.
Men det var jag som tog risken så jag får skylla mig själv.
