Discofittans blogg



Tjej, 29 år. Bor i Åkersberga, Stockholms län. Är offline och var senast aktiv: 9 januari kl. 23:50

Discofittan

Senaste inläggen

Ensam på alla olika sätt
16 juli 2022 kl. 21:02
Knocked Loose
29 juni 2022 kl. 19:09
Olyckligt kär
2 juni 2022 kl. 17:03
Döendes typ
6 oktober 2021 kl. 22:30
Respektlöst
19 februari 2021 kl. 17:48
livet </3
16 februari 2021 kl. 12:40
singellivet
23 januari 2021 kl. 19:51
Why are men like this?
3 oktober 2020 kl. 19:44
Pablo Roberto
17 maj 2020 kl. 22:07
sådan där ångest igen
16 maj 2020 kl. 22:18
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Melissa Civilstatus: Singel
Läggning: Straight
Intresse: Äta
Bor: I skogen
Politik: Vänster
Dricker: Te
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2012-10-16

Jag orkar inte riktigt mer idag

Det kändes som om jag förberedde mig för min egna avrättning när jag klev in i kyrkan.
Den kvävande känslan när jag gick längs med gången var allt för bekant. Kyrkan för mig var och är en ansträngd plats med klaustrofobikänsla och lukt av död. När jag gick förbi prästen tog jag emot en bibel även fast jag varken tänkte kolla i den eller sjunga några psalmer. När jag såg kistan så sipprade luften ur mig och jag kände hur trycket ökade över bröstkorgen. Min andning blev ansträngd och tårarna samlades i ögonvrån. Jag tog ett djupt andetag, hälsade på alla främmande människor och satte mig sen på bänken längst fram. Jag kände hur hela min kropp var spänd och jag förstår inte riktigt hur jag lyckades glömma bort hur man slappnar av. Jag höll ett krampaktigt tag i bibeln medans jag väntade på att ceremonin skulle börja. Jag tänkte att jag när som helst skulle kräkas ut snabbmaten jag tryckte i mig till lunch. Hur i helvete skulle jag klara av att behålla maten när min kropp spände sig så krampaktigt.
Jag kände mig, trots omständigheterna, rätt så känslokall, jag hade inte planerat att gråta så jag tog inte med mig något papper. Jag satt bara där och för varje klockslag ökade ångesten i bröstet. Jag glömde bort att andas och kände paniken krypa i mig. Fokusen på mig själv bröts när jag hörde någon snyfta alldeles intill mig. Min 11 åriga lillebror grät. Han grät och vilade huvudet mot min låtsaspappas ärm. Jag kollade upp på honom och han var iskall. Jag kollade ner på lillebror igen och han höll ett fast tag i ärmen medans tårarna rann. Jag kollade över på mamma och liksom min låtsaspappa var hon iskall. När vi skulle sjunga så lyssnade jag bara på min mor och fokuserade på min andning. Mammas röst har alltid varit änglalik och passade sig väl till den här typen av sång.

Jag tappade kontrollen och grät. jag kan skriva hur långt som helst om resten av begravningen. Men jag orkar inte det. Jag är så trött. Jag har gråtit så mycket. För alla jag förlorat. Sen jag kom hem har jag bara legat i min säng och kollat på netflix.
Inte riktigt min dag idag bara.


Logga in för att kommentera