Riktigt namn:
Panda Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Nörda
Bor:
Med någon
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2008-08-15
efter 2 anfall av hyperventilation, och sveda i ögonen... är jag trött...
har vänt mig till Bup och hoppas på svar.
jag orkar seriöst inte med det här längre . varken det ena eller det andra.
för att självmord i mina tankar kan jag inte acceptera. det är att gå för långt. så snälla . sluta .
bara för att jag inte orkar leva med den smärtan betyder det inte att jagi nte kan kämpa för det som faktiskt är bra..
vet att jag egentligen lätt kunnat få bort denna smärtan med en ända mening utan mord.
men så långt vill jg inte gå... har blivit för fäst vid dig för att vilja släppa taget redan nu.
jag lovar att bättra på mig... så snälla jävla seperationsångest . försvinn....
jag lovar att visa mer engagemang... lovar att vara bättre ..så snälla ..försvinn..
vaknade nyss....helt svettig och ångestfull...det har bara gått 9 timmar.... kommer jag fortsätta att må så här i en hel månad?
jag klarar inte av det såhär...
jag klarar inte det här.
jag vill alltid bara veta att du finns här nära mig...oavsett om jag får psykbryt, är ledsen, arg eller glad,. veta att jag bara kan gå och krama om dig när jag känner fört. du behöver inte vara vid mig hela tiden men bara jag får veta att du någongång av dagen kommer tbax...
att veta att du faktiskt r så långt borta får mig att må jätte dåligt.
jag har ingen annan att prata med...
jag är rädd...
jag har en sån jävla seperationsångest så jag spricker inombords... om jag bara hade vänner att umgås med...
eller en hobby....
jag mår jätte dåligt....
ångestfull och depp...
är som en liten hund...
klarar mig inte utan den jag älskar...
jag vill bara kunna känna närhet..
desstto längre vi är tsm , dessto värre blir min seperationsångest.
jag ÄR inte besatt utav dig, och jag vill inte verka så jävla klängig. men jag mår jätte dåligt när jag inte får närhet.allt jag vill är bara att få somna i din famn.. vara i din famn, känna ditt hjärta slå..
men allt jag gör r att vara en idiot mot dig för att jag blir rädd...
det handlar inte om sex pengar , eller annat,... att känna närhet är bland det viktigaste för mig. på så sett vet jag , att jag inte är ensam...
och när jag känner mig ensam blir jag rädd...och kan bete mig dåligt..
jag menar inte att skrika och härja...
men ajg vet inte vad jag ska säga..
jag sover längre för att få en skans att sova vid dig så länge som möjligt.
är vaken så länge som möjligt för att få känna din närhet så mkt som möjligt.
vill ha sex så ofta som möjligt för att få mysa med dig så mycket som möjligt.
för en dag måste vi acceptera att vi inte kommer leva längre , och den dagen vill jag kunna kolla tbax och le åt minnena med dig...
så nej, jag klarade inte skiva hela texten tårfri...
och nej jag vill inte att du ska se mig eller höra mig gråta,
så ja, jag mår skit för allt.
och ja, att skriva långa jävligt meningslösa texter hjälper mig att må bättre.
allting som någonsin varit mellan oss försvann i ett ögonblick. vad fick jag utav det?
jo , du fick mig att må skit. jag fick depprestions ångest, seperationsångest, psykbryt på datorer , speciellt av folk som sitter vid datorer när de umgås med mig. 3 månader somnade jag till tomma skrik och tårar som blötte ned hela sängen. du har fått mig att hata allt och alla, gjort att jag förlorat de vänner jag hade genom mina social ångest.
i was a happy girl before....i used to be.
jag försöker skratta bort tankarna. men inte fan hjälper det... jag har inte förlåtit dig än. när vi snackar låtsas jag som att allting är okey... men i grunden hatar jag dig.
varför kan man inte bara säga sanningen från början ?
ist för att vänta tills en upptäcker det själv?
jag bara råkade se dina chattkonversationer när jag gick förbi...
att bli klassad som ''bara en kompis'' av någon man tror sig vara älskad av efter 14 månader.... är inget man vill efter att presic blivit av med sin allra närmaste vän och blev allvarligt sjuk i 2 veckor pga't.
att se allt du skrivit.... se alla ord. alla meningar..
att höra att man numera bara är ''någon''
man känner sig så värd då....
jag kunde inte äta på 2 dar pga jag inte klarade av att lämna rummet, för så fort jag skulle ta på mig kläder och försöka ta mig ut, bröt jag ihop ...
flera omgångar i duschen med kläderna på , för ja i duschen, kan ingen se att jag gråter...
fick sammanlagt max 10 timmar sömn den första veckan...
det värsta var att se dig varje dag, att sova i samma säng varje dag, att se dig flörta med andra varje dag, skriva till andra om hur dålig jag är, hur jag beter mig, hur jag inte duger till, hur han hellre velat sova med dem än mig , för jag är ju ''bara en kompis''
jag är ''bara någon''
trots att jag förut varit allvarligt sjuk, hamnat på sjukan, akuten etc. kan jag ju lätt säga att de månaderna var det värsta och mest smärtsammaste jag varit med om.
det värsta var inte att du bara dumpade mig .
det värsta var hur.
kunde du inte bara gjort det som en mänsklig varelse ist för att spela hemlig?
att låta mig själv ta reda på det med drastiska metoder... att låta mig må dåligt utav det senare..
att bli utskälld för att vara avtändande,
utpekad som dålig
att inte räcka till
att det finns bättre
att säga att man saknar sitt ex
känner att jag inte kommer kunna somna så bra om jag inte får skriva av mig lite.
jag måste bara få säga att jag älskar dig. jag har så ont i hjärtat just nu. vill bara ha din närhet.
i long for nothing else than for having you nearby....
blir galen. känner att nu när jag fått den sociala biten jag behövt, så mår jag så pass bra attjag verkligen kan känna vad jag vill nu .
jag vill ha dig i mina armar igen.
känns så fel att krama någon annan och tänka på dig....
speciellt en såndär varm och gosig kram....
åhh älskling..... ill tear my heart out.... i need you...
klart slut från mig. känns bättre nu .
'' i'll live for those who i love, and i would die for those who i love''
asså, fan vad tiden går fort.... jag kan tillochmed komma ihåg när jag var 3 år .....
jag var en liten barnrumpa som inte ville ha tjejkläder på mig, kort hår skulle det va, ville inte ha kläder på mig över huvud taget. sprang runt i bara trosor, ÄLSKADE att leka med vatten och eld<3
ÄLskade socker och choklad... brukade sno massa när mammsingen inte var hemma haha ...vad underbart det var att vara liten...16 år har gått sen jag föddes. det blir det ändring på imorn :3...
ska ut och träffa mina slagpåsar imorn (6) haha näe, mina söta goa små nördar ^^
hoppas det blir trevligt och att vädret lättar på lite så det blir lättare att vandra på stan.
sen ska jag hitta lite sexleksaker så jag kan få ha det lite trevligt he he he he ( evul smile)
sen förhoppningsvis kanske jag drar till älskipelski på tisdag :3<3
Älskar han något sådär bara jätte mycket <3
I try so hard to stay focused but yet im way to weak.
my head is messing around and hurts me with memories, words, and not so quite nice thoughts. it all make me feel so unsure about my life.
I've always known what i've always wanted. And i have never been this unsure before.
How can you love someone, but at the same time crying over it?
How are you suppose to respond to a thought you dont wanna think , tho you know its only the truth?
How are you suppose to live your life if you are afraid of almost every moving pieces?
How are you suppose to go on, when all the memories are haunting you?
Are you suppose to push away the one you love because you are afraid of losing em' ?
Are you suppose to hide, when you cant think about another reasonable answer?
Are you suppose to cry when you everything you ever wanted is in your palms of your hands?
why am i so afraid of my emotions?
why am i not good enought for me?
why cant i for once , NOT exist in my own life....?
why am i still alive , when there's no reason for it?
cuz i cant go on feeling like this..
i cant go on crying every night until i fall asleep....
i cant go on , feeling the pain in my heart..
i cant go on , crying over something that isnt even true..
i dont wanna have you all around me all the time...
how do you get rid of something that is a part of yourselfe?
How do you get rid of the memories thats haunting you?
HOW do you tell someone the truth.....without crying....?
the pain i feel is unbearable,
im fighting against myselfe
and i who thought that this was already over....
the memorise about me crying alone , screaming without sound. crying without confort... all alone..
THAT's my biggest fear....why?
why is the question, but yet. the answer i cannot tell.
ibland undrar man om det inte vore bättre att bara hålla sig till att vara singel livet ut. ta sex när jag behöver. strula om jag är kelsen.
umgås med vänner ist.
enkelt eller hur.
så slipper man allt med killar/ tjejer.
man slipper hela tiden känna sig orolig över dom, vara svartsjuk för det minsta.
slippa bråka om småsaker och missförstånd.
man slipper känna denna oehörda smärtan i bröstet så fort man är i från varann...
man slipper känna saknad, längtan, kärlek över huvud taget.
för att ...det känns som att ingenting känns värre än att vara ifrån den man älskar. det gör ont i bröstet på en..
hade varit skönt att inte behöva känna något. inte behöva känna sig tvingad till tillit och kärlek. inte bunden till någon. vilket liv. man skulle göra vad man än ville.
men ja. så kommer det till det totala motsatsen. jag har ju knappt vänner. så därför umgås jag med min dator , ritblock och kamera.
trot eller ej. jag får inte sex när jag vill. och jag är inte den personen som strular runt. så...
och ändå....den bästa känslan är närman väl träffas igen och får vara i dennes armar.
lite det som gör det värt.. känslan av trygghet, av närhet. att någon finns där. utan den känslan hade jag varit mer mentalt ostabil än vad jag redan är. och då är jag ändå ganska lågt nere.
jag vet att jag redan lovat mig själv att jag skulle bli känslokall efter allt som hände mig. men det gick ju åt helvete.
för att...i slutänden är det ända jag strävar mot denna känslan av att någon finns där vid mig. denna närhet . trygghet.
jag är RÄDD för att vara ensam, jag är rädd för ensamheten. jag är rädd för mörker. jag är rädd för att sociala med folk, jag är rädd för allt. även kärleken . hur bra den än är. är jag alltid rädd.
vet inte varför bara .
så även om jag hellre velat leva utan denna hemska smärtan. . . .
så lever jag med denna hemska smärtan. . . . .
jag kämpar emot mitt psyke...
jag försöker varje dag.
ibland går det bättre och andra dagar sämre.
har hört att jag , oavsett tillstånd är välldigt bra på att dölja hur jag mår och lever dagen ut med ett leende och skratt. inte av mina vänner som ajg inte har, utan av vuxna bekanta.
antar de har rätt..
mest vill jag kanske bara dölja för mig själv hur jag egentligen mår?
kanske bara ska sluta försöka ist...
