KOMPLICERADs blogg

Det var en tisdag. En fantastiskt underbar tisdag som visade sig skulle ge mig allt annat än fantastiska minnen. Egentligen kommer jag inte ens ihåg att det var en tisdag. Jag minns inte ens att det var den 14e juni. Det bara står överallt; Att pappa dog den 14 Juni 2011.

Jag borde egentligen skratta mig lycklig åt livet och allt jag har i det. Jag har goda vänner. Jag har bästa familjen. Fantastiska jobbkamrater. Finaste hunden. Snygga flörtar. Jag är ju faktiskt omringad av kärlek och skönhet i alla dess former. Men ändå känner jag mig tom. Så.. inte-levande.

Jag vill försöka se mina sociala framsteg som faktiskta framsteg, men jag misstänker att det inte ligger annat än likgiltighet och nonchalans bakom det. Att jag långsamt slutar bry mig. Det behöver dock inte vara något negativt; Man borde väl leva mer då, än vad man gör om man är rädd och varsam om livet? Samtidigt känns det tråkigt då jag blir lite vilsen i mig själv. Vad vill jag? Vad gör jag? Vad ska jag göra? Vad borde jag göra? Varför?

Jag vet inte. Detta kanske bara är en smashup av någon konstig bearbetning av sorg, eller så kanske jag blev såhär efter hjärnskadorna jag fick i olyckan. Eller så kanske jag skulle blivit såhär även om olyckan inte hänt. Det kanske bara är en fas alla går igenom i sitt liv? Jag vet inte. Vill jag veta? Vet inte.

Jag har i alla fall en "stor" ledig lucka i slutet på februari och då funderar jag på ta hunden med på en tågtrip ner till södra och fly från snön en stund. Vilket jag aldrig i livet skulle göra egentligen, men, varför inte? Kan bli roligt. Något utöver det normala, något jag kan behöva.

Idag var jag hos tandläkaren där dom tog bort min provisoriska tand och förberedde tandroten så att, med hjälp av min framtida tandställning, man kan dra ut den några millimeter.

Så nu väntar jag bara på få min tandställning och sen är det bara en operation kvar tills jag är färdig!!! Bara sådär 5 år efter olyckan kommer jag äntligen vara färdig med alla dessa läkarbesök och operationer! Wooo!!

Kul(!) att skriva med folk men what's up med att alla vill träffas hela tiden?

Vill inte. Kan inte. Ska inte.

UNDANTAG för någon människa som jag eventuellt kan tänkas träffa men annars så SLUTA. Vill ej träffas och sluta tjata om det!!

:(

Folk slutar oftast prata med mig för att jag ställer för mycket frågor. Men det är därför jag ställer frågor som folk börjar prata med mig.

Jag älskar frågor. Eller jag älskar att ställa frågor. Vill gärna spamma alla med frågor men vill ju inte anses som knäpp.

Men har du långtråkigt och vill ha något att göra så skriv så ska jag med glädje förhöra dig och ditt liv!

Är jag som öppnar imorgon så måste ställa alarm på 8.00 och jag vill bara knosa ihop livet och kasta det i papperskorgen när jag vet att jag måste upp så tidigt, åhhhhh.........

Ibland vill jag så gärna lägga mig ner. Falla ihop. Krypa tillbaka till det förflutna och gråta över det som en gång var så självklart. Isolerad från omvärlden. Släppa ut all ilska, sorg och saknad. Vara liten, svag och bräcklig för en stund. Bara en liten stund.

Men jag kan inte. Inte ensam. Jag är så rädd för att gå vilse i ett mörker där jag inte vill vara.

När jag gick ut i torsdags fick jag höra en rolig (ragg?)replik.
"Du är det perfekta exemplet på den fula ankungen som blev en svan.."
Det var från två killar som jag gått i samma klass med när vi gick grundskola. Efter det så förklarade båda att de försökt lägga till mig på facebook efter olyckan jag var med om, men att jag inte hade accepterat och att dom surnat efter det.
"Värst vad hon tror att hon är så bra då, trodde vi när du aldrig accepterade.."
Alkohol mina vänner. Alkohol...... Nu har jag i alla fall accepterat deras vänförfrågningar på facebook. En av dom frågade snart i chatten vad jag gjorde och jag svarade att jag just lagt mig i sängen, därpå svarar han "jag kan lägga dig i sängen;)"

Vill bara säga att trots detta vill jag inte kalla mig feminist. Jag skrattar lite för mig själv när jag tänker på detta. Dagen efter fortsätter min vardag och jag stöter på en kille som (tydligen)väntat på mig och han ska kramas och prata om att mysa med mig. Jag skrattar och flirtar tillbaka lite. Ska ha sex med honom och hans kompis om dryga 3 månader. Eller det är väl vad han tror i alla fall.

Tror många missbedömer mig. Jag är inte svag för att jag är ensam. Jag är inte tyst för att jag är blyg. Jag är inte desperat för att jag är singel. Jag väljer att vara ensam, jag väljer att vara tyst, jag väljer att vara singel och jag väljer att vilseleda folk i en skoningslös lustsorg för att en del förtjänar det.

Idag vill jag egentligen inte jobba. Jag vill ligga i min egna säng i min egna lägenhet men en (gärna mörkhårig) man bredvid mig. Mysas. Kyssas. Smekas. Med bra musik i bakgrunden och levande ljus.

Idag är jag bakis och så sinnes kramsugen. Kramas med mig. Måste vara någon med lite attityd för jag är inte så lätt att handskas med såhär dagen efter.

Mvh kräsen

BRÅVALLA OCH FOO FIGHTERS JU. Vad finns mer för roligt att göra? Som festival- och hitta-på-något-utan-för-min-stad-oskuld är jag taggad till tusen på göra något. Tipsa mig plzzzzzz!