Livet och allt vart det nu kommer från

Det var en tisdag. En fantastiskt underbar tisdag som visade sig skulle ge mig allt annat än fantastiska minnen. Egentligen kommer jag inte ens ihåg att det var en tisdag. Jag minns inte ens att det var den 14e juni. Det bara står överallt; Att pappa dog den 14 Juni 2011.

Jag borde egentligen skratta mig lycklig åt livet och allt jag har i det. Jag har goda vänner. Jag har bästa familjen. Fantastiska jobbkamrater. Finaste hunden. Snygga flörtar. Jag är ju faktiskt omringad av kärlek och skönhet i alla dess former. Men ändå känner jag mig tom. Så.. inte-levande.

Jag vill försöka se mina sociala framsteg som faktiskta framsteg, men jag misstänker att det inte ligger annat än likgiltighet och nonchalans bakom det. Att jag långsamt slutar bry mig. Det behöver dock inte vara något negativt; Man borde väl leva mer då, än vad man gör om man är rädd och varsam om livet? Samtidigt känns det tråkigt då jag blir lite vilsen i mig själv. Vad vill jag? Vad gör jag? Vad ska jag göra? Vad borde jag göra? Varför?

Jag vet inte. Detta kanske bara är en smashup av någon konstig bearbetning av sorg, eller så kanske jag blev såhär efter hjärnskadorna jag fick i olyckan. Eller så kanske jag skulle blivit såhär även om olyckan inte hänt. Det kanske bara är en fas alla går igenom i sitt liv? Jag vet inte. Vill jag veta? Vet inte.

Jag har i alla fall en "stor" ledig lucka i slutet på februari och då funderar jag på ta hunden med på en tågtrip ner till södra och fly från snön en stund. Vilket jag aldrig i livet skulle göra egentligen, men, varför inte? Kan bli roligt. Något utöver det normala, något jag kan behöva.