Jag förstår inte varför men verkar som om jag har en tendens att alltid lyckas sabba fina stunder. Omedvetet förvisso men fortfarande jobbigt. Jag önskar jag var ibtelligentare en så men antar att alla har sina sämre sidor och ett visst antal av dessa. Jag vill fina ett sätt att avbetinga det beteende jag har, frågan är hur då det är omedvetet. Har alsrig kunnat påverka mitt omedvetna medvetet så flrstår inte vad i mig som får mig att tro att jag kan lyckas nu.
Första tentan närmar sig snart, ska bli skönt att inkassera sina första högskolepoäng om allt nu går som jag hoppas. Har septum nu oxå, det e jobbigt när det e kallt. Wäh.
Gillar att vara vaken på natten. Önskar dock att jag somnat för 6 timmar sen då jag har ett seminarium om didaktik imorgon och inte har pluggat. Men de kommer lösa sig, tror jag. Är duktig på retorik och att improvisera. Piskan i det hela blir gruppen som är involverad då jag inte vill göra dem besvikna haha. Noroten antar jag blir betyget i kursens helhet. Det är roligt egentligen, hur vi funkar. Vissa skulle kunna göra nästan vad son helst för en bit mat medans andra inte gör simpla ting för stora mutor. Alla är kika olika som vi är lika. Alla är egoister men fortfarande har alla sina egna argument att hävda att de inte är egoister. Vi människor är bra olika.
Ett bra tag har jag haft själs teorier i bakhuvudet. Vad som händer när man dör liksom. Vad tror ni? Jag är dualist. Det innebär att jag tror att kroppen och själen är två olika saker. Men känner mer för att jiddra med kristendomen just nu. Folk hävdar att de tror på en allsmäktig skapelse. Ett övermänskligt ting. Jag ska nu förklara varför en gud ur mitt perspektiv inte är möjlig.
Under uppkysningstiden fanns det en filosof, är inte säker på om det var Kant eller Decartes, som började grunna lite. Han undrade vad man kan vara säker på angående verkligheten. Vad är det ända vi kan veta däkert? Han grunnade på detta en hel höst och bröt ner sin ideal bild av verkligheten biy för bit tills han fann det ting han kunde vara säker på. Sin egen existens. "cogito ergo sum" Jag tänker alltså finns jag. Det var vad han kom fram till och med det skapade han en grund att börja klättra upp från efter strävan att åtrrbygga sin verklighets bild. Hans andra steg var att gud existerade. Han menade att eftersom tanken på gud är helt perfekt kan inte vi simpla människor ha kommit på den tanken utan gud hade planterat den i. Vår skalle. Alltså fanns gud. Han pratade också om satan. Att denna demon fanns för att lura oss, att gå oss att ge efter för våra begär. Gud skyddade oss från demonen om vi var troende. Nu till mitt motargument. Jag tror inte att gud står över oss eller att satan gör det. Jag anser att vi står över gud. Annledningen är simpel då jag har tänket att allting har ett syfte. Om vi inte skulle tro på gud, vad skulle då hans syfte vara? Samma med demonen. Alltså är gud beroende av oss och inte vi av honom. Alltså står gud under oss. Jag kan sammanfatta det såhär: tänk er en triforce, en triangel gjord av tre trianglar. Två som bas, en som top. Om den översta är vår verklighet så kan de undre vara satan och gud. Men en triforce har äcen en fjärde triangel i mitten. Den är vi. Vi är i mitten och håller de andra samman för utan oss finns det inhen annledning för de andra att existera. Va tror ni som pallat läsa?
Allt e skrivet på mobilen så massa stavfel.
Godnatt
Imorgon skall jag ta hål i min näsa, hoppas att blodet inte kommer fräsa.
Ska oxå under veckans gång boka tid för tatto, fet tagg. Ska tattuera in Jake från adventure time men vet inte riktigt var jag vill ha honom. Tänkte nog ha han på foten. Sen ska jag börja spara pengar till chest piece, kommer bli awsome och har börjat skapa mig en bild av vad jag vill ha. taggar.
Faktiskt så mår jag bra just nu. Inget att klaga på förutom att man inte kommer kunna åka bräda länge till och de suger. Lite emo över det. Vill träffa min dude, han är saknad. Tänker våldgästa hans fina stjärt när han blivit frisk.
Vill utföra någon form av handling som kommer leda till att jag hamnar i en fett jobbig situation. Jag vet dock inte vad men kände bara för att få känslan som man får när man klarat sig ur en svår situation helt enkelt. Det är en härlig kick liksom.
Trött och borde diska men de orkar jag inte. Vill ha de fint när ja drar hem folk men Coffe får överleva haha. Sitter och taggar inför puff puff och borderlands 2 lan. kommer bli soft.
har dock rökt lite för ofta nu de senaste, borde nog chilla lite på det men de e ingen fara säkert.
Igår så puffade jag och några klasskompisar hos mig vid 13 tiden. vid 16 kicka dom och då somna jag. vaknade 02:14 as pigg. så jag puffade lite till då och sov till 16:12 idag. fett utvilad och seg. Mår riktigt gött i kroppen iaf.
Klockan är över 11 och min Captain Morgan är snart slut. Faktiskt känner jag mig inte det minsta full. Det är konstigt, för ni som känner mig vet att jag är en fruktansvärt lättpåverkad person.
Jag har aldrig sett varken alkohol eller droger som en direkt lösning när man mår piss, men idag verkade inte psyket vilja ge med sig då det varit en del idag. Så jag tänkte, vafan lite kanske det hjälper? Men verkar som jag har fel. Jag har svårt att förstå mig själv idag så det verkar sluta med att jag sitter och gnäller till Internet i ett naivt försök att må bättre trots att jag har baktanken att detta försök blir förgäves. Även om nu så skulle vara fallet, så hjälper det alltid att skriva av sig, tror jag i alla fall.
Det var jävligt längesedan jag bloggade såg jag nu, har inte heller någon som helst aning om varför jag gör det på ec. Sen jag skrev senast, och gnällde om min otur med sex, så har jag flyttat hemifrån, börjat högskolan etc.
Så det som gör att mitt psyke inte mår något vidare är många saker.
Det hela började en sen sen kväll för ett litet tag sen. Jag pratade med min bästa vän som mådde dåligt just då. Grejen var att jag började dra linjer mellan ämnet vi diskuterade och mig själv då jag alltid letar efter ting jag kan relatera till. Dock blev det istället en ond spiral. Jag kunde den kvällen inte somna då mitt huvud bestod av en fet konflikt. I konflikten så deltog mina ideologier, Mitt samvete, Min självkänsla, Min självdisciplin etc... Kortsagt så var min bild av mig själv ostadig och under nattens gång så suddades den bild jag haft av mig ut. Jag vet inte längre vad jag tycker eller vad jag vill. Jag hade ett mål men istället för att hålla käften, le och låtsas som om det var det jag ville började jag ställa alla onödiga jävlar frågor.
Frågor är i grunden alltid simpla, de ställs för att få fram ett svar. Om svaret inte kommer fram så återstår alltid frågan. Om huvudet är fullt av frågor istället för svar så vet nog alla människor att man inte mår något vidare. Redigera alla frågor så att de blir djupa samt emotionella så når man ungefär dit jag är nu.
Jag har också fallit offer för min naivitet än en gång och jag börjar bli jävligt trött på att jag ständigt inbillar mig saker, är blödig och har ett alldeles för stort jävla överseende. Jag hatar att såra folk eller vara riktigt elak generellt, även om personen ifråga har varit det mot mig. Det är inte så att jag försöker sätta mig över alla utan snarare att det sättet jag alltid har prioriterat mig själv och andra inte verkar funka. Känns som att jag spelar tennis. Jag slår över varje boll men får sällan en boll tillbaka. Det finns dock en del som slår bollar tillbaka, de är inte många men de finns. Om de inte hade gjort det så vet jag inte vad jag hade gjort just nu eller om jag funnits just nu. Rolig tanke om man tänker efter liksom.
Jag har sen jag var rätt liten velat utbilda mig till lärare och nu läser jag ju lärarprogrammet på högskolan. Grejen är dock att jag inte längre förstår varför jag skall ägna fem år av mitt liv på att plugga som en gnu för att sedan stå och babbla framför en grupp ungdomar som skiter i det jag säger och bara vill ut från klassrummet. Känns som slöseri med tid.
Om man sammanfattar allt vad jag har skrivit so far så känns det som om jag inte ser en mening med min existens och det är väll lite så det är. Jag äter, pluggar, skiter, sover etc men till vilken nytta? Vad är målet jag strävar efter? Hur skall en person kunna engagera sig om den inte har ett mål, en belöning, att sträva efter? Det vet jag inte. Istället låtsas jag bara att jag gillar läget och går lugnt och fint med i det fuckade system som kallas samhälle.
Jag skulle vilja ha en sak. En sak skulle få mig att må bra. saken ifråga är en person, dessvärre är det en omöjlig önskan då jag inte kan återuppväcka de döda. Jag har alltid tryckt undan alla minnen jag har med den personen och låst in dem långt bak i mitt undermedvetna för jag blir ledsen och förtvivlad när jag tänker på dem då saknaden är enorm. Idag så hittade en person nyckeln och låste upp. Omedvetet.
Så just nu är min skalle en virvel av kännslor och minnen, gött asså(Y)
Alla handlingar vi utför är i grunden egoistiska. Det finns faktiskt ingen handling som du utför som inte har en egoistisk baktanke i ditt medvetande eller ditt undermedvetna. Så varenda jävel här i världen är egoister, inte förvåndad
