Jinekologens blogg

Fick en fin, charmig och funktionalistisk bong hem i posten idag, den var trasig så jag är inte på bästa möjliga humöret. Går det att Limma akrylplast?

Le bong:

Hade en jätte realistisk dröm som jag skrev ner när jag vaknade.

Disciplin

Oktober. Dagarna blev allt kortare och lugnet sänkte sig snabbare över staden. Lugnet var natten, det kalla och omfamnande. Inga lampor var tända, det enda ljuset i lägenheten kom från gatubelysningen utanför fönstret. Enkla, färglösa kontraster fyllde lägenheten. Den var inte mycket för ögat. Ett stort rektangulärt rum på 35kvm med ett litet kök och ett förvånansvärt rymligt badrum för en etta. Rummet var öppet och såg mycket större ut än det var med tack vare de få möblerna. En säng, ett grått skrivbord med en laptop på, en tv och stolen. Stolen i hörnet vid fönstret. Själva stolen i sig var inget märkvärdig och var säkerligen köpt på Ikea för ett flertal år sedan, det var stolens syfte som gjorde den såpas unik. I vanlig ställning, benen rakt ner med armarna vilande på respektive lår och sänkt hängande huvud, satt han. Efter att ha vaknat och naivt försökt trycka i sig någon form av föda så hade han, som alltid, satt sig. Väntat. Förberett sig. Han återkom till verkligheten när mobilen på fönsterbrädan vibrerade, alarmet hade äntligen ringt och en stor sten lyftes från hans bröst. Han grävde i fickan på de mörka, slitna jeansen och fiskade slutligen upp den lilla plastpåsen. Nyckeln. Allt skulle snart bli bra igen, snart skulle han inte mer behöva tänka eller oroa sig. Han tog upp det lilla aluminium paketet och vecklade ut det. Fyra bitar varav en skulle vara tillräckligt stark dos för en "härlig kväll". Han svalde dem direkt och återgick än en gång tillbaka till den vanliga ställningen i stolen. Snart. Snart skulle barriären vara uppe igen och allt skulle vara bra. Härligt. Lättsamt. Men tiden är som en buss, precis som den kan åka förtidigt kan den även bli väldigt sen och i det här fallet var bussen sen. Det var i alla fall så det kändes. En timme innan han skulle öppna sina gröna tomma ögon igen och ge sig av. En timme för att de skulle slå till. En timme för att barriären skulle vara på plats. När mobilen äntligen vibrerade så reste han sig. Rummet var mörkare än innan men allt annat än färglöst. Alla små detaljer kom till liv. Allt kändes. En belåten suck innan han drog på sig den blå och svart rutiga skjortan.

Han var sen, som alltid. Tid hade aldrig varit något han kunnat uppskatta. Tiden hade alltid känts som ett hinder. Den existerade dock tydligt och det var ett oförnekligt faktum. Det var kyligt, nästan nollgradigt. Vinden fläktade härligt och han strök handen igenom det snaggade bruna håret. Hans gång var skakig och oregelbunden. Det var för mycket för hjärnan att ta in på en gång så allting smälte och blandades samman. Detta var barriären. Med hjälp av denna snea realbild gick det att lägga allt under mattan. Det brukar gå för alla, att skjuta undan saker långt bak i minnet och hoppas att de aldrig kommer fram igen. Det var dock inte så för honom. Allt som han tryckte in under sängen skrek och vägrade. Så fort han vänt ryggen till och vågat slappna av slängde de sig mot honom och trängde sig in i hans skalle. Det var därför han behövde nyckeln för att skapa sin barriär. Då var han säker, han kunde slappna av. Beteendet må kännas självdestruktivt men det var hans väg. Har man bränt alla broar får man vada igenom floden och det är inte alltid lätt. Har man tur kan man finna en båt och ändå ta sig över. Nyckeln var hans båt. Med den lyckades han ta sig över varje dag.

Han närmade sig äntligen och var inte så sen som han först trott. Musiken hördes redan. Han kom fram till den stora röda tegelbyggnaden. Gick förbi kön och ignorerade alla arga rop. Vakten släppte in honom och sa något om tiden. Han lyssnade inte. Väl därinne var musiken på högsta volym. Varje bas slag från de många högtalarna vibrerade i hela kroppen och alla dansande kroppar for runt i färghavet från lasrarna. Något tog tag i hans axel och ledde honom genom publiken till mitten där ringen var. Reglerna var enkla. Slå den andra tills han inte reser sig, lyckas du får du pengar, misslyckas du så kan du aldrig veta vart du hamnar. Den var en stor underjordisk verksamhet som lockade stora folkmassor. Han hade första gången kommit dit av misstag. Det hade varit för tre år sidan och innan allt hade inträffat. Nu var det en annan situation gentemot då. Han skulle in i ringen, han var sen och publiken var vansinnig. Drogade hela bunten och på jakt efter något som skulle evolvera hela deras tripp. Han gick vant in under trossarna som markerade ringens gränser och spände blicken i mannen på andra sidan. Mannen var längre och större, men det betydde ringa. Allt handlade om disciplin. Utan disciplin kommer man ingenstans i världen. Mannen med mikrofonen och de lysande kläderna talade till publiken. Han var alldeles för väck för att förstå vad mannen sa. Ibland när mannen i de lysande kläderna hade avslutat en mening så jublade publiken och därav antog han att mannen i de lysande kläderna gick igenom regler och vad som komma skulle. Musiken tystnade äntligen. Alla var tysta. Han tog av sig den blå och svartrutiga skjortan från carlings, blottade sin muskulösa och ärrade överkropp. Start signalen gick och alla runt omkring började jubla, skrika, vråla. I ett desperat försök att hålla sin sköra snea värld samman stapplade han in i ringen mot sin motståndare.

First off all there's one thing you need to know about Mirakel Matte before we step into this marvelous tale. He is tall, pale as the virgin snow. His eyes are blue but deep and empty. You notice him easily because of his uniqe haircut. It's as orange as a pureblooded gingers, cut perfectly in a shiny bowl like Rock Lee from Naruto. He wore no robe over his pale torse, that was swamped by pimples. He were Bjorn Borg(A famous brand in Sweden) underwear and some baggy ripped dude jeans. His feet where bare since he never had the energy to put on shoes. Why no energy? It's in fact a quite simpel question and it will recive the response when this humble tale begins..... NOW

Mirakel Matte where up with the sunrise, it was a good day and the birds sang in the few trees that enchanted the concrete jungel of Bergsjön where Mirakel Matte lived. He drew his lazy ass out of his bed and took his pants from the chair of fuzzy twinkly times. With a joint resting natrually by his left cheek he bagan the morning exercise, cock push ups. Tho a few men are able to preform such an acrobatic masterpiece as cock push ups no man can do the cock push up that Mirakel Matte does. Why? Because Mirakel Matte don't push him self up. Oh no. He pushes the earth down. This was the day when IT would ocur, The battle with Burgrand the Ballscratcher.

So ends The tale of the humble Mirakel Matte, Chapter 1.

Min käre vän kommer idag och ställer, små saker som lyser upp ens vardag.

Överväger att ta snakebites igen, kanske skulle varit nice

Tror jag vill tattuera in en fet oldschool fyr med lite bakgrund.

"Afraid Of Me"


I'm so
Hidden and you're never gonna see
I'm cold
Forgiven all because of my beliefs
I'm no
Body that you ever wanna be
Cause I know that the world is afraid of me

Now you can try to sedate me, assassinate or just hate me
But there's nothing that you can do to me lately
Now I'm greatly accepted in the mind so I'm confused and intertwined
From being rejected so many times, I wanna leave it all behind
So kind of you to pick up the album and give it a try for once
And run and tell your homies that these motherfuckers will die for us

So many questions, fingers pointing for answers
Suggesting that I'm the cancer that lingers inside the pasture
With green grass up to my neck, and situations that's too fast
To think about and most people can't dream about
A hundred million miles and every single second
And every time you hear this record I want you to feel me on every sentence
Reminisce from descendants of past treasures
We'll embark on a journey that'll stay alive forever
Plus I would stand over on my side of the fence
Regardless of the circumstances or the consequences

I am my own worst enemy
I'm not the smartest motherfucker and shit, I don't pretend to be
And why I am the way I am is not a mystery
My mind's not in proper working order or in therapy
Deranged, confused and mentally abused
Life's been hanging on a string so what the fuck I got to lose?
And what the fuck I got to prove to you?
If you don't know me by now, you'll never know me
You can put that on my real homies
I got problems and they stack like bills
And I relate to the broken, bleeding heart love killed
And I waited in the shadows, awake in the dark
Hoping to talk to the passed on, I'm falling apart
I'm such a mess and decisive, I'm fading away
I'm out of touch with society and living today
Never relying on my sanity, I threw it away
To become the maniac that's got your attention today

Can you keep a secret?
Well I'm afraid of the world because they want me to die, can you believe it?
But I'm still alive... and been floating since '95
With my chin held high but I'm so dead inside
Let the problems just roll and put them back into a pile
Because it's just a bunch of shit that I can't deal with right now
And I'm tired of always guessing and messing it up again
And the next day it's even deeper and I'm steady sinking in

I took a look at myself and came to grips with what I found
It was a vision of a child, disturbed and broke down
No soul, no heart because I gave it away
No time for feeling sorry, I'll grieve another day
And all those tears are stored in storm clouds
That hover above me and cover the ugly
Continued to haunt me when I was feeling low
That's the same reason I hold on and never let go

Är så jävla klantig när jag dricker, orkar inte.

Go morn,

Ett tag sen ja skrev av mig så passar på när ja e full. Hatar för övrigt att knulla när ja druckigt då ja ibte kan komma typ. Ja gillar inte att öppna mig för folk o snacka om de förflutna men ibland är de ett måst dåde är det första steget när man bygger upp ärlighet. Nackdelen när jag gör det är att det tar sån jävla tid för mig att pressa tillbaka alla minnen och tankar så jag mår alltid piss när jag gjort det, speciellt på nätterna. Orkar inte. Wäh.

Jag är jävligt bra på att luras. Tyvärr bara när det gäller mig själv. Att det ska få gå sån jävla tid innan man tillslut inser vilken idiot man är. Jag har trott att jag tagit ansvar, skött mig etc men inser nu hur jävla fel jag har haft det. Jag är inte så duktig som jag trott och jag har fan inte tagit ansvar. Det jag misskött främst är min ekenomi. Det är inte så att jag är pank och förlorar min lya utan jag har bränt en jävla massa pengar i onödan på sprit, elektronik, kläder och weed. Märkte det först idag hur dålig koll jag hade och det var ett hårt bakslag. Har slössat mycket mer än jag behövt sedan jag fyllde 18 förra året och nu har det nått punkten där alla mina sparade pengar är borta. Körkortspengarna and you name it. Bara för att jag inte kunde tänka med det deformade organ jag kallar hjärna. Jag gnäller inte utan jag är förbannad och vette fan hur jag skall få ur mig det. Jag menar, jag vill tattuera mig, jag vill resa, jag vill ta körkort och allt detta hade varit fullt möjligt om jag nyttjat min skalle istället för att supa och droga ner den.

Alla lektioner har väll ett pris men denna var fan inte billig. Jag har iaf nu kommit underfull med hur korkad jag har varit och istället för att bryta ihop i självömkan är det bara att ta till sig det och inse att det e en ny chans och jag skall vara jävligt glad att jag fått den. Min historia lärare tjatade alltid om att man skulle våga vara vuxen. Tror jag nu, snart fyra å senare, äntligen förstått innebörden.