Dröm

Hade en jätte realistisk dröm som jag skrev ner när jag vaknade.

Disciplin

Oktober. Dagarna blev allt kortare och lugnet sänkte sig snabbare över staden. Lugnet var natten, det kalla och omfamnande. Inga lampor var tända, det enda ljuset i lägenheten kom från gatubelysningen utanför fönstret. Enkla, färglösa kontraster fyllde lägenheten. Den var inte mycket för ögat. Ett stort rektangulärt rum på 35kvm med ett litet kök och ett förvånansvärt rymligt badrum för en etta. Rummet var öppet och såg mycket större ut än det var med tack vare de få möblerna. En säng, ett grått skrivbord med en laptop på, en tv och stolen. Stolen i hörnet vid fönstret. Själva stolen i sig var inget märkvärdig och var säkerligen köpt på Ikea för ett flertal år sedan, det var stolens syfte som gjorde den såpas unik. I vanlig ställning, benen rakt ner med armarna vilande på respektive lår och sänkt hängande huvud, satt han. Efter att ha vaknat och naivt försökt trycka i sig någon form av föda så hade han, som alltid, satt sig. Väntat. Förberett sig. Han återkom till verkligheten när mobilen på fönsterbrädan vibrerade, alarmet hade äntligen ringt och en stor sten lyftes från hans bröst. Han grävde i fickan på de mörka, slitna jeansen och fiskade slutligen upp den lilla plastpåsen. Nyckeln. Allt skulle snart bli bra igen, snart skulle han inte mer behöva tänka eller oroa sig. Han tog upp det lilla aluminium paketet och vecklade ut det. Fyra bitar varav en skulle vara tillräckligt stark dos för en "härlig kväll". Han svalde dem direkt och återgick än en gång tillbaka till den vanliga ställningen i stolen. Snart. Snart skulle barriären vara uppe igen och allt skulle vara bra. Härligt. Lättsamt. Men tiden är som en buss, precis som den kan åka förtidigt kan den även bli väldigt sen och i det här fallet var bussen sen. Det var i alla fall så det kändes. En timme innan han skulle öppna sina gröna tomma ögon igen och ge sig av. En timme för att de skulle slå till. En timme för att barriären skulle vara på plats. När mobilen äntligen vibrerade så reste han sig. Rummet var mörkare än innan men allt annat än färglöst. Alla små detaljer kom till liv. Allt kändes. En belåten suck innan han drog på sig den blå och svart rutiga skjortan.

Han var sen, som alltid. Tid hade aldrig varit något han kunnat uppskatta. Tiden hade alltid känts som ett hinder. Den existerade dock tydligt och det var ett oförnekligt faktum. Det var kyligt, nästan nollgradigt. Vinden fläktade härligt och han strök handen igenom det snaggade bruna håret. Hans gång var skakig och oregelbunden. Det var för mycket för hjärnan att ta in på en gång så allting smälte och blandades samman. Detta var barriären. Med hjälp av denna snea realbild gick det att lägga allt under mattan. Det brukar gå för alla, att skjuta undan saker långt bak i minnet och hoppas att de aldrig kommer fram igen. Det var dock inte så för honom. Allt som han tryckte in under sängen skrek och vägrade. Så fort han vänt ryggen till och vågat slappna av slängde de sig mot honom och trängde sig in i hans skalle. Det var därför han behövde nyckeln för att skapa sin barriär. Då var han säker, han kunde slappna av. Beteendet må kännas självdestruktivt men det var hans väg. Har man bränt alla broar får man vada igenom floden och det är inte alltid lätt. Har man tur kan man finna en båt och ändå ta sig över. Nyckeln var hans båt. Med den lyckades han ta sig över varje dag.

Han närmade sig äntligen och var inte så sen som han först trott. Musiken hördes redan. Han kom fram till den stora röda tegelbyggnaden. Gick förbi kön och ignorerade alla arga rop. Vakten släppte in honom och sa något om tiden. Han lyssnade inte. Väl därinne var musiken på högsta volym. Varje bas slag från de många högtalarna vibrerade i hela kroppen och alla dansande kroppar for runt i färghavet från lasrarna. Något tog tag i hans axel och ledde honom genom publiken till mitten där ringen var. Reglerna var enkla. Slå den andra tills han inte reser sig, lyckas du får du pengar, misslyckas du så kan du aldrig veta vart du hamnar. Den var en stor underjordisk verksamhet som lockade stora folkmassor. Han hade första gången kommit dit av misstag. Det hade varit för tre år sidan och innan allt hade inträffat. Nu var det en annan situation gentemot då. Han skulle in i ringen, han var sen och publiken var vansinnig. Drogade hela bunten och på jakt efter något som skulle evolvera hela deras tripp. Han gick vant in under trossarna som markerade ringens gränser och spände blicken i mannen på andra sidan. Mannen var längre och större, men det betydde ringa. Allt handlade om disciplin. Utan disciplin kommer man ingenstans i världen. Mannen med mikrofonen och de lysande kläderna talade till publiken. Han var alldeles för väck för att förstå vad mannen sa. Ibland när mannen i de lysande kläderna hade avslutat en mening så jublade publiken och därav antog han att mannen i de lysande kläderna gick igenom regler och vad som komma skulle. Musiken tystnade äntligen. Alla var tysta. Han tog av sig den blå och svartrutiga skjortan från carlings, blottade sin muskulösa och ärrade överkropp. Start signalen gick och alla runt omkring började jubla, skrika, vråla. I ett desperat försök att hålla sin sköra snea värld samman stapplade han in i ringen mot sin motståndare.