Jag har varit duktig, avsatt nästan två hela dagar för att skriva sista delen på en hemtenta. Jag har planerat en tydlig struktur och rullar sakta fram i ordantal. Efter ca 9 timmars arbete ser det perfekt ut, bara några rader på referens listan! Det måste firas med en cigg, som jag går och köper på shell. Kommer hem. Datorn hade omstartats, windows update. Hela den jävla uppsatsen var borta då min inkompetenta hjärna inte kunde komma på den jävligt obvious idén att spara skiten. Någon gång. Under de nio jävla timmarna. Men vad gör man? Efter att ha gått löss på elementet likt tjur med vårkänslor och slått sönder knogarna så får man våga vara vuxen lite. Det är bara att bita ihop, rulla en och ge sig fan på att göra skiten igen.
Att inte kunna sova är dåligt, blir att men spenderar nätterna i LoL. Detta hade kanske inte varit så tokigt om det inte var så att ryssarna kommer fram likt de där svarta små obehagliga natt dvärgarna i "Ronja rövardotter" så fort de e natt i EUW.
Ska också tilltandläkaren om 2 timmar, fan va livet leker.
Jag skäms. Jag skäms något otroligt över min generation. Den enda generation som varit mer blåst är den kommande men det är ett resultat av oss.
Något gott om dagens ungdomar är de är jävligt duktiga på att simma. Simma i samma jävla flod som deras "förebilder". Jag önskar att jag kunde säga att jag syftade på föräldrar men tyvärr så dyrkar majoriteten kändis ikoner. Jag är trött på att allting skall vara på ett visst sätt, gå en viss väg och ha en förutsedd utgång. Nästan alla strävar efter sina definitioner av stjärnor, vilket i praktiken låter vackert och abstrakt. Visst, kändisar och andra ikoner i samhället har framgång, men det är tack vare oss. Vår inkompetens och naivitet har gett dem de positioner de har idag. Så vi har inga andra än oss själv att skylla och det svider. Det värsta är ovetandet, att alla bara accepterar alla normer och böjer sig åt det håll vinden blåser utan att ifrågasätta.
Så sammanfattningsvis är världen helt grå. All färg betraktas som udda och stöts bort för vi är rädda för det som inte passar in i vår generations samhälles infrastruktur. Ingen står upp, ingen ställer frågor.
Politik anser jag vara en av det värsta bovarna då den lurar de individer som faktiskt har något bakom skallen. De luras att det har ett val, att det har en röst som faktiskt kan höras.
Det jag syftar på är att politik kan förändra detaljer, men för en riktig reform krävs det att någon jävel för en gångs skull vågar öppna locket på lådan och kika över kanten.
Visst, många hävdar sig vara den person som faktiskt vågar kika och det kan självklart vara en sanning men ser vi en glimten av någon förändring? Nej, för förändring är farligt. De få som har intellekt, visioner, disciplin och en gnutta naivitet kan tillslut nå en position som ger dem en viss grad inflytande men för att då kunna göra den nödvändiga reformen måste de gå emot systemet. Samma system som givit dem jobb, bostad och ett "betydelsefullt" liv. Det kommer inte hända för ingen vill ge upp tryggheten av ett säkert och funktionellt liv.
Jag är inte den smartaste men jag är iallafall medveten. Jag gillar färg, naivitet och drömmar då jag anser att det är bland det enda som kan skilja oss från mängden. Så jag är fast i en grå låda och jag gillar det inte. Jag har ett funktionellt och tryggt liv men jag gillar det inte. Jag klagar inte över min lott i livet utan samhällets definition av ett liv.
Första gången jag rökte gräs blev jag glad. Det var något nytt och häftigt. Fysiskt såg allting ut att ha färg, även asfalt och betong. Tankarna började flöda som om någon öppnat en låst dörr i min skalle som aldrig var menad att öppnas. Jag har provat andra substanser som E och LSD då dessa med skall "öppna" det inre ögat. Jag anser att den metaforen är rimlig, men jag skulle vilja påstå att det inte är direkt ett inre öga som öppnas utan en inre person som får resa sig för första gången och se på vad den vill, hur den vill, utan att direkt bli korrigerad och satt på plats. För denna personen är farlig då den ständigt kommer sträva mot våra naiva drömmar och visioner; gå emot systemet.
Jag tar narkotika klassificerade substanser för att jag är trött på att leva i något som är en porrlös version av fifty shades of gray. Jag vill ha lite färg i mitt liv.
Fick en fin, charmig och funktionalistisk bong hem i posten idag, den var trasig så jag är inte på bästa möjliga humöret. Går det att Limma akrylplast?
Hade en jätte realistisk dröm som jag skrev ner när jag vaknade.
Disciplin
Oktober. Dagarna blev allt kortare och lugnet sänkte sig snabbare över staden. Lugnet var natten, det kalla och omfamnande. Inga lampor var tända, det enda ljuset i lägenheten kom från gatubelysningen utanför fönstret. Enkla, färglösa kontraster fyllde lägenheten. Den var inte mycket för ögat. Ett stort rektangulärt rum på 35kvm med ett litet kök och ett förvånansvärt rymligt badrum för en etta. Rummet var öppet och såg mycket större ut än det var med tack vare de få möblerna. En säng, ett grått skrivbord med en laptop på, en tv och stolen. Stolen i hörnet vid fönstret. Själva stolen i sig var inget märkvärdig och var säkerligen köpt på Ikea för ett flertal år sedan, det var stolens syfte som gjorde den såpas unik. I vanlig ställning, benen rakt ner med armarna vilande på respektive lår och sänkt hängande huvud, satt han. Efter att ha vaknat och naivt försökt trycka i sig någon form av föda så hade han, som alltid, satt sig. Väntat. Förberett sig. Han återkom till verkligheten när mobilen på fönsterbrädan vibrerade, alarmet hade äntligen ringt och en stor sten lyftes från hans bröst. Han grävde i fickan på de mörka, slitna jeansen och fiskade slutligen upp den lilla plastpåsen. Nyckeln. Allt skulle snart bli bra igen, snart skulle han inte mer behöva tänka eller oroa sig. Han tog upp det lilla aluminium paketet och vecklade ut det. Fyra bitar varav en skulle vara tillräckligt stark dos för en "härlig kväll". Han svalde dem direkt och återgick än en gång tillbaka till den vanliga ställningen i stolen. Snart. Snart skulle barriären vara uppe igen och allt skulle vara bra. Härligt. Lättsamt. Men tiden är som en buss, precis som den kan åka förtidigt kan den även bli väldigt sen och i det här fallet var bussen sen. Det var i alla fall så det kändes. En timme innan han skulle öppna sina gröna tomma ögon igen och ge sig av. En timme för att de skulle slå till. En timme för att barriären skulle vara på plats. När mobilen äntligen vibrerade så reste han sig. Rummet var mörkare än innan men allt annat än färglöst. Alla små detaljer kom till liv. Allt kändes. En belåten suck innan han drog på sig den blå och svart rutiga skjortan.
Han var sen, som alltid. Tid hade aldrig varit något han kunnat uppskatta. Tiden hade alltid känts som ett hinder. Den existerade dock tydligt och det var ett oförnekligt faktum. Det var kyligt, nästan nollgradigt. Vinden fläktade härligt och han strök handen igenom det snaggade bruna håret. Hans gång var skakig och oregelbunden. Det var för mycket för hjärnan att ta in på en gång så allting smälte och blandades samman. Detta var barriären. Med hjälp av denna snea realbild gick det att lägga allt under mattan. Det brukar gå för alla, att skjuta undan saker långt bak i minnet och hoppas att de aldrig kommer fram igen. Det var dock inte så för honom. Allt som han tryckte in under sängen skrek och vägrade. Så fort han vänt ryggen till och vågat slappna av slängde de sig mot honom och trängde sig in i hans skalle. Det var därför han behövde nyckeln för att skapa sin barriär. Då var han säker, han kunde slappna av. Beteendet må kännas självdestruktivt men det var hans väg. Har man bränt alla broar får man vada igenom floden och det är inte alltid lätt. Har man tur kan man finna en båt och ändå ta sig över. Nyckeln var hans båt. Med den lyckades han ta sig över varje dag.
Han närmade sig äntligen och var inte så sen som han först trott. Musiken hördes redan. Han kom fram till den stora röda tegelbyggnaden. Gick förbi kön och ignorerade alla arga rop. Vakten släppte in honom och sa något om tiden. Han lyssnade inte. Väl därinne var musiken på högsta volym. Varje bas slag från de många högtalarna vibrerade i hela kroppen och alla dansande kroppar for runt i färghavet från lasrarna. Något tog tag i hans axel och ledde honom genom publiken till mitten där ringen var. Reglerna var enkla. Slå den andra tills han inte reser sig, lyckas du får du pengar, misslyckas du så kan du aldrig veta vart du hamnar. Den var en stor underjordisk verksamhet som lockade stora folkmassor. Han hade första gången kommit dit av misstag. Det hade varit för tre år sidan och innan allt hade inträffat. Nu var det en annan situation gentemot då. Han skulle in i ringen, han var sen och publiken var vansinnig. Drogade hela bunten och på jakt efter något som skulle evolvera hela deras tripp. Han gick vant in under trossarna som markerade ringens gränser och spände blicken i mannen på andra sidan. Mannen var längre och större, men det betydde ringa. Allt handlade om disciplin. Utan disciplin kommer man ingenstans i världen. Mannen med mikrofonen och de lysande kläderna talade till publiken. Han var alldeles för väck för att förstå vad mannen sa. Ibland när mannen i de lysande kläderna hade avslutat en mening så jublade publiken och därav antog han att mannen i de lysande kläderna gick igenom regler och vad som komma skulle. Musiken tystnade äntligen. Alla var tysta. Han tog av sig den blå och svartrutiga skjortan från carlings, blottade sin muskulösa och ärrade överkropp. Start signalen gick och alla runt omkring började jubla, skrika, vråla. I ett desperat försök att hålla sin sköra snea värld samman stapplade han in i ringen mot sin motståndare.
First off all there's one thing you need to know about Mirakel Matte before we step into this marvelous tale. He is tall, pale as the virgin snow. His eyes are blue but deep and empty. You notice him easily because of his uniqe haircut. It's as orange as a pureblooded gingers, cut perfectly in a shiny bowl like Rock Lee from Naruto. He wore no robe over his pale torse, that was swamped by pimples. He were Bjorn Borg(A famous brand in Sweden) underwear and some baggy ripped dude jeans. His feet where bare since he never had the energy to put on shoes. Why no energy? It's in fact a quite simpel question and it will recive the response when this humble tale begins..... NOW
Mirakel Matte where up with the sunrise, it was a good day and the birds sang in the few trees that enchanted the concrete jungel of Bergsjön where Mirakel Matte lived. He drew his lazy ass out of his bed and took his pants from the chair of fuzzy twinkly times. With a joint resting natrually by his left cheek he bagan the morning exercise, cock push ups. Tho a few men are able to preform such an acrobatic masterpiece as cock push ups no man can do the cock push up that Mirakel Matte does. Why? Because Mirakel Matte don't push him self up. Oh no. He pushes the earth down. This was the day when IT would ocur, The battle with Burgrand the Ballscratcher.
So ends The tale of the humble Mirakel Matte, Chapter 1.
