Följande text kommer vara patetisk och verkligen helt onödig för dig att läsa.
Jag har alltså lyckats göra det igen. Bara för en inställning och gnutta hopp så står man vid botten av den ohyggligt långa trappan igen. Blickar upp och kan fortfarande inte greppa hur fallet hände. Bara att stå raserad och arg. Att finna fantastiska människor, knyta band med dem och sedan bara klippa det helt plötsligt är inget vidare. Dock inget ovanligt. Ensam igen. Jag vill ha en värld där bara jag finns och ingen annan. En sådan värld hade varit underbar just nu. Bara sitta och försvinna in i alla tankespiraler. Dyka tills knuten är funnen och löst. Än en gång naivt, kan inte kul undan resten. Ansvar är ett helvete. Hade gärna flytt till landet ingenstans. Jiddra med pirater, snorta älvor och bara flyga omkring. Fri från allt vad ansvar innebär. Vara en ofläckad barnunge och inte en pessimist. Härligt det här med fantasi. Fan att det inte är på riktigt.
Majoriteten av min generation förbryllar mig. På många sätt känns det som dagens ungdomar har missuppfattat våra mest basiska ideal. Min samhällssamhällssyn har alltid varit simpel, en trestrestegs process. Vi analyserar och prioriterar för att slutligen dedikera. En basisk princip som är optimal för det mesta. Så fungerar det inte längre. Cirkeln har brutits och nya tankemönster formas efter de idealiska förebilder som uppkommit de senaste åren. Analysen saknas helt, dagens ungdomar blir successivt mindre källkritiska vilket leder till en minskad kompetens inför övergången till ett vuxenliv. Självklart så förekommer en viss form av analys när dessa individer bemöter något nytt, men problemet ligger inte direkt i deras bemötande utan i de ideal som byggts upp av omgivningen. Det låter inte alls så dumt, så har det väll alltid varit? Det jag syftar på är till stor del den nya omgivningen. Den består till stor del av flödet på sociala medier, kort sagt så blir det en direkt påverkan av ikonerna där. Kändisar. Det är ingen nyhet att många unga ser upp till dessa personer och vill vara som dem. Inte alls konstigt, de har pengar och berömmelse. Dessvärre en avsaknad av intellekt enligt mig men det är inte relevant. Nu då till det som mina tankar fastnat i. Ungdomar analyserar sina idoler. Efter denna analysen prioriteras de ting som individen ifråga vill ändra/evolvera hos sig själva. När dessa ting ifråga är bestämda så dedikerar ungdomarna sitt liv till att uppnå detta. Nu är det tillbaks till ruta ett, jag vet, det är precis så det låter. Men avsaknaden av källkritik i vårat kommunikativa samhälle leder till att ungdomarna inte är kapabla till att utföra en heltäckande analys. Det blir bara massa antaganden. Dessa antaganden formar sedan individer. Dessa antaganden är det som folk förlitar sig på när det gäller övergången till vuxen livet. Nu är det rätt tydligt att vi har ett dilemma. Istället för att läsa böcker undrar vi varför Justin Bieber röker cannabis. Varför Niki Minaj har en fet sittdyna. Detta är små delar av den fakta som pumpas in i folk. Det krävs inte mycket för insikten att denna empiriska bas inte är hållbar för någon. Speciellt inte den grupp som snart kommer styra vårat samhälle. Det är bara en tidsfråga innan vi hittat en oändlig nedförsbacke som vi börjat åka ner för. Det är kanske då vi upptäcker saknaden av bromsar? Så vi har bokstavligt talat satt oss djupt i skiten. Dess värre finns det för få personer som vet hur man tvättar. Är allt hopp då ute? Än en gång;analysera, prioritera och tillsist dedikera. Det är viktigare att berätta för folket om kändisarnas upptåg än den situation vi är på väg fastna i permanent, summering av dagens samhälle. Jag förstår bara inte.
Fann denna låt för 4 år sedan. Sen dess har jag hört den oräkneliga gånger. Tröttnar aldrig, vackraste låten jag vet överlägset.
The Exeption To Everything
Beautiful and innocent, suitable and militant
Are &s;cripted on the walls of the cubicle I'm living in
I'm different, if you take away that I'm gone
A heart on my sleeve, with a razor blade jacket on
In Babylon I would hold my breath and listen close
To the ghosts of death the ocean kept when the winter froze
Skin and bones, is what my burly bag of flesh will hold
Digesting hope with another thirty pack as Lexapro
Discomposed, from all the fuckin' ghosts that follow me
Across a battered path of shattered glass and broken arteries
It's oceanography the way the blood accumulates
I'm rude awake, with one eye open like Homer's Odyssey
And honestly, I don't need to make a difference
I just want to live my life without a fee to pay admission
Apathetic bliss in these apathetic days
Cus I'm apathetic mixed with the pass aggressive ways
Anesthetic sprays from my tongue 'til the pain stops
I'm trying to figure out if this is blood or the raindrops
Love or a safe spot, think twice
While I take another shot until the angels start to sing like...
I've got a bone to pick with all these skeletons in closets
They're breaking down the barriers, embellishing my losses
And under all the verses, I wonder if it's worth it
And whether it's irrelevant, the elements are constant
No sleep and apparently a pen
Is the perfect combination for the therapy again
So I scribble in a pad 'til it carries me within
All the ripples in my past that I carefully attend
When all I got to do is take a look into my pedigree
And mentally amenities will make another memory
The penalties are lending me a bitter loss of energy
A destiny of inhibition until my wings will set me free, now
No time for regrets, keep moving forward and hope for the best
Its all gone, I'll say so long and never let go of what I hold in my chest
This is dedicated to the dedication left behind
Me, a dedicated mental patient on a bed of knives
I meant to find a certain person worthy of current purpose
Searching through the epitaphs to make the dead alive
And edify as I watch all the faces walking by
Painted with perplexing looks, abrasions and awkward eyes
Showing me to modify broken wings I've taught to fly
Often I go and dream of a place across the sky
Where I reside and dark breaks the light
Never stop moving, a sharks way of life
Set still as sparks drape the sky
And debt builds, a heart pays the price with
Love, pain, sun, rain, (I remember when my mother used to lie to me)
Hate, grace, blood stains (and I remember when my father used to lie to me)
Life, death, time, rest, (and I remember when my teachers used to lie to me)
This is my breath (and then they wonder why I have no faith in this society)
I can't find stability I lack the right ability
To act inside humility and magnify the will in me
Every time I try to be, satisfy or feel at ease
I'd rather be an actor and to act than try to deal with things
Until I fall and I hit the rock bottom
And I grieve with the leaves 'til I pray its not autumn
The blood starts to draw and it falls from the wrists
When the slits are across and I ball up a fists
So call it a gift but I'm not living for the present
When it all becomes the past and I can't listen to the questions
Isn't it a blessing when I feel like I'm alive
And I don't have to be another fucking cynic for a second
[I remember somebody once asked me if I ever thought about regret... the answers no. Because when this masquerade is finally over I want to be remembered for who I am. Not who I was or who I wanted to be, cus this right here, this is me, so follow this]
Even though I've never called it perfect
When I die, I want to know it all was worth it
I want to know that I tried my best with
Embracing every moment that I was blessed with
Every life, every death, every time that I wept
Every moment, every person, every line that I said
Every night, every day, every time every place
Every kiss, every wish, every side of the maze
Every cut, every bruise, every love that I'd lose
Every time that I broke and the times that I grew
Every drop of rain that these clouds would spew
To help form the man that I amounted to
And I'm thankful, that I am who I am
And I've been where I've been and I came out grateful
When it's finally time to make an exit
Just know, that I don't regret a single second
Idag har varit en sådan dag som tillslut uppnås av en lång jävla process. Ett tankemönster som inte gått att bryta av utan bara konstant eskalerat tills det blivit för mycket. Fasaden börjar få sprickor, hur ofta den än spacklas om spelar ingen roll då grunden är genom rutten. Det är tråkigt när det sker, speciellt när så mycket vilja och tankekraft har gått åt till att konstant för omgivningen demonstrera hur felfritt det varit. Nu när det börjat förfalla är tiden knappt. Folk kommer uppfatta de små skavanker som uppstår och ana att det finns mer bakom. Det får helt enkelt inte bli så nu. Även om en mental beslutsamhet är uppnådd finns det alltid en gräns med hur mycket vin bägaren rymmer. Det var längesedan det började rinna över. Det sprider sig snabbt från bägarens fot och börjar befläcka den perfekta, felfria idyllen. Det är bara en kamp, tid kontra psyke. Vilken av parterna vinner? Kommer allt hinna torkas upp innan det sprider sig för långt och hamnar utanför det habitus där det fortfarande går att ingripa?
Jag brukar veta, då jag är en fantastik hantverkare när det kommer till den här fasaden. Under de sju åren som detta byggnads projekt pågått så har det flera gånger varit nära att fallera. Det ända som skiljer dessa stunder från den nuvarande är att det har gått att se en lösning. Ett sätt att gå tillväga för att spackla, måla och dölja än en gång. Men jag tror mitt spackel har stelnat. Färgen har nästan torkat ut. Hur ska jag nu reparera min mask, le och säga att allt är bra?
Jag har sedan ett tag tillbaka gått med i ett socialtnätverk som heter Badoo. Det betraktas främst som ett verktyg för desperat folk, strax under min ålder och uppåt, där de så optimalt som möjligt kan mötas, knulla och aldrig höra från varandra igen. Jag har börjat känna att jag inte passar in där något vidare. Visst, det finns trevligt folk där men dessa är så ovanliga att de verkar utrotningshotade. Majoriteten av de "fagra" damer som dyker upp på sidan har duckface. Extremt jävla duckface. På nästan varande jävla bild. En hade 57 bilder. Bara på sig själv. Med duckface. Jag förstår inte vad det är för fel på folk. Vilken del av hjärnan är det som lurar vad jag skulle definera som attraktiva tjejer att puta med läpparna så det ser ut som doktorer från renässansen? Eller så är det fel på mig, mycket möjligt då jag ofta hatar människor.
Så jag sitter i min soffa med min holk i ena handen och datormusen i den andra. Försöker förstå varför av de dåvarande 87 personerna som sagt att de vill träffa mig inte skrivit. Som kille måste man tydligen alltid ta första steget. Lite jobbigt när man tänder på initiativ. Sedan finns det en liten subkultur på badoo, de som är pang på. Ja visst, jag gillar initiativ men vad finns det då för utmaning? Om jag inte behöver bevisa något, lära känna person och se vem som finns bakom bilden; vafan skulle jag vilja ligga med den då för? Jag kan bara inte känna passionerad attraktion på grund av en jävla bild(eller 1000 med duckface). Utan att låta som en way för feminin dramaqueen så tycker jag inte om folk som är "pang på". Det är lite desperat och äcklar mig.
Till själva emigreringen då. Den har triggats av diverse ting jag stört mig på det senaste. En av dessa ting hände idag efter gymmet inne på ica. Det var en liten söt unge vid kassan, en sådär med mega kinder, lockigt halvlångt brunt hår och två gigantiska bruna ögon. Bland det sötaste jag sett. Det var en tant som stod och betalade, hon tappade två kronor och ungen sprang fram och tog upp dem, sträckte fram dem mot tanten. Hon bara fräste något som svar, garanterat inte ett tack. Ungen bara stod där, jävligt förvirrad. Som pricken över i kommer modern och säger: "Leo! Så där få¨r du aldrig göra igen. Det går inte bara att gå fram till folk." Vad i helvete är det för jävla uppfostran? Ungen försökte hjälpa en tant och han får en spann skit. Kan inte va lätt att råka ut för detta när man är typ fyra.
Nästa ting som stör mig ofantligt är mitt vardags liv. Jag går till skolan där jag måste se glad och någorlunda anständig ut. Processen; gå upp, ta på mig, gå till skolan och spela glad. Det går tydligen inte att sitta där och se småsur ut för då glor alla surt på en. Det är ingen som frågar om något är fel, tydligen är det bättre att glo argt. Så ett leende verkar vara det mest optimala vapnet för att snabbt klara sig ur konversationer idag. Vilket är jävligt skruvat. Ett leende skall ju vara en bra reaktion på något, inte en mask för att undvika människor.
Sista tinget jag orkar ta upp är ekonomi! Den har också gått åt helvete så skall bo hos min mor i två veckor. Blir iaf göteborgare igen även om det bara är en snabbis. Ja vad gick då fel med pengarna? 4000 mindre än vad man räknat med är mycket då det är halva min inkomst. Så blir en i princip drog fri månad(räknar med cigg och alkohol) vilket känns... jätte... kul...
Så just nu känns det bättre att skutta ut genom fönstret, naken och brinnande med vilt viftande nävar där bara långfingret sticker ut.
Jag har varit duktig, avsatt nästan två hela dagar för att skriva sista delen på en hemtenta. Jag har planerat en tydlig struktur och rullar sakta fram i ordantal. Efter ca 9 timmars arbete ser det perfekt ut, bara några rader på referens listan! Det måste firas med en cigg, som jag går och köper på shell. Kommer hem. Datorn hade omstartats, windows update. Hela den jävla uppsatsen var borta då min inkompetenta hjärna inte kunde komma på den jävligt obvious idén att spara skiten. Någon gång. Under de nio jävla timmarna. Men vad gör man? Efter att ha gått löss på elementet likt tjur med vårkänslor och slått sönder knogarna så får man våga vara vuxen lite. Det är bara att bita ihop, rulla en och ge sig fan på att göra skiten igen.
Att inte kunna sova är dåligt, blir att men spenderar nätterna i LoL. Detta hade kanske inte varit så tokigt om det inte var så att ryssarna kommer fram likt de där svarta små obehagliga natt dvärgarna i "Ronja rövardotter" så fort de e natt i EUW.
Ska också tilltandläkaren om 2 timmar, fan va livet leker.
Jag skäms. Jag skäms något otroligt över min generation. Den enda generation som varit mer blåst är den kommande men det är ett resultat av oss.
Något gott om dagens ungdomar är de är jävligt duktiga på att simma. Simma i samma jävla flod som deras "förebilder". Jag önskar att jag kunde säga att jag syftade på föräldrar men tyvärr så dyrkar majoriteten kändis ikoner. Jag är trött på att allting skall vara på ett visst sätt, gå en viss väg och ha en förutsedd utgång. Nästan alla strävar efter sina definitioner av stjärnor, vilket i praktiken låter vackert och abstrakt. Visst, kändisar och andra ikoner i samhället har framgång, men det är tack vare oss. Vår inkompetens och naivitet har gett dem de positioner de har idag. Så vi har inga andra än oss själv att skylla och det svider. Det värsta är ovetandet, att alla bara accepterar alla normer och böjer sig åt det håll vinden blåser utan att ifrågasätta.
Så sammanfattningsvis är världen helt grå. All färg betraktas som udda och stöts bort för vi är rädda för det som inte passar in i vår generations samhälles infrastruktur. Ingen står upp, ingen ställer frågor.
Politik anser jag vara en av det värsta bovarna då den lurar de individer som faktiskt har något bakom skallen. De luras att det har ett val, att det har en röst som faktiskt kan höras.
Det jag syftar på är att politik kan förändra detaljer, men för en riktig reform krävs det att någon jävel för en gångs skull vågar öppna locket på lådan och kika över kanten.
Visst, många hävdar sig vara den person som faktiskt vågar kika och det kan självklart vara en sanning men ser vi en glimten av någon förändring? Nej, för förändring är farligt. De få som har intellekt, visioner, disciplin och en gnutta naivitet kan tillslut nå en position som ger dem en viss grad inflytande men för att då kunna göra den nödvändiga reformen måste de gå emot systemet. Samma system som givit dem jobb, bostad och ett "betydelsefullt" liv. Det kommer inte hända för ingen vill ge upp tryggheten av ett säkert och funktionellt liv.
Jag är inte den smartaste men jag är iallafall medveten. Jag gillar färg, naivitet och drömmar då jag anser att det är bland det enda som kan skilja oss från mängden. Så jag är fast i en grå låda och jag gillar det inte. Jag har ett funktionellt och tryggt liv men jag gillar det inte. Jag klagar inte över min lott i livet utan samhällets definition av ett liv.
Första gången jag rökte gräs blev jag glad. Det var något nytt och häftigt. Fysiskt såg allting ut att ha färg, även asfalt och betong. Tankarna började flöda som om någon öppnat en låst dörr i min skalle som aldrig var menad att öppnas. Jag har provat andra substanser som E och LSD då dessa med skall "öppna" det inre ögat. Jag anser att den metaforen är rimlig, men jag skulle vilja påstå att det inte är direkt ett inre öga som öppnas utan en inre person som får resa sig för första gången och se på vad den vill, hur den vill, utan att direkt bli korrigerad och satt på plats. För denna personen är farlig då den ständigt kommer sträva mot våra naiva drömmar och visioner; gå emot systemet.
Jag tar narkotika klassificerade substanser för att jag är trött på att leva i något som är en porrlös version av fifty shades of gray. Jag vill ha lite färg i mitt liv.
