Därför brukar jag narkotika klassificerade substanser:

Jag skäms. Jag skäms något otroligt över min generation. Den enda generation som varit mer blåst är den kommande men det är ett resultat av oss.

Något gott om dagens ungdomar är de är jävligt duktiga på att simma. Simma i samma jävla flod som deras "förebilder". Jag önskar att jag kunde säga att jag syftade på föräldrar men tyvärr så dyrkar majoriteten kändis ikoner. Jag är trött på att allting skall vara på ett visst sätt, gå en viss väg och ha en förutsedd utgång. Nästan alla strävar efter sina definitioner av stjärnor, vilket i praktiken låter vackert och abstrakt. Visst, kändisar och andra ikoner i samhället har framgång, men det är tack vare oss. Vår inkompetens och naivitet har gett dem de positioner de har idag. Så vi har inga andra än oss själv att skylla och det svider. Det värsta är ovetandet, att alla bara accepterar alla normer och böjer sig åt det håll vinden blåser utan att ifrågasätta.

Så sammanfattningsvis är världen helt grå. All färg betraktas som udda och stöts bort för vi är rädda för det som inte passar in i vår generations samhälles infrastruktur. Ingen står upp, ingen ställer frågor.

Politik anser jag vara en av det värsta bovarna då den lurar de individer som faktiskt har något bakom skallen. De luras att det har ett val, att det har en röst som faktiskt kan höras.
Det jag syftar på är att politik kan förändra detaljer, men för en riktig reform krävs det att någon jävel för en gångs skull vågar öppna locket på lådan och kika över kanten.

Visst, många hävdar sig vara den person som faktiskt vågar kika och det kan självklart vara en sanning men ser vi en glimten av någon förändring? Nej, för förändring är farligt. De få som har intellekt, visioner, disciplin och en gnutta naivitet kan tillslut nå en position som ger dem en viss grad inflytande men för att då kunna göra den nödvändiga reformen måste de gå emot systemet. Samma system som givit dem jobb, bostad och ett "betydelsefullt" liv. Det kommer inte hända för ingen vill ge upp tryggheten av ett säkert och funktionellt liv.

Jag är inte den smartaste men jag är iallafall medveten. Jag gillar färg, naivitet och drömmar då jag anser att det är bland det enda som kan skilja oss från mängden. Så jag är fast i en grå låda och jag gillar det inte. Jag har ett funktionellt och tryggt liv men jag gillar det inte. Jag klagar inte över min lott i livet utan samhällets definition av ett liv.

Första gången jag rökte gräs blev jag glad. Det var något nytt och häftigt. Fysiskt såg allting ut att ha färg, även asfalt och betong. Tankarna började flöda som om någon öppnat en låst dörr i min skalle som aldrig var menad att öppnas. Jag har provat andra substanser som E och LSD då dessa med skall "öppna" det inre ögat. Jag anser att den metaforen är rimlig, men jag skulle vilja påstå att det inte är direkt ett inre öga som öppnas utan en inre person som får resa sig för första gången och se på vad den vill, hur den vill, utan att direkt bli korrigerad och satt på plats. För denna personen är farlig då den ständigt kommer sträva mot våra naiva drömmar och visioner; gå emot systemet.

Jag tar narkotika klassificerade substanser för att jag är trött på att leva i något som är en porrlös version av fifty shades of gray. Jag vill ha lite färg i mitt liv.