Ännu en gång alltså. Tack du kära naivitet.

Följande text kommer vara patetisk och verkligen helt onödig för dig att läsa.

Jag har alltså lyckats göra det igen. Bara för en inställning och gnutta hopp så står man vid botten av den ohyggligt långa trappan igen. Blickar upp och kan fortfarande inte greppa hur fallet hände. Bara att stå raserad och arg. Att finna fantastiska människor, knyta band med dem och sedan bara klippa det helt plötsligt är inget vidare. Dock inget ovanligt. Ensam igen. Jag vill ha en värld där bara jag finns och ingen annan. En sådan värld hade varit underbar just nu. Bara sitta och försvinna in i alla tankespiraler. Dyka tills knuten är funnen och löst. Än en gång naivt, kan inte kul undan resten. Ansvar är ett helvete. Hade gärna flytt till landet ingenstans. Jiddra med pirater, snorta älvor och bara flyga omkring. Fri från allt vad ansvar innebär. Vara en ofläckad barnunge och inte en pessimist. Härligt det här med fantasi. Fan att det inte är på riktigt.