Vår gemensamma relationsdagbok 2.0
Varför är jag vaken? Så jävla onödigt.
Vaknade precis. Har sviiinont i halsen.
Fan. Fanfanfan. Kan inte och vill inte missa träningen i kväll??? det går ej.
Hatar halsont, varför kan jag inte bara bli typ snorig istället
snälla gå över under dagen tackkkk
Hade för mycket socker på min havregrynsgröt så den smakade bara sött. *Sad.*
^Livet
Uppbarelsen när inte alls passar eller känner sig bekväm i ett inavlat, så kallat, samhälle.
Någon i Malmö som vill bli roomie med en pedantisk dog lady och tre stora hundar?
fan vad ensam en kan va då
Okej, det är inte ofta jag har relationsproblem, men nu har jag fan det och jag kan inte hantera detta själv längre, utan behöver alla tips och råd man kan få.
Det gäller en mycket god vän till mig som jag har känt i ca ett år. Han är en otroligt godhjärtad person som bryr sig om djur och natur, mänskliga rättigheter, han är snäll som ett lamm och är rolig att umgås med. MEN, han har problem. Han har nog den sämsta självkänsla jag någonsin upplevt och överväger att han lidit av depression ett tag nu, vilket låter rimligt. Det tråkiga är bara att hans kassa mående går ut över mig.
Han har utvecklat ett umgängesberoende och något slags beroende av mig personligen börjar jag misstänka. Det är nämligen inte en standard vänskap längre, utan en situation där han hör av sig DAGLIGEN (det var nog flera månader sedan det gick en hel dag utan att han hörde av sig) och frågar vad jag gör och om jag vill ses, medan jag numera bara försöker slippa undan för jag BEHÖVER verkligen koncentrera mig på mitt eget liv och min egen utveckling just nu. Men han bara vägrar förstå det. Det spelar ingen roll vad jag säger. Att jag har andra planer, att jag behöver söka jobb, att jag behöver space och tid för mig själv, att jag mår DÅLIGT över att han tjatar på mig. Det går inte fram. Han hör av sig ändå. Och sedan när man umgås känner man sig aldrig tillåten att gå hem. Han hittar på anledningar till varför man ska stanna kvar och får en att känna sig skyldig för att man "lämnar honom ensam". Han har dessutom börjat behandla mig som något slags substitut för brist på flickvän. Där han sådär "oskyldigt" och "vänskapligt" tar på mig, stället intima frågor, påpekar mitt utseende hela tiden osv osv osv.
Jag har tagit upp det med honom och han säger förlåt och förklarar att han känner sig så ensam. Men sen fortsätter allt på samma sätt som om inget hänt.
Jag VILL ha kvar honom som vän för jag bryr mig mycket om honom och han har inte alltid varit såhär. Ju sämre han mår desto sämre beter han sig. Hur fan tvingar man någon att söka hjälp? Går det ens?
^Han är antagligen kär i dig, which is fine, men då han antagligen behöver hjälp så kanske du kan snacka med en förälder eller något - förklara läget för dem - och be dem skaffa hjälp åt honom?
Det är han inte. Vi har pratat massor om det och han har erkänt att han hade lite känslor för mig i början av vår vänskap, men att det gått över och att han numera bara ser mig som hans bästa vän. Är väldigt säker på att det är sant för han är väldigt ärlig med sådant. Detta är mer ett beroende/besatthet av umgänge generellt, och jag står högst upp på listan av de han vill träffa.
Jo, kanske att det där med att prata med föräldrar vore en grej.
Lyckan som uppstår då ens mor som tidigare sagt att hon inte ska lämnas ensam med 'en så farlig hund' frågar om hon får passa honom. Score.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet